Dag 30 – Ett sista ögonblick

– Fan, Johanna, du är så jävla tråkig!

Min bästa kompis stormar ut från badrummet i vårt gemensamma rum på paradisön. Med en handduk virad om sin kropp plockar hon med kläder utan att titta på mig. Jag tittar på henne. Förstår ingenting.

– När ska du växa upp och vara som alla andra?

– Va?

– Ja, du vill aldrig festa! Du vill aldrig följa med på någonting!

Spänningen i luften har varit påtaglig i några dagar. Jag har känt hennes irritation. Nästan som om hon skämts över mig, för att jag säger nej till drinkar och cigaretter, för att jag ofta med min bleka hy väljer skuggan när alla andra pressar för många timmar i solen, för att jag pratar med människor som i hennes ögon inte är tillräckligt coola. Nu håller vi på att göra oss redo för att gå ut på kvällen, men den lilla lust jag hade är plötsligt borta. Jag minns inte vad jag svarar på hennes påhopp. Jag är chockad, för jag tycker att jag har följt med på precis allting hon vill att vi ska göra. Bara någon enstaka gång har jag stått upp för mig själv och sagt att jag inte vill. Jag tycker ju bara att vi är för unga för att hänga på klubbar och dessutom får man inte dricka alkohol när man är på språkresa, även om alla gör det. Men vi hade ju kommit överens innan vi åkte – vi skulle inte göra det.

Hon är arg. Jag är mest ledsen där jag står och försöker välja kläder som kan matcha hennes. Men jag vågar inte säga så mycket. Att som femtonåring få höra att man är tråkig när allt man försöker är att stå upp för vad man tycker, det känns. Kvällen fortsätter spänd. Under den resterande tiden av vår språkresa på den fantastiska medelhavsön försöker jag hålla god min.

Efter tre veckor kommer vi hem till Sverige. På Arlanda väntar våra familjer. Vi kramas och säger hejdå till varandra när vi åker i olika bilar tillbaka till samma stad. Sedan hörs vi aldrig igen.

Det är mer än elva år sedan nu.

Dag 29 – Mina ambitioner

En kväll i hotellbaren träffade vi en kille. Han frågade om han fick byta kanal på tv:n. Sedan råkade han lyssna på vår diskussion och ursäktade sig för att han hörde och frågade vad vi gjorde i huvudstaden. När han fick veta att vi pluggade till journalister undrade han vad vår dröm var. Drömjournalistjobbet. Ja, vad är drömmen?

Den frågan.

Alltid lika svår.

För jag har inget svar.

Däremot skulle jag kunna säga att min ambition är att göra något som spelar roll. Som betyder något. Att skriva för barn som jag gjorde i våras kändes faktiskt som en sådan sak. Att gör ett fyrasidorsjobb om fattiga barn kändes jätteviktigt – och min ambition kan kanske vara att få göra sådana jobb igen. Där jag får stå upp för andra, särskilt när det gäller barn. Men jag vet inte. Ambitioner? Egentligen har jag nog bara en och det är helt enkelt att vara en solidarisk och empatisk människa som är snäll både mot mig själv och andra. För att jag tror att det är så man får sig själv och andra att må bra, och det är nog en bra början till det mesta, för utan välmående blir liksom ingenting bra.

Och nu lät jag jättepretentiös.

Dag 28 – Det här saknar jag

Någon att sakna.

Dag 27 – Min favoritplats

Rosor och tulpaner i världens alla färger. Brända mandlar. Söta godisbitar. Snabbmat från McDonalds. Färska croissanter från bageriet på hörnet.

Dofterna är många när ansiktet möter dagsljuset uppe vid marken på tunnelbanestationen Blanche i nedre delen av Montmartre. Men det är när jag stiger ur tunnelbanevagnen och sätter foten på perrongen som tar jag ett djupt andetag och drar in doften av Paris. Doften av tunnelbanan, som andra kanske inte skulle beskriva riktigt lika positivt, framkallar en märkligt vemodig och nostalgisk känsla av att vara hemma. Ljudet av kängor och höga klackar i trapporna uppåt marken ekar i tunnlarna. Ovanför trapporna sitter en gammal man och spelar dragspel. Det låter så franskt. Ännu en gång vemodigt. Men vackert. Han är duktig, men ändå ligger bara några ynka cent i hatten framför honom. Jag hittar en euro i jackfickan och lägger den i hatten, samtidigt som jag ger mannen ett leende. Mannen slutar spela för ett ögonblick, reser sig från sin lilla träpall där den röda färgen nästan är helt bortflagnad, och gör en elegant och långsam bugning mot mig. Merci, säger han med en mörk, ansträngd stämma och ler med hela ansiktet innan han sätter sig och börjar spela igen.

Någon bär lackdräkt i rött och det syns att hon är en han, en annan kommer just från träningshallen med en supertrendig träningsväska i vitt och turkos, och en tredje är den där typiska Parisbohemen som jag älskar att se. Kvarteret kring Blanche består av kontraster. Här finns den glamourösa teatern Moulin Rouge som ligger tätt intill McDonalds. Ett stenkast åt höger finns ett erotikmuseum och åt vänster ett träningscenter, en irländsk pub och var man än vänder sig finns otaliga affärer med sexleksaker. Det mest uppseendeväckande är nog kyrkan som ligger vägg i vägg mellan två erotikbutiker. Ja, Boulevard de Clichy är en märklig boulevard. När jag lämnar den här gatan och i stället går upp mot kullen längs rue Lepic, möts jag snart av det genuina Montmartre med sina små, små butiker, restauranger, caféer och speceriaffärer i alla hörn. Den ljuvliga doften av den rykande färska baguetten jag köper med mig från ett av kvarterets alla bagerier, följer med mig när jag går uppför backen och förbi de trånga gränderna och de små torgen med kullerstenar.

Hit, längst bort på rue Lepic, precis innan vägen blir brant och svänger upp mot Montmartres kulle, hit hittar inte turisterna. Men där uppe, i takvåningen sex trappor upp, där bor jag.

(Eller, nåja, där bodde jag. Våren 2005.)

Dag 26 – Mina rädslor

Jag är nog rädd för ganska mycket. Att förlora de jag tycker om. Att lita för mycket på andra människor, eftersom jag är livrädd för att bli lurad och sårad. Jag är rädd för ormar, maskar, sniglar, kossor, hundar, getingar, silverfiskar, fåglar och ja, de flesta andra djur. Jag är rädd för åskan. För att fastna i tillfäliga andrahandslägenheter. För att bli ensam.

Men orka vara rädd.

Herregud, jag har precis struntat i att tacka ja till ett erbjudet boende i London och kommer därmed troligen att åka dit utan att ha en bostad. All by myself. Orka vara rädd, liksom.

Dag 25 – En första

Jag vrider om nyckeln i låset och öppnar dörren till rummet. Rummet. Eh, "rummet"? Jag stannar på tröskeln. De påstår att det är sju kvadratmeter jag står framför. Sju kvadratmeter som jag senare får reda på egentligen är sex och en halv. Sex och en halv kvadratmeter rum är numera mitt hem. Sex och en halv kvadratmeter med en smal säng, ett handfat och två garderober. På något vis lyckas jag tränga in en bokhylla, ett litet bord och en stol också. Sedan går det knappt att röra på sig. Utanför rummet hörs alla andra i korridoren. Det är som att ha ett rum i ett vanligt hus. Ingen isolering. Inget privatliv. Här ska jag bo. Dela toalett, dusch, kök och tv-rum med sju andra. Jag får lite panik. Vågar inte gå utanför dörren förrän jag är på väg att gå under av hunger. Upptäcker att någon har använt min kastrull, att det luktar mögel ur kylskåpet och att soppåsen under diskon är överfull.

Jag är sjutton år och har flyttat för första gången. Hemifrån, dessutom.

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Att se brudparet skrida fram i sina vackra kläder, att höra någon sjunga vacker text till fin melodi, att höra kärleksförklaringar. Och att höra gästerna hålla tal, sedan. He-re-gud. Brudens far som säger något fint, syskon som berättar minnen och vänner som säger något galet. Nej, det funkar inte, jag blir så tagen. Jag verkar ha så mycket lättare att gråta åt något som är lyckligt än åt något som är sorgligt. Herregud, hur klarar människor att gifta sig?

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Mina kära systersöner och jag.

Dag 22 – Det här upprör mig

Upprör är bara förnamnet. Det inte bara upprör mig, jag blir arg, ledsen, förbannad, rosenrasande, röd i ansiktet av ilska! Människor som gör andra människor illa, om det så är dennes vän, barn, partner, okänd, om det så är fysiskt eller psykiskt, jag klarar det inte.

Då ser jag inte rött. Jag ser svart.

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Jag är utklädd till Han Solo. Svägerskan bredvid ska föreställa Darth Vaders syster – och om ni inte visste att han har en syster, så vet ni det nu. Året är 2008, månaden september och det är inspark för oss, de färska journaliststudenterna. Jag är nyinflyttad i Sundsvall och befinner mig på förfest inför kvällens temafest på kåren. Min grupp är Star Wars. Jag som aldrig sett Star Wars.

Tänk om någon i det här ögonblicket hade berättat för mig hur saker skulle se ut ett par år senare. Saker som har med det här ögonblicket att göra. Jag hade aldrig trott på det. Till exempel: Inte trodde jag väl då att jag två år senare av en slump skulle flytta in i just exakt den där lägenheten som jag är på förfest i. Och inte trodde jag väl att svägerskan och jag varje dag skulle stå och laga mat på just det stället där vi står på bilden. Och inte trodde jag att jag två år senare skulle ha en udda historia med en av killarna i lägenheten. Inte trodde jag heller att hon, klasskompisen bredvid mig, ett år senare skulle vara min familj, min svägerska. Vi tänkte på det här om kvällen, svägerskan och jag, när vi satt på golvet i min lägenhet, ja, den på bilden, och målade naglarna. På samma fläck satt jag min första dag i Sundsvall och drack vin och lärde känna människor som skulle komma att betyda väldigt mycket, utan att jag hade en aning. I samma lägenhet som skulle komma bli min. Märkligt. Men cirkeln är väl sluten.

Dag 20 – Den här månaden

Byggt snögubbe med min gudson. Dansat på klubb i Falun. Ägnat nästan tre dagar åt forskning på Stockholms stadsbibliotek. Sovit för lite på vardagarna och för mycket på helgerna. Lagat två hål i tänderna. Haft myskväll med fina grannar. Varit arg, ledsen, glad, trött och tacksam. Fått oväntat bra betyg på utbildningens sista tenta. Betalat många tusenlappar i terminsavgift till brittiskt universitet. Dansat på klubbar i Sundsvall. Bott på hotell. Skrivit 30 sidor C-uppsats. Fikat nästan varje dag.

Dag 19 – Detta ångrar jag

Non, je ne regrette rien.

Åtminstone är det mitt motto – att inte ångra någonting.

Framförallt vill jag inte ångra att jag lät bli att göra saker. Det är väl därför jag gör saker som egentligen är lite läskiga, typ åker till Paris en termin utan att kunna franska, tar lån till en bostadsrätt utan att ha jobb, blottar mig själv på skrivarkurs, söker mig till en utbytestermin i London utan att tänka igenom det så mycket. Sådana saker. Blir det inget bra, så har jag åtminstone testat – och lärt mig något. Och låter jag min feghet stå i vägen kommer jag ångra mig. Det är så jag försöker resonera.

Men jo, ändå finns det saker jag ångrar. Till exempel att jag inte lärt mig redigera under den här utbildningen. Å andra sidan valde jag att inte gå kurserna eftersom jag inte ville läsa mer än heltid. Jag tänkte på mitt välmående i första hand – och det kan jag ju inte ångra.

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

En vintereftermiddag 1984 föddes en liten, liten flicka på Falu BB. Tjugosex, nästan tjugosju år senare försöker den flickan klura ut vilken hennes favoritfödelsedag är. Hon har aldrig varit överdrivet förtjust i födelsedagar, men minns sin tjugofemte som en bra dag. Då var hon ganska nykär och fick fina presenter och hade en rolig fest med fina vänner. Men den absolut bästa födelsedagen, det måste ändå varit den där vintereftermiddagen 1984, för det var ju då hon kom till världen.

Dag 17 – Mitt favoritminne

Januarinatt. Under bar himmel ligger vi med mössa, vantar och kläder i enorma militärsovsäckar. Någon är eldvakt och vi andra försöker att inte huttra. Runt omkring finns bara snö, träd, mörker. Tätt, tätt intill varandra ligger vi, Marina, Andreas, Simon och jag. Någon stunds sömn får vi kanske, men det är svårt att sova i tjugo minusgrader.

Det är ett häftigt minne.

Men mitt favoritminne... hur väljer man sitt favoritminne? Hur kommer man på ett favoritminne? Ett minne? Ett! Jag vet inte. Tillsvidare får ni nöja er med januarinatten.

Dag 16 – Min första kyss

Skolavslutning. Läroverksparken. Tråkig kväll.

Han frågade om jag ville kyssas. Jag sa ja. Min kompis kysste samma kille.

Två dagar senare hade vi värsta halsflussen ever, min kompis och jag.

Dag 15 - Mina drömmar

Jag ser mig själv med stor mage. Jag bakar. Bakar bullar med en bulle i ugnen. Och så gifter jag mig med världens mest fantastiska man. Har den finaste vigseln och den roligaste bröllopsfesten. Och inreder ett supermysigt hus, kan köpa porslin och prydnadssaker och gardiner och mattor och möbler eftersom jag har bosatt mig permanent. Bosatt mig permanent! Herregud, kan ni föreställa er något skönare?!

Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?

I dag: nöjd, för jag är i Stockholm och forskar. Dagens outfit är därmed forskaroutfiten.

Dag 13 – Den här veckan

Sammanfattning: Uppsatspepp varvat med uppsatsdepp.

Dag 12 – I min handväska

Pennfodral med överstrykningspennor och nagelfil. Strepsils. SL-kort (trots att jag flyttade från Stockholm för nästan tre månader sedan). Gammal handlingslista. Tuggummi. USB-minne. Hydrocortisonkräm. Läppcerat. Plugglappar. Hårsnodd. Gem. Utkast av C-uppsats med anteckningar från handledare. Pillerburk. Kompendium om statistikprogrammet SPSS. Två bläckpennor. En blyertspenna utan stift. Näsdukar. Glasögon. Dubbel uppsättning handsprit. Skavsårsplåster. Tampong. Bankdosa. Plånbok. Nagelpenna. Mobiltelefon. Anteckningsblock. Kalender. Nyckelknippa.

Dag 11 – Mina syskon

Min storebror har vi alltid kallat för ”familjens hushållsgris”. Kanske låter det inte så fint, men det har varit väldigt bra att ha någon att lämna maten till om man inte orkar äta upp. Dessutom är han rolig och ställer alltid upp. Min storasyster och jag var sällan sams när vi var yngre. Tur att vi växte upp och blev kompisar. Hon är rolig, för när man pratar i telefon kan hon nästan mitt i en mening säga "hejdå" och så är samtalet över. Hon har två söner som är jordens finaste och vilken den äldsta jag fått äran att vara gudmor till. Min lillebror är ett typisk minstabarn. Honom har jag tjatat och skrikit på många gånger. Men tack vare den lilla åldersskillnaden mellan oss har vi umgåtts väldigt mycket, bland annat varit på många hockeymatcher och rest till Paris ihop.

Mellan den äldsta och den yngsta i vår syskonskara skiljer det hela tio år. Därför minns jag inte många gånger när vi alla fyra umgåtts tillsammans.

Men någon gång i slutet av 80-talet eller början av 90-talet bestämde vi oss för att protestera mot våra föräldrar. Vi fick nämligen inte titta på film. Lillebror var nog för liten för att förstå, men han hängde med i alla fall. Mina syskon och jag målade plakat där vi skrev VI VILL SE FILM, och så klädde vi ut oss och gick på rad till våra föräldrar som värsta demonstranterna och sa högt i kör.

– Vi vill se film! Vi vill se film!