Äsch, jag brukar vara så här spontan

Vi har pratat om att vi borde dra på solsemester i maj.
Båda utan jobb som hindrar. Båda med förhoppning om jobb som hindrar efter maj.
Vi har pratat om det lite löst. Inte kommit nära att boka.

I kväll.
Hon: Hallå, ska vi dra utomlands eller?
Jag: Ja, jag är på!
Hon: Men ska vi kolla hur det ser ut?
Jag: Lätt.

Kollar lite. Cypern. Turkiet. Grekland.
Kollar medeltemperatur. Ser bra ut.
Inte för varmt. Men ändå varmt. Bra pris.

Hon: Men ska vi?
Jag: Ja. Ska vi? Vi gör det!

Klickar vidare. Knappar in kortuppgifter.

Och så gör vi det.
I maj drar vi till Cypern, min granne och jag.

Och nu lyfter jag mot Stockholm Arlanda

Ja, det blev ju inte riktigt som jag tänkt mig när gårdagen gick åt till att må dåligt och vara hos tant doktor och när jag i dag mest jobbat. När Oxford street ser ut som på bilden känner jag liksom för att stanna. Stanna och flanera som jag ville. Inte bara stressa förbi Covent Garden för bare minerals och Chinatown för en tiger roll och Oxford street för Converseskor. Jag hade gärna hunnit strosa bland julskyltning, som jag hade tänkt. Men i kväll åker jag hem till Stockholm. Nåja, I'll be back.

Psst, detta är ett tidsinställt inlägg. När det publiceras sitter jag på ett flygplan som precis ska lyfta.

Den här staden, alltså

Efter att jag gjort en intervju i Richmond tog jag tåget till Waterloo och strosade omkring i hopp om att finna någonstans att äta. Sprang plötsligt in i Lower Marsh Market, en marknad med massor av lunchtime street food. Jag älskar sådana ställen! Stånd efter stånd står uppställd med indisk mat, med thailändsk mat, med texmex, med kinesiskt, japanskt. Och med falafel. Jag köpte en falafelrulle för tre pund (chockerande billigt) och satte mig och åt bland höstlöven och tittade på människor och röda dubbeldäckare. Där någonstans insåg jag att den här staden, alltså... den är bra härlig, ändå.

Next stop: London

Vid lunchtid i dag rullade tåget in i London. Rätt skönt att ha lämnat Wales för England, på något vis. Cardiff var mysigt, men lite litet. Och London, ja, London är ju alltid London liksom.

Detta, mina vänner, är en liten afternoon tea. Denna tjusiga lilla fika intog jag tillsammans med Londonsvenskorna tillika bloggerskorna Sofia och Jenny högst upp på Tate Modern i eftermiddags. Gott. Och så fruktansvärt fnittrigt att vi var helt slut efteråt.

Där har man den här utsikten. Rätt skaplig ändå, eller vad säger ni?

På Yo Sushi fick jag äntligen stilla mina sushicravings. Fnittret stillades dock inte det minsta, utan eskalerade snarare under sushimiddagen och Starbucksfikat. Under sådana här eftermiddagar och kvällar kan jag fundera på varför jag inte bor kvar i London, faktiskt. (Romantisering pågår, jag vet.)

Jag anar ett mönster i shoppingen

Jag är inte i Storbritannien på shoppingresa. Men jag kunde inte låta bli när jag var i en mataffär i Cardiff i går och såg bakavdelningen... Dekorationsstjärnor av vit choklad. Celebration bottle candles. Rosa och blå karamellfärg. Och så de vackra juldekorationerna – pepparkakor, snögubbar, tomtar och julgran – att sätta på bakverk. (Sedan fick jag hejda mig.)

Sedan kunde jag inte låta bli när vi gick in på en Chinese Supermarket i dag. Jag vet att jag kan köpa det här hemma, men jag tror faktiskt inte jag kan få det för samma pris. Dessutom är det roligare att köpa här. Jag köpte en sån där matta att rulla sushi med, och så lite vitlökspulver, indisk masalakrydda och fantastiskt vackra japanska chopsticks.

Greetings from Wales

Hej hej, jag är i Wales för första gången i mitt liv.

Det blev rätt tydligt längs järnvägen när England byttes mot Wales. Kolla in språket på skyltarna.

Jag hälsar på den här tjejen. Hon pluggar i Cardiff nu. I våras pluggade vi i hop i London.

Vi spanade in en del av Cardiff Bay i kväll. Väldigt vackert. I morgon ska vi spana i dagsljus.

Sedan lagade Chenxing mat till mig. Kycklingen var godare än den ser ut.

Och så bjöds jag på kinesiskt grönt te. Jättegott. Nu är klockan halv tio och vi är dödströtta. Ciao.

Lägesrapport en ovanlig fredag

Ringa och boka intervju. Bestämma tid och plats för annan intervju. Skriva ihop intervjufrågor till en tredje intervju. Skicka mail. Möte med starta eget-coach. Research för Cardiffjobb. Research för Londonjobb. Köpa ett par nödvändiga grejer inför resan. Helst skriva en text. Måla naglarna. Jag gillar att kolla upp ställen jag reser till, så finns det tid ska jag gör lite research om Wales också – just for fun.

Från ingenstans är det i dag lite mycket att göra. Och så behöver jag komma i säng nio. Helst åtta. Och mitt i allt detta har jag huvudvärk och suktar efter att bara lägga mig raklång och göra ingenting.

Vi hörs nog igen när jag är i Great Britain.

Uppstigning 03.30. Inget konstigt alls.

Hur tänkte jag egentligen när jag bokade min flight till London? Ingen aning. Eller jo, jag tror jag tänkte att det är skönt att komma fram i tid, så jag hinner med tåget till Cardiff och är där till lunch. Vad jag däremot inte tänkte på var att för att komma i tid till incheckningen (och om man tänker bakåt – även ta flygbuss och tunnelbana i tid) skulle jag tvingas stiga upp mitt i natten, halv fyra, närmare bestämt. Smart, Johanna, du kommer verkligen vara superpigg på lördag.

Jag älskar mitt spontana jag

Här om dagen ringde min vän, som jag i förra bloggen kallade fröken Gästrikland, och sa att nu vet hon lite mer, nu kan vi boka något och åka nästa vecka. Men just de närmaste två veckorna är jag själv alldeles för uppbokad för att kunna lämna landet. Så vi planerade in en dagslång nostalgi-, releasefest- och photoshootresa till vår forna studentstad i stället. Det var allt som fick plats i ett gemensamt schema.

Inte illa pinkat. Men jag måste åka längre. Snarast.

Därför bokade jag just en resa till London och Cardiff. YES!!!

Med krypningar i kroppen

Fyra månader mellan varje resa brukar vara min gräns, sedan ska jag resa igen. Inte så att jag måste resa var fjärde månad, utan mer att det brukar bli så för att det helt enkelt är så lång tid jag klarar mig innan det börjar rycka allt för mycket i resenerven. Som det gör nu. Det är nästan fem månader sedan jag kom hem från London. Fem månader är längre tid än jag tillbringade där – sjukt lång tid.

Jag har krypningar i kroppen. Varje dag tänker jag på att få klicka hem en resa. Högst upp på önskelistan står New York, men jag skulle bli överlycklig av vilken stad som helst så länge det är utanför Norden.

En helt vanlig dag på jobbet

På Ölands västra sida finns ett vindsurfingcenter. Där var jag i dag för att ta en introduktionskurs – och för att jobba, som ni förstås ser tydligt på bilden. Jag hade aldrig vindsurfat förr. Om jag var bra? En naturbegåvning, skulle jag vilja säga.

Foto: Karl Nilsson

Att på jobbet få känna sand mellan tårna

Om man efter att ha varit ute på jobb och därefter måste ringa massa samtal kan man lika gärna göra det på stranden. Och passa på att äta en glass samtidigt.

Jag befinner mig på en herrgård. Mitt rum är romantiskt och jag har precis ätit en romantisk middag i orangeriet. Med mig själv. Ja, visst hade det varit mysigare med sällskap, men... mitt jobb måste vara ett av jordens bästa, ändå. I dag har jag smakat öländska delikatesser i form av strutskött, surdegsbröd, ostar, rödlöksmarmelad, rabarberchutney, ostkaka på strutsägg, och mycket mer... Bara en sån sak, liksom.

Jo, jag är ute på äventyr igen

Öland är snorvarmt. Rätt härligt, men snart verkar det vända. Som det ser ut nu blir sämsta vädret på onsdag – den dagen jag ska vindsurfa. Åh, håll tummarna för att vädergudarna ändrar sig... Det sägs ju att Öland är solsäkrast i Sverige, så upp till bevis nu känner jag. Onsdag är den enda dagen jag begär blå himmel. För bildernas skull.

(Och för min skull – badkrukan ska liksom vara i vattnet i flera timmar.)

Men jag rådiggar mitt jobb just nu

Här i Norrkvarn bland stubbar och vatten och får och ängar finns ett lugn. Människor tar tid på sig. Tempot gick ner i samma stund som jag anlände Göta kanal. Det är något med den där kanalen, som är ett av våra största turistmål i Sverige, något som gör att jag verkligen skulle vilja glida runt på en båt och slussa upp och ner (hey, jag vet hur man gör nu!) och njuta av livet i en vecka, minst.

Men eh, Stockholm kallar.
Lite hotellfrukost, lite tågresa, sedan tillbaka på redaktionen där inget lugn råder.

Här är jag

Göta kanal.

Efter genomförd slusskurs vid Bergs slussar fick jag diplom!

Hur stolt jag är? Jättestolt.

Middag sissådär åtta meter från kanalen.

Färskostbakad laxfilé med vitvinsås, färskpotatis och primörer.

Hallå, hur gott som helst.

I kväll tog jag en cykeltur längs Göta kanal.

Vattnet låg stilla. Allt som hördes var gruset under cykeln.

Luften var fortfarande varm, men hettan hade lagt sig. Wow, denna lantluft! Så frisk.

Här bor jag i natt.

Att jag får betalt för att göra allt detta är ganska fantastiskt.

Hemma – och vänder

Inget Visbybesök utan teshopping på Kränku. Eller glass på Glassmagasinet för den delen. Med två nya tesorter i resväskan och marsinpanglass i magen flög jag hem i kväll. Resväskan är urpackad och nu ska jag bara packa i den med nya saker innan jag beger mig i väg igen.

Galopp i havet och bakhjuleåkning på motorcykel

Ibland är verkligen mitt jobb fenomenalt.
Att få betalt för att göra sådant som jag gör här på Gotland alltså...

När stormen river öppet hav

Vågorna sveper över bryggan.

Havet lever sitt eget liv. Påverkar betraktarens sinnesstämning.

Det är något magiskt med havet.

Havet som verkar ilsket när vågorna slår.

Som känns fridfullt i lä.

Som ser lyckligt ut under blå himmel.

Havet som under kvällens storm plötsligt blev kusligt.

Att resa ensam

Vid strandpromenaden.

– Oj, vad härligt det är här, Johanna!

– Verkligen, Johanna. Vad mysigt jag har det.

På restaurangen.

– Mm, det här var gott, Johanna.

– Jättegott, Johanna. Och vilken trevlig restaurang.

Vid frukosten.

– Jaha, undrar om jag ska hämta lite te först, Johanna?

– Ja, Johanna, det blir bra. Så tar jag lite bröd sen.

På landsvägen.

– Men Johanna, vad härligt det är med en liten roadtrip så här!

– Eller hur, Johanna, vad mycket jag får se!

Efter fem varv runt innerstaden

Att köra bil på Gotland är superenkelt. Väg 140 och 142 och allt vad det heter, de är ändå rätt små, och det är svårt att köra fel. Letar man efter en avstickare från väg till exempel 149 tror man att det kan bli knepigt att hitta den där lilla gårdsbutiken, men icke. Det är så himla enkelt. Troligen för att det dels är en liten ö, dels bra skyltat.

Men innerstaden. Innanför muren. Herregud! Enkelriktat, privat väg och så små vägar att man inte tror att det är bilvägar. Jag trodde aldrig jag skulle komma fram till hotellet. Till slut gjorde jag det. Och här sitter jag och tycker att hotellet som jag förra sommaren gav fyra getingar inte riktigt är värt fyra getingar. Det är tydligen skillnad på rum och rum.