Dagens jag-är-bra-berättelse

På Friskis.
Jag är på ett skivstångspass där jag numera utmanar mig själv. Jag har liksom fattat att det ska vara skitjobbigt. Inte som för ett par år sedan när jag inte vågade låta stången vara tung. Plötsligt när jag lyfter upp skivstången, grimaserar och kämpar, ser jag mina armar i spegeln och märker att mina muskler syns. Att jag har muskler. De är inte ett dugg stora, men de har växt. Jag är starkare! Wow!

På Ica.
Kvinnan före mig i kön köper en stor chokladkaka. Killen efter mig köper två liter coca cola och nästa tjej köper en Red Bull och en påse grillchips. Vad jag köper? Grekisk yoghurt, parmesanost, rödbetor, zucchini, aubergine, paprika, mandarin, banan, grädde och krossade tomater. Är träningsklädd och känner mig ungefär nyttigast i världen.

Att berätta om det innebär ingen återvändo

"Det här måste vi prata om", sa den personliga tränaren till mig i går när jag hade outat att jag blivit 30/40 år på hennes livsstilstest. Äldre än min egen ålder, alltså. Jag, som tycker att träning och hälsa är både intressant och roligt ser mitt resultat som en personlig katastrof. PT:n undrade vad jag hade bommat på, och jag svarade att jag misstänkte att det var styrkan (eftersom jag älskar konditionsträning som spinning, men undviker styrketräning), men också maten – att jag är en stor godisråtta som älskar fikabröd (även om jag, tro't eller ej, bättrat mig på sistone) och troligen inte äter tillräckligt varierat. Under tre timmar hann jag lyssna på hennes pressfrukost, göra en intervju och äta nyttig lunchbuffé med henne – och jag gick taggad därifrån. När hon signerade min bok skrev hon det ni ser på bilden. Ja, jag ska skärpa mig. Mindre fika, mer grönt. Och mer styrketräning.

Även om livsstilstestet inte är vetenskapligt framtaget var det faktiskt lite jobbigt att se resultatet. Jag har blivit lovad en förbättring om jag följer träningsprogrammet i hennes bok. Jag i min tur lovar att jag nästan ska följa det (det är tillåtet att byta ut det mot ett styrkepass på mitt träningsställe i stället) och om tre månader ska jag göra om testet. För jag ska minsann komma tillbaka till min egen ålder.

Kära Bullen... (Åh, vad gott med bullar!!)

Jag är en tjej på 27 vintrar som ser mig själv som en hurtbulle (mums, bullar igen) i grunden. Men faktum är att det var länge sedan jag faktiskt var hurtig. Nu behöver jag komma i gång med träningen (och sluta småäta kakor), men mitt stora problem och min största fråga är: hur motiverar man sig?

Jag vet att jag mår fantastiskt bra när jag tränar regelbundet. Jag vet att jag får endorfinkickar av spinning och av dans. Jag vet att jag blir piggare, gladare, mer nöjd med mig själv och så vidare och så vidare. Men den vetskapen spelar liksom ingen roll, eftersom jag också vet att det är jätteskönt att ligga i soffan och att det är jättegott att fika. Att träna innebär ta sig dit, vara där en timme, ta sig hem, duscha... Det tar tid. Att stanna hemma är så mycket lättare. HUR GÖR MAN?!

Arbetsskadad

Min förfärliga smärta i övre rygg och axlar var bättre i går när jag körde bil och var på Ikea halva dagen. Så fort jag kom hem och satte mig vid datorn kom smärtan tillbaka. Oavsett hur jag sitter och står vid datorn känns det och varje bokstav jag skriver i det här inlägget känns runt vänster skulderblad. Fan. Att sitta framför datorn hör till mitt jobb, och kommer så göra större delen av mitt liv. Inte alls okej.

Aj!

Akut ont i rygg, nacke. Jag känner igen det, när jag är spänd och orolig brukar jag få den sortens ont i musklerna kring övre delen av ryggraden, ut mot axlar, nacke och området runt skulderbladen. Inte blir det väl bättre när jag jobbar framför datorn hela dagarna. I går var det akut. Jag hade så ont att jag skulle kunnat gråta. Jag tvekade inte, utan bokade första bästa tid för behandlande massage. Och halvtimmen jag låg där på massagebänken efter jobbet i dag var helt fantastisk. Bortsett från stunderna då massören tryckte ut mina enorma knutar. Det gjorde så ont att det strålade, men oj, vad det behövdes.

Jag blev som en ny människa efter massagen. I en timme.
Nu har jag skitont igen.

På hästryggen igen

Mer än tio år sedan var det som jag satt i sadeln. Därför var jag skapligt nervös innan. Men jag satte foten i stigbygeln, svingade mig upp, kände efter om stigbyglarna var i rätt höjd, tog ett vant grepp om tyglarna – och väl på hästen kände jag mig ganska lugn.

När man får chansen att följa med på en uteritt on the countryside, ja, då prioriterar man lätt bort plugget. Jag steg upp klockan sex på lördagsmorgonen och åkte med en god vän till Stockbridge, Hampshire. För att följa med på ritten skulle man vara "experienced", vilket oroade mig. Men snart insåg jag att mycket av hur man rider satt kvar i minnet. Vi skrittade i väg, för att till min förvåning väldigt snart börja galoppera längs fältet och uppför kullarna. Oerhört härligt! Det är klart att det var skumpigt och att jag fick kämpa med att hålla koll på både mig själv och hästen, men ändå – jag klarade faktiskt av det! Och fick lära mig lite hästspråk på engelska till på köpet. I bilen på väg hem gick det upp för mig att jag kan stryka ännu en grej från min dröm-/saker-jag-vill-göra-i-mitt-liv-lista. Rida i engelska landsbygden är nämligen något jag alltid drömt om.

Världens må bra-lördag alltså: landsbygd, natur, sol i stället för regn, hästar, uteritt, galopp.

Hur det känns i kroppen i dag? Axlar, rygg, lår, rumpa, ljumskar, mage, smalben, vrister, armar, det mesta gör ont. För att sammanfatta det hela: Eh, jag har lite svårt att gå.

Fjärde månaden?

Jag råkade precis se min egen avslappnade halvkroppsprofil i spegeln. Otäckt. Jag ser gravid ut. Tänk vad fem veckor utan motion och med ett överintag av onyttigheter kan göra.

Nej, på måndag är det jag som tar tag i mitt nya liv.

Eh, vad sa jag där? Till skillnad från resten av världen har jag faktiskt aldrig sagt så förr, troligen för att jag vet att jag inte menar det. Jag menar det inte nu heller, däremot kanske jag kan dra ner på sötsakerna och inte fika varenda dag... Och kanske klarar jag att komma igång och träna, bara lite?

Johannas feel good-vecka

Jag vaknade av mina egna snarkningar i eftermiddags. Och det är väl okej, men när det är under en ansiktsbehandling kan det bli lite smått pinsamt. Men efter 75 minuters välbehövlig avslappning med vaxning och plockning av ögonbryn, rengörande kräm, peeling, laserrengöring, massage och ansiktsmask kände jag mig så avslappnad att jag knappt orkade gå till bilen. I morgon fortsätter jag med massage och reiki. Mellan behandlingarna blir det svettiga spinningpass, starta dagen med styrketräning och avsluta dagen med att läsa bok i varmt bad.

Varför jag håller på så här? Därför att jag inte längre minns när jag inte var speedad, eller när jag inte hade stela, värkande axlar. Efter allt slit och skit ska min kropp nu bli lite nöjd.

Viktig ingrediens i feel good-veckan:

Mycket, mycket te i den stora, stora koppen som jag fått av bästa, bästa svägerskan.

Kan inte helgen bara vara för evigt?

Tårarna kunde inte sluta rinna. Jag torkade mig runt ögonen utan att det blev bättre och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Mina kinder var genomblöta. Av salta tårar, som kom från... ja, skratt. Aldrig förr har jag gråtit så mycket av skratt som jag gjorde i går kväll. Men underhållingshypnos är precis vad det låter – underhållande. Sist var ju jag en av de hypnotiserade, så jag vet hur härligt man har det där på scenen. Men herregud vad roligt jag hade som tittade på den här gången!

Hypnosen tillsammans med spontanitet, utmaningar och fina människor har gjort helgen till den mest fantastiska helgen på oerhört länge. Min kära vän och jag har gjort så mycket bra saker och haft det så trevligt att jag aldrig ville åka därifrån. Uppsala och Stockholm har tagit emot mig med öppna armar. Jag älskar de där städerna och fick jag välja skulle jag glömma plugget och stanna för evigt.

Ångesten gör mig totalnormal

I stället för att göra det jag borde, nämligen plugga, har jag i dag suttit och tittar på Radio Totalnormal i UR. Och wow, vilket program! Radio Totalnormal är en närradiostation som sänder från Södermalm i Stockholm. Det spelas in med livepublik en gång i veckan och programmet görs av och med människor med erfarenhet av psykisk ohälsa.

En av reportrarna är schizofren. Han springer längs Götgatan och ställer frågor till folk.

– Hej, hur mår du? säger han och håller fram sin mikrofon framför en dams mun.

– Bra, svarar damen.

– Vad är det som får dig att må bra?

– Att jag är jag.

Bästa svaret i dag, tycker reportern.

– Hej, får jag fråga, känner herrn någon som är psykiskt sjuk?

– Nej.

– Känner du någon som är psykiskt frisk?

– ...?

För ett år sedan vann Radio Totalnormal Stora Radiopriset i närradioklassen, för sitt unika sätt att ta sig an frågor om psykisk ohälsa och avdramatisera ett tabubelagt ämne. Och just det är så viktigt. Att avdramatisera det här. Hur många känner inte någon som har varit deprimerad eller har någon annan psykisk sjukdom? Alla vet någon och därför är ämnet livsviktigt. Dessutom är programmet fantastiskt och befriande att se.

Drömlistan

Skriv en drömlista. Det kan vara hur orealistiska drömmar som helst. Eller drömmar som är lätta att uppnå. Huvudsaken är att du drömmer. För att uppnå något måste du ju först ha önskat det. Så skriv ner vad som helst du någonsin önskat dig – allt du vill göra, allt du vill bli, allt du vill äga, varje plats du vill resa till, varje utbildning du vill gå och varje egenskap du vill utveckla.

Idén kommer från coachen, föreläsaren och författaren Mia Törnblom. Hon tipsar om att gå tillbaka till sin drömlista minst en gång i halvåret för att stryka drömmar man uppnått eller lägga till nya drömmar.

Att upptäcka att jag lyckats uppfylla något på min drömlista, och därmed få stryka något, är inte bara roligt utan också bra för självkänslan. Att jobba som journalist var en sådan där nästan orealistisk dröm när jag skrev den på min lista för flera år sedan. Särskilt att få jobba som journalist på ett magasin. Nu kan jag checka av båda två. Med flera.

"När man får kramar blir man på gladhumör."

Bo Östlin, Glada Hudikteatern

Om att skämma bort sig själv

Jag bokade precis in mig själv på massage på måndag. Nu jäklar ska en massör få jobba med mina muskelknutar och själv planerar jag att få en halvtimmes skön avslappning. Because I'm worth it.

Ödets ironi?

Den här boken låg på min plats på tåget. Ville ödet säga mig något? Jag har bläddrat och förutom att få psykologiska förklaringar innehåller boken övningar, bra tips på ökad självkänsla, ökad förståelse för andra människor och varför jag och andra kan reagera som vi gör i vissa situationer.

Till exempel har jag fått reda på att sorg inte behöver komma från något oönskat. Det kan vara önskat så som en flytt eller ett giftermål. Men oavsett vad så är det en omställningsprocess där man i viss mån måste "bygga om" sig själv för att passa in i det nya i sitt liv. Författaren till boken är psykolog och berättar att en förlust efter något som betytt mycket är som ett sår. Ett sår som tar tid att läka och kan innebära att man behöver bygga upp en helt ny världsbild, en ny identitet, vilket tar tid och kraft och kräver förståelse från omgivningen.

Mycket intressant, tänker jag som är mitt uppe i en sådan omställningsprocess – och jag undrar vem som lämnade just den här boken, just den här dagen, den här tidpunkten, just på min plats på tåget...

Var är min rumpa?

"När jag räknar till tre öppnar du ögonen, ställer dig upp och undrar vem som har tagit din rumpa. Nicka om du förstår." Jag nickar. "Ett. Två. Tre. Titta."

Jag tittar, reser mig upp, känner hur pinsamt det här är. Någon av åskådarna ska ha tagit min rumpa, jag vet inte vem, men jag vill inte fråga rakt ut. Det är för pinsamt. Usch, vad jobbigt att ha blivit av med rumpan. Rumpan av alla kroppsdelar! Jag tittar mig misstänksamt bland alla människor. Jag tittar på deras rumpor. Säger inget.

"Vad är det, Johanna? Har du tappat något?"
"Ja..." Men jag kan inte riktigt säga vad det är, det känns så märkligt.

Min kollega är hypnotisör. Jag var hemma hos honom i kväll, för att vara åskådare när några andra skulle hypnotiseras. Trodde jag, ja. Det slutade med att jag var en av de hypnotiserade som roade publiken med att spela luftgitarr och leka papparazzifotograf. Som papparazzi hade jag inlevelse och knuffade till och med undan stolar för att fånga de påhittade kändisarna på bild. Och hela grejen var en sådan märklig upplevelse.

Hypnos är ett naturligt och behagligt tillstånd, det vet jag ju, jag har till och med skrivit en vetenskapsartikel för barn om hypnos, pratat med hypnotisörer och läst böcker. Ändå är det så konstigt. Jag är fullt medveten om vad jag har gjort. Jag är fullt medveten om att det är skitfånigt att leta efter sin borttappade rumpa. Jag är ingen teaterapa och är inte jättebekväm framför massor av människor. Ändå gör jag det där. Inför folk! Det är det som är lite häftigt. Med hypnosen kan man bota sina rädslor och fobier, sociala sammanhang blir lättare och man kan stärka sin självkänsla. Hela hypnostillfället avslutades med att vi fick massor av suggessioner om hur bra vi är, att vi kan prestera bättre på jobbet, att vi är älskade och så vidare. När vi tittade upp efter hypnosen log vi stort, stort, och jag kunde inte sluta. I kväll känns livet ganska lätt och trevligt.

Och ja, jag fick tillbaka min rumpa av en tjej i publiken. Det gjorde mig lättad.