En helg som på något sätt gick till historien

Den här helgen går kanske inte till historien som den nyttigaste. Kladdkaka med glass och grädde hos grannen i fredags. Schlagerfest med cupcakes, kladdkaka, champagne och vin i Zinkensdamm i går, följt av pubhäng innehållande öl, följt av soffhäng med ostbågar och naturgodis. Och så i dag: födelsedagsfika med prinsesstårta, cupcakes, biskvier och andra kakor.

Möjligtvis går helgen till historien som fikatätast.

Och kanske har det slagits rekord i egoboostande. Min kompis Oscar har varit och hälsat på och han är fantastisk vad gäller att berätta för sina vänner vad de är bra på. De senaste dagarna har jag blivit överröst av fina ord – så pass att jag övertalades att tacka ja till att vara med i en radiopanel.

Mer om det en annan gång. Om inte bloggen dött tills dess. Risken verkar ändå överhängande.

Vasalopp vs eget lopp

Första söndagen i mars. För ett år sedan bodde jag i London och sådär på avstånd var det så tydligt att alla svenskar gjorde samma sak den här dagen – tittade på Vasaloppet. Jag skrev också att jag troligen gjort samma sak om jag hade bott i Sverige. Men var fick jag det i från, undrar jag nu? När jag vaknade i dag och uppdaterade mig på Twitter och Facebook var det, precis som förra året, inget tvivel om vad det var för dag. Vasaloppsdagen. Jag kan förstå myskänslan i att se på det där loppet i sällskap. Men ensam? Flera timmar framför tv:n, stirrande på folk i tights som åker skidor, mil efter mil? Nej, då drar jag hellre på mig tightsen själv!

Jag startade inte ens tv:n. I stället tog jag på mig löpartights, löparskor och pannband och drog ut på en sex kilometer lång runda i solsken bland frostiga träd. Hur skönt som helst. Som den nybörjare jag är på att springa (jag har tyckt det är så sjukt tråkigt) vill jag dessutom berätta att jag orkade springa hela tre kilometer. Det har aldrig hänt, så jag är extremt stolt. Nästa gång blir det längre!

Om att vara endast en till middagen

Man kommer på en ny maträtt. Typ fräs färska bönor, sockerärtor, spansk peppar och vitlök i olja. Blanda i pesto, pinjenötter, kokt spagetti, massor av parmesan och tadaaa, mumsig middag.

Men så är man ju bara är en person och man vill vara ekonomisk och äta upp det man köpt och därmed inte kasta mat som blivit gammal för att man inte hunnit äta upp den. Då får man äta den där rätten fyra-fem gånger på väldigt kort tid, till de värdefulla färska bönorna och sockerärtorna tagit slut. Samma sak med rödbets- och halloumisalladen. Har man öppnat ett halloumipaket och köpt hem babyspenat och ruccola får man minsann se till att äta upp det. För så goda saker, det låter man liksom inte bli gammalt.

Hej, variation liksom.

Journalistik, sushi och juridik

Om ni undrar vad jag har gjort i dag, så kan ni få en hint här. (Observera att det alltså är meningen att jag ska se lite... trist och osäker ut.) Sedan några timmar sitter jag hos en kompis på Östermalm. Vi har precis ätit sushi och försöker nu göra nytta. Hon med sin fetaste lagbok (tentaplugg) och jag med mitt Worddokument (jobb). Jag är så trött att jag precis tänkte tanken att ge upp jobbandet för i dag när jag insåg att jag har en intervju att förbereda. När intervjun ska äga rum? 08.00 i morgon... Gäsp.

Den där lilla prinsessan Estelle

Alltså, jag kräks på den här förbannade bevakningen men kan inte sluta titta.

Jag älskar följande:
1. Att alla har "vetat" vad barnet ska heta. Ingen har gissat på Estelle och alla har så galet fel.
2. Att det blev en oväntad sammansättning av namn.
3. Namnet. Namnet är jättefint.

Så. Det här får alldeles för stora proportioner överallt, så även hos mig själv. Jag är inte rojalist och jag har jobb att göra. Kan någon tvinga mig från direktrapporteringen på nätet och på tv nu?

Dagens måste: semlan

Den här dagen för ett år sedan bodde jag i London och åt pannkakor till förrätt, huvudrätt och efterrätt. Det är ju nämligen inte bara fettisdagen (eller semmeldagen som jag föredrar att kalla den), utan även pannkaksdagen. I dag var jag desto mer svensk och satte mig på ett konditori med en vän och åt en lyxsemla – trots att jag egentligen inte var så sugen. Men gudomligt goda är de, de där bakverken.

Vem det var som fucking rösta?

Det var jag!

Apropå lördagens schlager. Jag tänkte skriva ett blogginlägg om det. Men min vän har skrivit en krönika som säger precis allt det jag vill säga, så det känns liksom lite fånigt att återupprepa. Läs den här.

Äsch, jag brukar vara så här spontan

Vi har pratat om att vi borde dra på solsemester i maj.
Båda utan jobb som hindrar. Båda med förhoppning om jobb som hindrar efter maj.
Vi har pratat om det lite löst. Inte kommit nära att boka.

I kväll.
Hon: Hallå, ska vi dra utomlands eller?
Jag: Ja, jag är på!
Hon: Men ska vi kolla hur det ser ut?
Jag: Lätt.

Kollar lite. Cypern. Turkiet. Grekland.
Kollar medeltemperatur. Ser bra ut.
Inte för varmt. Men ändå varmt. Bra pris.

Hon: Men ska vi?
Jag: Ja. Ska vi? Vi gör det!

Klickar vidare. Knappar in kortuppgifter.

Och så gör vi det.
I maj drar vi till Cypern, min granne och jag.

Det här med Instagram

Förresten, jag heter barajagjohanna på Instagram. (Mitt för- och efternamn sammansatt var redan snott av någon som inte ens är aktiv. Grr!) Tänkte jag skulle berätta det, så ni kan börja följa mig. Seså!

Vad heter ni?

Bästa lunchen efter vinterpromenad

På fältet här i närheten där jag bor var det som att vara i fjällen i dag. Fullt av människor, folk åkte skidor, pulka och skoter. I Stockholm! Nollgradigt och sol. Toppenväder och jag trivdes i mina löpartights och pannband på min promenad. Det verkar ha sett ut så i resten av landet också, för alla bilder på Facebook visar blå himmel, snö och vinteraktiviteter. Men i stället för att visa upp vinter-Stockholm, tänkte jag bjuda er på en bild av vad jag slängde ihop till lunch. Voilà:

Hur fånigt som helst

Det här är jättetöntigt. Men ibland (eller ganska ofta) kan jag sakna något så trivialt som att köpa en take away-latte från Pauls eller Starbucks. Gärna en hasselnöts-, vanilj- eller karamellatte från Pauls på Regent Street nära campuset jag pluggade på för ett år sedan. Åh. Hur fånigt som helst, men det är något härligt minne förknippat med känslan, smaken, lukten....

Fettis...onsdagen

Efter lunch kom min bästa granne med lyxsemlor. Ja, de kallas faktiskt så. Lyxsemlor med extra mycket mandelmassa – och vilken god mandelmassa sen! Jag kände att vi var värda det här, som belöning för träningsvärken som är ett resultat av att vi blivit så oerhört hängivna vår träning. Äh förresten, man måste inte ha en ursäkt för att äta semla.

Det här med att få upp värmen

Jag har sovit i långkalsonger i natt. Normaltemperaturen hemma hos mig är 18-19 grader, men i natt när jag kom hem visade termometern 16,7 grader inomhus. Elementen är på full effekt, men det spelar ingen roll. Det drar från fönstren. (Det gjorde det redan när det var flera plusgrader utanför huset, så ni kan ju tänka er hur det är nu...)

För att få lite perspektiv tänker jag på hur det var när jag bodde i London för ett år sedan. Då skrev jag så här och så här. För er som inte orkar klicka jag kan berätta att jag sov med mjukisbyxor, strumpor och långärmad tröja, insvept i en fleecefilt under täcket. Och jag frös ändå. Mitt huvud vilade på den iskalla kudden vid det dragiga fönstret och ibland vaknade jag på natten, iskall om näsan och fick gömma hela huvudet under täcket. Under dagarna när jag var hemma hade jag alltid tjocka tofflor, dubbla långärmade tröjor, och dubbla sjalar. Jag fick aldrig riktigt upp värmen förra vintern.

Och nu blir det viktig reklam

Vet ni vad? I vårt land finns många tjejmagasin som berättar för unga tjejer hur de ska vara och vad de ska göra. Till dessa magasin behövs en motvikt. En tidning som i stället uppmanar tonårstjejer att göra sin egen grej, gå sin egen väg. En tidning där tonårstjejer slipper prestationshets och där de inte behöver läsa om hur de ska se ut. En sådan tidning finns, nämligen Magasinet Tjejliv. Men tidningsbranschen är tuff. Nu kan du hjälpa den här tidningen att överleva och fortsätta sprida bra nummer till unga tjejer. Hjälp tidningen genom att klicka här och bidra.

För ett tag sedan träffade jag Cissi Wallin för intervju och plåtning för just Tjejliv. Här skriver hon själv om det. Tjejliv nummer tre finns i butik den 14 februari.

Tips från relationscoachen

Någon har googlat på "han har flickvän men tar på min rumpa" – och hamnat på min blogg. Till denna någon vill jag bara säga: Berätta för honom, kanske också för flickvännen, vilken idiot han är.

(Jag undrar om flickvännen var den som senare googlade "du lever farligt killen".)

Det är jag som bestämmer

Jag vet inte vad det är med mig i dag. Jag går omkring som i ett töcken, helt slut. Tur jag hade planerat in saker i dag som uträtta ärenden, redigera bilder och sådant som det inte krävs så mycket tankeverksamhet till att fixa. Sådant jag behöver en alert hjärna till tar jag i morgon. Ytterligare en dag med tacksamhet över att kunna planera dagarna som man vill, alltså.

Den där listan de säger att jag ska göra

Vad gjorde du för tio år sedan?
Jag bodde i Uppsala, dit jag flyttat hemifrån en termin tidigare. Jag gick gymnasiet och bodde i ett litet rum på knappt sju kvadratmeter på ett elevhem. Gillade att bo i Uppsala, tyckte det var kul att ha flyttat hemifrån, gillade min mediaskola men tyckte väl inte att korridorslivet var någon höjdare.

Vad gjorde du för fem år sedan?
Jobbade på Halebops kundtjänst i Borlänge och oroade mig för vad som skulle ske väldigt snart: En stor ryggoperation. I februari opererades jag och framför mig hade jag en veckas sjukhusvistelse i Linköping, ett halvårs rehabilitering och några månaders sjukskrivning.

Vad gjorde du för ett år sedan?
Bodde i London och älskade min vardag. Just exakt den här dagen för ett år sedan pluggade jag på ett mysigt café i Angel, efter att kvällen före delat på baguetter, ost, pizza och vin med mitt studentgäng och varit spontant på nattklubb på Leicester Square.

Fem snacks du gillar:
1. Ostbågar.
2. Lösgodis.
3. Jordnötter.
4. Kolakakor.
5. Chokladbollar.

Fem sånger du kan texten till:
1. Let your body decide (The Ark).
2. Echo chamber (The Ark).
3. It takes a fool to remain sane (The Ark).
4. Ironic (Alanis Morissette).
5. Faller (Lars Winnerbäck).

Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:
1. Betala av bolånet.
2. Betala av CSN-lånet.
3. Tacka nej till frilansuppdrag som jag inte tycker är jätteroliga.
4. Köpa en lägenhet utomlands, kanske i London eller i Nice.
5. Jag vet inte? Vad borde man göra? Rädda livet på fattiga barn i u-länder? Kan man göra det?

Fem dåliga vanor:
1. Snooza 30-60 minuter. Jämt. Det kommer bli jättejobbigt när/om jag får ett vanligt jobb.
2. Vara vaken för sent på kvällen (eh, natten).
3. Jobba för ofta i stället för effektivt.
4. Boka tvättider och strunta i dem utan att boka av (dödsstraff i bostadsrättsföreningar!).
5. Ju mindre pengar jag har själv, desto mer tenderar jag att ge bort. Sjukt otaktiskt.

Fem saker du gillar att göra:
1. Baka kakor.
2. Umgås med systersönerna.
3. Fika bort flera timmar på café.
4. Spincykla.
5. Resa.

Fem saker du inte skulle klä dig i eller köpa:
1. Magtröja.
2. Onepiece.
3. Foppatofflor.
4. Högklackat.
5. Kort kjol utan strumpbyxor under.

Fem favoritleksaker:
1. Datorn.
2. Mobilen.
3. Kameran.
4. Men vadå, leksaker?
5. Exetuben, gasugnen, cykeln, tekokaren, eh, jag leker inte?

Alla ska ha elaka dvärgar

Ni vet känslan av babyboom på Facebook och liksom i hela ens värld? Magar blir tjocka, bebisar föds. Vänner, barndomskompisar, arbetskompisar, kusiner och bekanta blir mammor och pappor. Facebook svämmar över av babybilder, av information hur många gånger Charlie bajsat och att Tilda minsann lärt sig sitta. I början tänker man att oj, vad unga folk börjar bli när de får barn – innan man inser att nej, det är fullt normalt och i min ålder är man inte längre en ung förälder om man blir förälder, utan helt normalgammal. Och sedan tänker man att oj, när ska de lugna ner sig, de här växande magarna?

Och så går åren och man inser att, eh, det här lugnar inte ner sig. Man råkar befinna sig mitt i skaffa-barn-åldern och babyboomen lär snarare bli värre i några år. De ska väl få syskon också, kidsen (ja, några är redan här, andra på väg) – men sakta i backarna så jag hinner med också!

Nej, jag tycker inte att barn är elaka dvärgar. Det är text från Magnus Ugglas låt "Baby Boom".

Uppmuntrande tisdagspost

När jag kom hem efter ett jobb i Uppsala låg ett paket på dörrmattan. Jag förstod ingenting, förrän jag öppnade det. Det var boken jag vann på Elizabeth Gummessons blogg här om dagen. Att vinna var förstås jätteroligt, men att sedan få boken och se den omslagen av guldigt presentsnöre och med ett grattis-kort från bloggerskan gjorde mig verkligen jätteglad.

Och inspirationen som är på noll

Min blogg, alltså. Det går utför! Jag ber om ursäkt för det.

Jag var på frilanslunch i dag med en mycket trevlig hälsobilaga. Där fick jag frågan hur det går med bakningen och ja... som ni kanske har märkt ligger det där med bakningen på is. Jag insåg att det blev lite väl mycket sockerintag. I skafferiet har jag massvis av roliga muffinsformar, söta dekorationer till cupcakes, jag har roliga färger av karamellfärg och jag har pistageessens och bittermandelarom att tillsätta i kreativa bakverk. Det är bara det att det är så trist att baka när man känner att man bör dra ner på sockerintaget. Men det kanske är bakningen som behövs för att min blogg ska bli levande igen?