Att avsluta med flaggan i topp

Brev från mitt engelska universitet kom på posten i dag. Jag bryr mig inte om betyg egentligen, men när det går bra blir man ju glad. Att jag är failed i de två kurser jag aldrig dök upp på är ju inte så konstigt. Men att jag fått högsta betyg i de kurser jag faktiskt tog, English speaking skills och Introduction to documentary photography, det gör mig både lite förvånad och stolt. Betygen översätts till A, vilket på engelska betyder Excellent – outstanding performance with only minor errors.

Grymt!

Alla får jobb

Journalistyrket är inget man ska satsa på. Att utbilda sig till journalist är samma sak som en osäker framtid. Att satsa på en karriär som journalist är inte så smart, tänk sjuksköterska i stället! Ungefär så har det låtit i några år. Jag struntade i det, och tänkte att jag satsar på det jag vill satsa på. Och när jag läser det här känns det rätt skönt.

Bäst chans har de som pluggar teknisk nanovetenskap på Lunds universitet eller journalistik på Mittuniversitetet. Utbildningarna var två av sex där 100 procent av studenterna fick jobb efter examen.

Min första fråga till artikeln blir: hur har de undersökt detta? Sedan ställer jag mig själv några frågor: Om jag har pluggat journalistik på Mittuniversitetet? Ja. Om jag har jobb efter examen? Ja. Om mina journalistvänner från Mittuniversitetet har jobb efter examen? Vad jag vet, ja.

Vi får alltså jobb trots våra syftningsfel under första redaktionsövningen 2008...

(Observera att jag inte är skribenten bakom syftningsfelet. Jag är korrläsaren.)

Jag är liksom färdig med hela min jävla pluggtid

Sista examinationen är gjord i dag. Även om jag stannar ett tag till i min nya favoritstad, så är jag nu färdig med University of Westminster. Vad jag inte har tänkt på är att det inte bara är den här utbytesterminen i London jag är färdig med – jag är liksom färdig med hela min jävla pluggtid. Jag har pluggat i sex städer i tre olika länder och på nio skolor varav två grundskolor, två gymnasieskolor, en språkskola, två högskolor och två universitet.

240 högskolepoäng, två utlandsterminer och en journalistexamen senare...

Jag kallar mig inte färdigutbildad, men nu tror jag faktiskt att jag lämnar det här bakom mig.

Sommar lagom till terminsavslutning

Iklädd strumpbyxor, kort klänning och trekvartsärmad kavaj vandrade jag hem längs Liverpool Road sent i kväll. Utan att frysa. Jag lämnade jackan hemma i dag och så fort jag tog steget ut från huset förstod jag att det var ett smart val. Värmen liksom slogs emot mig. Termometern visade 22 grader, solen gassade och jag höll på att svettas ihjäl i bara strumpbyxor och klänning.

Det var inte vår i London i dag.
Det var sommar.

Och så en farewell gala på det. Utbytesstudenterna drack champagne och vin och åt nötter och chips utomhus på campuset i hjärtat av London. Vi fick goodiebags och jag vann ett litet pris och nu är terminen slut. Återstår gör tentaperioden. För min del återstår dock bara en final assessment i morgon. Sedan är jag fri till jobbet börjar i Stockholm om två månader.

Skitfånigt men vi var tvungna.

(Hon till vänster ursäktar sin bad hair-, bad skin- och bad eyes-day med migrän och påbörjan till förkylning.)

25 grader och sol. Jag solade i bikini i dag.

Äh, april april din dumma sill. Skojade lite bara. Sol är det, men inte mer än 16 grader. Jag har haft min sista fotoexamination i dag. Ingen mer fotokurs för mig, nu är'e slut. Läraren ba: "Jaha, är det någon av er som kommer att fortsätta fota på fritiden...?" Eeh. Vadå, skulle jag sluta fota nu eller? Nivån på den här kursen alltså...

Lästips – "It's the economy, stupid!"

Mina gamla kursare från bildjournalistprogrammet på Mittuniversitetet jobbar på ett examensprojekt den här terminen. De befinner sig i världens alla hörn och fotograferar på temat "It's the economy, stupid!" I juni har de en examensutställning på Galleri Kontrast i Stockholm. Fram till dess kan ni följa dem på deras blogg. Bilderna är grymma och texterna spännande.

Pretty proud

Mina första anteckningar i engelskakursen.

Really nice intonation. You speak at a nice rythmn and stress certain words which give it more emphasis. It makes it easy for the audience to follow. Your timing is excellent. A very good talk. Your speaking is of a very high standard. Well done!

Omdömet är en lärares ord från min första assessment i English Speaking Skills. Givetvis finns också saker jag kunde gjort bättre och saker att tänka på till min andra assessment. Men just nu, för att motivera mig att jobba lite, fokuserar jag på det jag inte hade en aning om: att en engelskalärare skulle bedöma mitt tal som very high standard. Gud vad jag är stolt över mig själv just nu.

Samtidigt i en soffa i Angel

Min dumma uppsats som ska bli 2500 ord är just nu på 1000 osammanhängande ord. Stundtals känns det bra att jag kommer framåt, men oftast har jag har ingen aning om hur jag ska få ihop resten.

Ja, det är lite mycket klagande från mig angående den här uppsatsen. Men jag, som inte brukar ångra något jag gör, tänker nu erkänna: jag ångrar mitt kursval. Jag visste inte bättre när jag sökte, men ganska tidigt på plats i London förstod jag att det skulle bli för svårt att läsa Multiculturalism and the media, en teoretisk och akademisk journalistikkurs på högsta nivå. Här är dock reglerna så strikta att jag inte under några omständigheter fick byta. Tyvärr blir resultatet att kurserna jag hellre skulle vilja fokusera på (engelska och foto) kommer i skymundan. Uppsatsen ja. Osammanhängade. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, jag har svårt att styrka mina påståenden med källor eftersom jag har svårt att hänga med i böckerna och mitt språk är inte ett dugg akademiskt...

Jag har huvudvärk, är extremtrött och är nära att kasta in handduken för att göra något roligare. Typ fokusera på det som betyder något: documentary photography och English speaking skills.

Och så påminns jag än en gång om hur bra vi har det där hemma i Sverige

Veckans ämne i engelskan är learning and education. Engelskaläraren pratar om exams som man har i de brittiska skolorna, för att kunna gå vidare till högre årskurser. Han undrar vad dessa exams heter i våra länder. Mina klasskamrater berättar, och så frågar de mig.

Eeeh, vi har inga sådana exams i Sverige.

De blir chockade. Jag förklarar att vi förstås har prov och uppsatser och andra saker som betygsätts, men att grundskolan inte har något som jämförs med exams. Men vad får man för certifikat i Sverige då, undrar de, efter att man har klarat av secondary school?

Eeeh, certfikat? Något sådant har vi inte i Sverige.

De förstår ingenting. Inte jag heller. Sedan pratar vi om hur mycket det kostar att gå i skolan i de olika länderna. I de flesta länderna beror det på om det är privat eller statlig skola, men alla betalar. Särskilt universiteten är ganska dyra. Och så frågar de mig, hur mycket kostar det i Sverige?

Eeeh, det är gratis att utbilda sig i Sverige.

Alla drar efter andan – och säger att i Sverige, där skulle man bo.

Lördagsnöje i London: caféplugg!

Här sitter jag och får tekannan påfylld och köper varma mackor och chokladkaka och macarons. Allt för att motivera mig själv. Jag försöker nämligen påbörja min första uppsats i den härliga (hosthost) och akademiskt teoretiska journalistikkursen Multiculturalism and the media.

Skitsvårt. Och ganska skittråkigt också.

Men! Hellre sitta med skitsvår och skittråkig uppsats i London än att göra det i Sundsvall!
(Hej, positivt tänkande!)

The Swedish moraltant kan inte älska puben

Härmed presenterar jag puben på ett av mina campus. Javisst, en trappa ner från matsalen finns en pub, med öl, vin och alla spritsorter man kan tänka sig. Här sitter studenter och dricker öl och drinkar – mitt på dagen, på universitetet, mellan lektionerna.

Jag tycker det känns galet. Men det är väl bara jag, den svenska moraltanten.

Tid att sova, men jag har inte tid i kväll. Jag måste hitta på varför jag valde att fota detta, vad jag vill säga och så. Eh. Ja just det.

Jag brukar inte vara ute i sista minuten, men den här gången förbereder jag mig verkligen alldeles för sent. I morgon har vi vår första assessment i fotokursen. Jag ska visa upp min fotoserie, vilket fick bli på firandet av det kinesiska nyåret i Chinatown. Om jag är nöjd? Nä, inte särskilt. Bilderna är inte jättebra. Vissa är mörka, andra är intetsägande och fötterna på den lilla pojken är kapade. Dessutom vet jag inte hur jag ska tänka – jag har ingen direkt vinkel, ingen berättelse, ingen riktig tanke...

Allt jag tänkte var reportage. Jag borde vara nervös för det här, jag som aldrig blivit bedömd vad gäller mina bilder. Fast ärligt talat – det ska mest bli intressant.

Söndagsnöjet: caféplugg!

Två saker gör att plugget blir lite roligare.

Ett: fika. Två: sällskap.

Så, trots att K och jag pluggar helt olika saker tog vi sällskap. Tillsammans satte vi oss på café och läste och skrev. Om jag fick mycket gjort? Ja, att snacka skit är ju kul, och det kan nog hända att jag råkade göra. Jag läste inte massor, men mer än normalt, vilket ju får ses som positivt.

Mina utgifter är uppskattningsvis dubbelt så stora i England som i Sverige. Och min inkomst? I Sverige var den låg, i England ligger den hittills på noll.

Pundet sjunker i värde. Och ingen är gladare än jag. Givetvis är det inte roligt att den brittiska ekonomin krisar, men vet ni hur jävla dyrt det är i London eller? Hutlöst! Samtidigt behagar inte CSN ta ett beslut om mitt studiemedel, vilket jag sökte för en halv evighet sedan, så min personliga ekonomi blir allt sämre, den också. Tusenlappar (ja, tusenlappar, fattar ni att en månads travelcard kostar drygt 1100 kronor? MED FUCKING STUDENTRABATT!) rullar i väg, sparkontot börjar bli oroväckande tunt och inget konto fylls på.

Lite studielån och billigare pund på detta och jag blir en mindre orolig människa!

To take water over the head, så att säga

Jag sitter på Starbucks och försöker få någon slags pluggro. Någon slags motivation, inspiration, whatever. Det fungerar föga. Ingen inspiration någonstans.

Var börjar man när man inte förstår någonting? Journalistiken är svår. Något annat hade jag väl visserligen inte trott. Kursen heter Multiculturalism and the media och det är ett ämne jag hade haft problem med på mitt modersmål. Hur jag ska kunna skriva essay och report i det här ämnet är för mig en gåta, särskilt när språk, grammatik och meningsbyggnad bedöms. (Eh, hallå, jag är invandrare, jag kommer ha tusen fel!) Kort och gott: att plugga detta på engelska känns lite som att ta sig vatten över huvudet. Och det är väl lite det jag tänker på just nu.

Och fotokursen? Den verkar oerhört rolig, men människorna i den förpestade min första lektion, varför det hela nu är lite... som ett frågetecken.

Tur att jag stormtrivs med engelskakursen i alla fall!

Lektioner börjar på måndag och än är saker oklara

Jag åker till campuset School of Media, Arts and Design nu, med min improviserade fotoportfolio. Möte med en mr fotokunnig. Och den stora frågan just nu lyder: kommer jag antas till den journalistiska fotokursen eller inte? Keep your fingers crossed!

Apropå att känna sig så. jävla. gammal.

I dag drog jag en vit lögn för att inte vara med på London Treasure Hunt. Usch, vilken dålig stil av mig. Det är ju faktiskt socialt och kan säkert vara... kul. Eller? Gud, jag känner mig som den tråkigaste torrbollen ever, men insparksaktiviteter... Är jag inte klar med sådant? Inspark är för mig ett avslutat kapitel för längesedan. Jag orkar inte leka lekar och dricka mig full för att lära känna folk. När ordföranden för den engelska motsvarigheten till studentkåren talade inför alla oss utbytesstudenter sa han till slut "men mest dricker vi oss väldigt fulla". Nästan alla skrattade. Själv kunde jag inte röra en min.

Nu tänker jag gå till ett café och dricka te och läsa bok. All by myself. Utan att ljuga gillar jag det. Därefter hoppas jag dock möta upp mina nya svenska bekantskaper för middag eller whatever.

Om tre veckor...

...har jag precis haft min första fotolektion.

I en fotostudio på ett universitet i London.

Ja, för i dag fick jag schemat. Och allt känns väldigt galet.

Hej, jag heter Johanna och jag är journalist.

Så. Nu sitter jag här och är färdig. Färdig med Sundsvall, färdig med journalistutbildningen. Färdigutbildad journalist. Även om jag inte har det på papper förrän om ett halvår, så har jag i dag en filosofie kandidatexamen med huvudområdet journalistik.

Jag fattar ingenting. Men stort känns det.

Vi klarade alltså C-uppsatsen. Vi fick nästan så bra betyg man kan få på examinationen i dag och vi var nära att brista ut i gråt av lättnad. Vi ville svimma av nervositet innan. För fan, vad vi har kämpat. Att av examinatorn mr Forskare få höra att vi övertygat honom om att vår studie är viktig och att han faktiskt säger att vår studie har bidragit till forskningen gör att jag rodnar av stolthet. Men allra, allra skönast är att jag inte behöver titta åt C-uppsatsen igen. Den är färdig. Jag är färdig!

Och det sjukaste? Jag är inte särskilt främmande för att forska i framtiden.

Brev till Sundsvall

Sundsvall, du har förändrat mer i mitt liv än vad några andra två och ett halvt år tidigare gjort. Hos dig har jag varit lyckligare och tryggare än någonsin. Men också fruktansvärt olycklig och mer ledsen än någon gång i mitt liv. Du har gett mig några fina vänner, men du har också tagit i från mig andra. Hos dig har jag varit på galna fester och haft mysiga middagar, fikastunder och pluggkvällar. Du fick mig många gånger att gråta, men lika många gånger har mina tårar sprutat av skratt. Du gav mig riktiga vintrar och du fick mig att upptäcka en annan del av Sverige. Du gav mig ångest och oro, Sundsvall, och du gjorde mig utmattad. Men du gav mig också en tid av mitt liv som aldrig kommer åter, en tid som kommer vara viktig resten av mitt liv, på alla möjliga sätt. Du gav mig kunskap. Du gav mig min utbildning. Du gjorde mig till journalist. Sundsvall, du gav mig kärlek. Du gjorde mig stark och du lärde mig kämpa mot ett mål. Men du visade också hur snabbt och drastiskt allt kan förändras.

Och egentligen, Sundsvall, egentligen är ju inget av detta vare sig ditt fel eller din förtjänst. Det var ditt vackra universitet och dina märkliga invånare. Du stod bara mitt i och fick ta skulden och äran. Många gånger har jag bara känt för att dra. Nu är det ändå vemodigt. Så fruktansvärt vemodigt.

Jag kommer, trots allt, att sakna dig, Sundsvall.