Mot en säker bloggdöd?

Min blogg känns inte lika självklar längre. Jag finns ju på Twitter, Instagram (heter barajagjohanna för den som vill bli kompis), Facebook och förstås på min hemsida (som dessutom har en sömnig blogg – vilken kanske blir mindre sömnig snart). Den här älskade gamla bloggen känns nästan lite överflödig bland all min aktivitet på sociala medier och jag har funderat att säga att jag slutar, lite abrupt, här och nu. Men jag säger inte så, för man vet aldrig. I stället säger jag bara att trots att jag bloggat sedan 2005 (herregud!) hittar jag inte riktigt meningen med det längre – och att ni hittar mig på många andra ställen tills vidare. Vi hörs!

Behöver du en journalist som kan skriva texter eller ta bilder åt dig, förresten? Hör av dig!

Vår vid Faluån

Jag har blivit sjuk

Fyra kilometers löp/promenadrunda upp i Hammarbybacken och tillbaka.
Sedan ett par timmars paus, följt av en mils promenad runt Årstaviken.
Och så kommer jag hem och är lite sugen på att träna...

Johanna hjärta Stockholm

Här sitter jag mellan Strömkajen och Nybroviken.

Vet ni att jag stortrivs i den här stan?

Ja, jag vet att ni vet, jag vet att jag sagt det förr och säger det ganska ofta.

Alldeles nyss stod jag i valet och kvalet mellan två sommarvikariat. Det hade kunnat vara så att jag valde ett jobb som inte ligger i Stockholm. Slutligen har jag bestämt mig för att gå tillbaka till det jag jobbat med i två somrar: resereporter – vilket innebär att stanna i Stockholm (när jag inte reser).

Jag har ju bosatt mig här, jag har köpt lägenhet och vill inte för mitt liv flytta eftersom jag trivs alldeles för bra för det. Jag vill ha Stockholms utbud, jag vill åka min gröna linje, jag vill sitta i Nybroviken i den hettande eftermiddagssolen, jag vill gå på sommarkonserterna på Gröna Lund, jag vill gå på utebio i Rålis, jag vill kunna åka skärgårdsbåt på guppigt hav, jag vill sitta med en kall dryck på Snaps uteservering, jag vill springa uppför Hammarbybacken tills benen är som spagetti. Och så vidare. Att stanna känns därmed rätt så underbart.

En helg som på något sätt gick till historien

Den här helgen går kanske inte till historien som den nyttigaste. Kladdkaka med glass och grädde hos grannen i fredags. Schlagerfest med cupcakes, kladdkaka, champagne och vin i Zinkensdamm i går, följt av pubhäng innehållande öl, följt av soffhäng med ostbågar och naturgodis. Och så i dag: födelsedagsfika med prinsesstårta, cupcakes, biskvier och andra kakor.

Möjligtvis går helgen till historien som fikatätast.

Och kanske har det slagits rekord i egoboostande. Min kompis Oscar har varit och hälsat på och han är fantastisk vad gäller att berätta för sina vänner vad de är bra på. De senaste dagarna har jag blivit överröst av fina ord – så pass att jag övertalades att tacka ja till att vara med i en radiopanel.

Mer om det en annan gång. Om inte bloggen dött tills dess. Risken verkar ändå överhängande.

Den där vågen (den med siffror)

Jag ställde mig precis på vågen. Det var ett tag sedan sist.

PLUS TVÅ KILO. Okej att jag har ätit väldigt mycket i dag, men jag har då inte ätit två kilo.

Det måste ju betyda att jag fått muskler! Jippi!

Vasalopp vs eget lopp

Första söndagen i mars. För ett år sedan bodde jag i London och sådär på avstånd var det så tydligt att alla svenskar gjorde samma sak den här dagen – tittade på Vasaloppet. Jag skrev också att jag troligen gjort samma sak om jag hade bott i Sverige. Men var fick jag det i från, undrar jag nu? När jag vaknade i dag och uppdaterade mig på Twitter och Facebook var det, precis som förra året, inget tvivel om vad det var för dag. Vasaloppsdagen. Jag kan förstå myskänslan i att se på det där loppet i sällskap. Men ensam? Flera timmar framför tv:n, stirrande på folk i tights som åker skidor, mil efter mil? Nej, då drar jag hellre på mig tightsen själv!

Jag startade inte ens tv:n. I stället tog jag på mig löpartights, löparskor och pannband och drog ut på en sex kilometer lång runda i solsken bland frostiga träd. Hur skönt som helst. Som den nybörjare jag är på att springa (jag har tyckt det är så sjukt tråkigt) vill jag dessutom berätta att jag orkade springa hela tre kilometer. Det har aldrig hänt, så jag är extremt stolt. Nästa gång blir det längre!

Vårlördag i Stockholm city

Vårsol. Jag har skrivit artikel om den, så jag vet hur viktig den är för vårt vålmående. Det spelar liksom ingen roll om vi får ångest av att solstrålarna som letar sig in genom persiennerna på morgonen (ja, det är faktiskt rätt vanligt). Vi kanske tror att vi tycker att solen är jobbig, men det är just solen som är den bästa medicinen mot den där känslan. Normalt är jag en sådan där som tycker att det är jättejobbigt när vinter blir vår. När mörkt blir ljust. De senaste veckorna har jag dock levt som jag lärt – utsatt mig för solen. Och vet ni vad? Det funkar skitbra.

På eftermiddagen i dag tog en kompis och jag en fotopromenad. Från Slussen till Skeppsbron till Nybroviken till Djurgårdsbron. Vi var inte direkt ensamma. Promenadspråket på Strandvägen var trångt. Men gud vad vackert det är i den här stan...

Hemma i köket hos schlagerkungen

Med min egen turkosa mosaik måste jag säga att han har bra smak, Christer.

Minns ni att jag var hemma hos en känd person och gjorde matreportage för några veckor sedan? Det var i köket hos schlagerkungen Christer Björkman jag hälsade på. Nu kan ni läsa reportaget i Mitt kök som säljs med Expressen till och med i morgon, fredag.

Men skynda skynda, tidningen brukar ta slut!