Hyde Park, april 2011

Nämen om man skulle ta och längta tillbaka lite. Till en hasselnötslatte under solen i Hyde Park.

A tribute to London. (And food. Apparently.)

I arrived in London a chilly winter day in the beginning of January.

I think it rained for five weeks. Non stop. I couldn't care less, I loved being in London from day one.

But then something happened.

The rain stopped.

Did I really say I didn't care about the rain?

Well, I think I did.

Because the spring sprung. And that was lovely.

March 2011 became the driest March in London, not ever, but for a very, very long time.

And then, April became the warmest April in London. Ever.

I think I chose the perfect spring to be in London.

London.

I ate the best meals.

I learnt not to like, but to love, sushi.

And the Indian food... oh my God.

I ate. Often. Realised that I really like food.

My trousers shrinked.

Or maybe it was me that gained some weight.

Anyhow, it was all worth it.

I had afternoon tea.

Twice.

I wished I had had it every week.

(I think my trousers are happy that I didn't.)

I taught my friends how to bake kladdkaka.

They were amazed and proud. With all rights.

I think my Chinese friend actually succeed to do the best kladdkaka I have ever eaten.

I went horse riding again.

Realised I had missed it.

And that my muscles had forgotten about it.

I met some lovely people.

From Sweden. From China. From the US. From the UK.

From Thailand. From Japan. From Taiwan. From Holland.

From Belgium. From France. From Germany. From Belarus.

And do you know what else I did?

I laughed.

Often.

Tårarna.

När jag satt med min panini (åh, jag är så trött på dessa paninis!) och min vatten på Apostrophe på Gatwick airport, då kom de. Tårarna. Tårarna som fyllde mina ögon och svämmade över. Sedan kom de igen när jag boardade planet och insåg att this is it. Och sedan lyfte planet, och ögonen svämmade över ännu en gång. Sedan kan man ju bli mottagen i Sverige på sämre vis. Lillebror och svägerskan gjorde tårta för att fira min hemkomst. Så gulligt!

Too many goodbyes...

En kort stund tillåter jag mig att känna, och jag blir tårögd. Då gör jag som jag gjorde i Sundsvall – byter ut "hejdå" och säger "vi ses" i stället. Men att säga see you soon till Emma och Chenxing är inte samma sak som att göra det till mina svenska vänner, eller till de som blir kvar i London och som jag faktiskt kan träffa snart. För Emma och Chenxing kommer inte från Europa och trots att de säger att jag är så välkommen till Boston och Beijing och jag säger att de är så välkomna till Stockholm, så vet jag ju... att inte tusan träffar jag dem snart.

Ännu en tid är på väg att ta slut.

Vemod.

Jag packar ner mössa, vantar och stora sjalar och det blir så påtagligt att jag har varit här länge.

Jag är så fruktansvärt taggad på att återvända till Sverige.

Men jag vill absolut inte lämna livet i London.

En dag kvar.

Nu kan jag åka hem nöjd

Ni vet, man är ju svensk, och det hörs ju troligen rätt tydligt på ens engelska accent. Men förra veckan efter att jag utbytt ett par meningar med ett butiksbiträde fick mina föräldrar och jag frågan:
– Från vilken del av UK kommer ni?

Yes, yes, yes, där satt den!

En av alla mina obsessions den här våren: SUSHI

Vår galna holländska vän gjorde sushi åt elva personer i kväll. Så oerhört trevligt initiativ och gud, vad gott det var! Och gud, vad härligt att vara i ett stort gäng med en massa sushi-älskare! Det här med att göra egna sushirullar är definitivt något jag måste testa att göra själv...

Och så gick det en dag...

...och hyresvärden bad om ursäkt för sitt uppförande. Hon är helt fantastisk när hon är glad och trevlig. Och sedan, när hon är arg, är hon så hemsk att man blir rädd. Jag undrar vilken diagnos hon har.

När man blir liten på jorden

Lögnare. Utsugare. Självisk. Sådan är jag! I alla fall enligt min hyresvärd, som också tycker att jag ska fundera över om det är något fel på mig när jag tycker att mitt rum är kallare än övriga huset.

Vad som gnager i mitt huvud just nu är om min hyresvärd kommer tycka att hon ska behålla min deposition för att betala de höga räkningarna som hon hävdar att jag orsakat när jag reglerat värmen i huset. Vilket jag alltså inte har gjort eftersom jag inte vet hur man gör. Äh, jag orkar inte ens förklara vår absurda konversation. Just nu längtar jag så enormt mycket efter att få ta alla mina väskor och stänga porten bakom mig och därmed lämna Stonefield Street för sista gången.

Fredag. Helgdag. Och jag, jag var på bröllop i dag.

Hur 120 000 personer kan vara så tysta samtidigt är ett under. Men när vigseln började blev det knäpptyst i Hyde Park. Det var ungefär som om vi var med där i kyrkan. Storbildsskärmarna på 100 kvadratmeter och ljudet som var lika bra som på en konsert, jo, det bidrog nog till stämningen en del. Och precis när Kate gått längs altargången och kommit upp vid Williams sida, och William vände sig om och såg henne, då kom solen äntligen fram. Och 120 000 personer i Hyde Park jublade.

Folkfest, det kan man lugnt kalla det här spektaklet.

Extra trevligt blev det när Kate och William joinade oss på sin picknickfilt i parken.

Slutet är nära

Ni vet ju att jag inte vill lämna London. Jag står fast vid det. Men i dag är ändå en sådan dag då jag verkligen ser fram emot att flyga till Sverige. Jag ser fram emot resandet, att checka in på flygplatsen, att återvända efter en lång tid och bli hämtad av välbekanta ansikten. Jag ser fram emot att krama mina systersöner och gå på bra spinningpass.

Men sedan kommer jag nog bli rastlös.

Väldigt intresserad för att inte vara rojalist...

Mamma trodde sig fota kronprinsen och hans blivande fru utanför Westminster Abbey i måndags.

När hon dagen efter tittade på BBC och såg en intervju med paret kände hon igen skjortan.

Vi är dock två personer som inte tycker att han i rutig skjorta ser ut som William.

Någon som vet? Och om det inte är William, vem är det då?!

William och Kate väljer att åka bil till kyrkan, i stället för häst och vagn. De väljer också buffé i stället för vanlig middag på festen. Och de väljer disco i stället för bal. Frågan är om det blir ett nytänkande val även vad gäller klänningen? Äh, det sistnämnda kunde jag inte bry mig mindre om. Mest spännande enligt mig är att London just nu svämmar över av journalister med Royal Wedding 2011-ackreditering runt halsen. Utanför Buckingham Palace är flera enorma bås för medier uppsatta. Allt är så galet och stort och fascinerande, men nej, jag är inte rojalist någonstans.

Att ha en kungafamilj är ju skapligt omodernt. Men det intressanta är att det är just det omoderna som många av mina internationella vänner här tycker är så spännande och stort med den engelska kungafamiljen och deras royal wedding – att det är så gammeldags och traditionsfyllt. Själv kan jag ju tycka att England och Sverige skulle modernisera sig lite på statsskicksfronten?

Just another wedding souvenir... and another...

Varför inte skoja till festen med en kunglig mask?

Eller ge denna fantastiska ego boost-chokladen till någon du tycker om.

Jag bad pappa köpa den till mig, höhö.

Om jag har koll vad som händer i England? I do.

Regent Street är redo för bröllop.

THE ROYAL WEDDING. Enda nyheten jag har koll på just nu. När det var kungligt bröllop i Sverige råkade jag bo i Sveriges huvudstad. När det nu är ett royal wedding i England råkar jag bo i Englands huvudstad – och då är det liksom lite svårt att undvika att ha koll på Kate och William.

På fredag är det alltså bröllop i Westminster Abbey här i London. Mina internationella vänner och jag, och troligen ett antal tusen Londoners och turister, ska ha royal wedding picnic i Hyde Park.

I Hyde Park kommer nämligen flera storbildsskärmar att sättas upp för att visa förberedelser inför bröllopet samt hela vigseln. Pariserhjul med bra utsikt över parken och staden, mat- och dryckesstånd samt kunglig underhållning utlovas. Klockan sju på morgonen börjar spektaklet, och gästerna rekommenderas att ta plats tidigt och klä sig efter vädret – men oavsett väder: en hatt på huvudet ska tydligen vara ett bra val om man vill komma in the wedding mood...

Jag kanske inte har nämnt att jag lever lyxliv?

Om man räknar dagen jag hade min sista examination i England, till dagen jag börjar jobba i Sverige blir det två månaders tid. Två månader av ledighet. När var jag ledig i två månader senast?! Minns inte. Detta är faktiskt det lyxigaste jag har varit med om. Två månaders ledighet är så länge att man vänjer sig vid att vara ledig och aldrig kommer vilja jobba igen. Två månaders ledighet är så lyxigt att man knappt vågar säga det högt... (Tänk att dessutom få tillbringa av en av dessa två lediga månader i England. Lyx, lyx, lyx.) Men med tanke på att jag är färdigpluggad och ska vara sommarvikarie och därmed inte har semester under sommaren och med tanke på att jag förhoppningsvis fortsätter jobba under hösten (utan någon paus), ja, då tycker jag nog att ledigheten inte är mer än rätt.

Den icketraditionella påskmiddagen

Prinskorv, köttbullar och potatis vs misosoppa, sushirullar och bento?

Eh, jag vet lätt vad jag väljer. WASABI, TACK!

Gårdagens påskmiddag smakade som ingen annan påskmiddag – oemotståndligt. Aftonen fortsatte sedan med drinkar hos en kompis, och avslutades på en av Londons största nattklubbar. Ett ord: svettigt. Två ord: Härlig kväll. Fler ord: Jag mår fantastiskt i dag, om ni undrade, och väntar på att få äta Sunday roast med mina föräldrar som anländer världens bästa stad i eftrmiddag.

Påskpromenaderna

Från London Bridge till Waterloo.

Från St Johns Wood till Camden.

Från Angel till Kings Cross – och tillbaka igen.

Förutom dessa promenader har jag ätit falafel och druckit juice och iste på Borough Market
och ätit italiensk kulglass i St Johns Wood. Och njutit av det makalösa vädret, trots svetten.

Jamen visst ja, det är påsk nu

Första frågan (förutom "how are you?") jag fick i morse av min hyresvärd var "är du kristen?" Jag kopplade ganska fort. Långfredag. Eller Good Friday, som man säger i det här landet. Fira påsk. Gå i kyrkan. Nä, jag vill väl inte påstå att jag är särskilt kristen, eller att jag firar påsk. Påsk för mig brukar innebära ett påskägg. Och lite middag med familjen. Och lite ledighet. That's it, typ.

Denna Good Friday ska jag tillbringa på Borough Market (matmarknad) i värmen.

I år är det ingen påsk för mig – och det gör mig absolut ingenting.

Jag ska sluta berätta hur varmt vi har det...

...för snart slår det väl tillbaka mot mig.

Men jag hörde en rapport om att London var varmast i Eurpa i dag. 26,5 grader.
Inte konstigt att det var svettigt i bikini i Hyde Park.

Joråsåatte...

Skulle inte vilja vara någon annanstans just nu

Färskpressad juice (passionsfrukt, ananas, äpple) från Joe & The Juice är det bästa i värmen.

London är fantastiskt. Har jag sagt det förut? Just nu är vädret som en bra svensk sommar, och enligt prognoserna ska det fortsätta åtminstone en vecka. Storstad i 25 graders värme suger, tycker jag helt ärligt. Men när man shoppar inomhus (åh herregud, jag gick lös i affärerna i dag, ni skulle se mina nya, bekväma, snygga och extremt välbehövliga sommaroutfits...), är i skuggan (trädskugga är oerhört behagligt fick jag erfara i dag) eller hänger i parker (hyra solstol i Hyde Park, någon?) är det riktigt fantastiskt. Jag skulle inte vilja vara någon annanstans just nu.

Om att leva. Här och nu.

Nästan varje gång jag svänger av Liverpool Road mot Cloudsley Square och ser kyrkan tänker jag att det är så häftigt att jag bor här. Här, i de typiska engelska husen, här på den fina gatan, här i det oerhört härliga området, här i... London. Ja, jag njuter av att stänga den engelska porten bakom mig, av att känna asfalten under skorna när jag går hemifrån, av att andas den engelska luften. Här njuter jag varje gång jag känner doften av ett blommande träd. Jag njuter av den ljumma luften. Jag njuter av regnet. Jag njuter av smakerna i all fantastisk mat. Jag lyssnar och njuter av att höra den brittiska accenten. Jag lägger märke till hur löven blir grönare och större. Jag noterar hur andra träd knoppar, hur de plötsligt fått rosa, stora blommor som blommar starkt och ståtligt i några dagar. Och jag ser hur de vissnar, och påminner om att allt är ändligt.

Jo, det är såklart därför jag njuter. För att jag vet att jag är här en begränsad tid.
Jag har blivit så bra på att leva i nuet i London, njuta av det jag hör, ser och gör.
Tänk om jag alltid var så här bra på det?

Njutningen av en spontan och god hemlagad middag med vänner.