Var är min rumpa?

"När jag räknar till tre öppnar du ögonen, ställer dig upp och undrar vem som har tagit din rumpa. Nicka om du förstår." Jag nickar. "Ett. Två. Tre. Titta."

Jag tittar, reser mig upp, känner hur pinsamt det här är. Någon av åskådarna ska ha tagit min rumpa, jag vet inte vem, men jag vill inte fråga rakt ut. Det är för pinsamt. Usch, vad jobbigt att ha blivit av med rumpan. Rumpan av alla kroppsdelar! Jag tittar mig misstänksamt bland alla människor. Jag tittar på deras rumpor. Säger inget.

"Vad är det, Johanna? Har du tappat något?"
"Ja..." Men jag kan inte riktigt säga vad det är, det känns så märkligt.

Min kollega är hypnotisör. Jag var hemma hos honom i kväll, för att vara åskådare när några andra skulle hypnotiseras. Trodde jag, ja. Det slutade med att jag var en av de hypnotiserade som roade publiken med att spela luftgitarr och leka papparazzifotograf. Som papparazzi hade jag inlevelse och knuffade till och med undan stolar för att fånga de påhittade kändisarna på bild. Och hela grejen var en sådan märklig upplevelse.

Hypnos är ett naturligt och behagligt tillstånd, det vet jag ju, jag har till och med skrivit en vetenskapsartikel för barn om hypnos, pratat med hypnotisörer och läst böcker. Ändå är det så konstigt. Jag är fullt medveten om vad jag har gjort. Jag är fullt medveten om att det är skitfånigt att leta efter sin borttappade rumpa. Jag är ingen teaterapa och är inte jättebekväm framför massor av människor. Ändå gör jag det där. Inför folk! Det är det som är lite häftigt. Med hypnosen kan man bota sina rädslor och fobier, sociala sammanhang blir lättare och man kan stärka sin självkänsla. Hela hypnostillfället avslutades med att vi fick massor av suggessioner om hur bra vi är, att vi kan prestera bättre på jobbet, att vi är älskade och så vidare. När vi tittade upp efter hypnosen log vi stort, stort, och jag kunde inte sluta. I kväll känns livet ganska lätt och trevligt.

Och ja, jag fick tillbaka min rumpa av en tjej i publiken. Det gjorde mig lättad.