Och så kommer hösten

Blommorna vissnar. Många löv är redan gula. Sommaren 2010 är förbi. Jag har hunnit med en Göteborgsweekend, jag har fått se Gotland och Öland - på arbetstid, jag har varit på en konsert och jag har hunnit med ett skärgårdsbesök. Mest av allt har jag jobbat, elva lärorika jobbveckor på en av våra kvällstidningar med många luncher i solen på Kungsholmen.

Däremot har jag knappt varit ute i Stockholmsnatten, jag har inte haft tid med särskilt mycket strandhäng, jag har inte en enda gång fått slappa på föräldrarnas brygga, jag har bara badat en gång, jag har haft alldeles för lite kvalitetstid med systersönerna, jag har inte sett så mycket av Stockholm som jag önskat, jag har träffat för få kompisar, jag har inte blivit särskilt solkysst, jag har ätit grillad mat blott en gång, jag har inte ens läst en hel bok och jag har inte hunnit med någon utlandsresa. Men ärligt talat, den största delen av sommaren har jag känt att det spelar inte jättestor roll. Jag har trivts med att vara sysselsatt och tänkt att jag tar igen allt det där en annan gång.

(Typ nu?)

Äntligen med dator!

För första gången i mitt liv sitter jag med en splitter ny dator i mitt knä. Den luktar ny, den luktar alldeles, alldeles ljuvligt! Jag har i hela mitt liv ärvt datorer, så ja, det känns helt okej att ha en ny som bara är min. Nu ska jag bara surfa ikapp, fixa te och mackor till mig och mitt besök – och sedan kan jag komma i gång med bloggandet igen.

Flytt nummer 19756

Och så gick flytten. Igen. Min nya lilla pluttlägenhet här i Sundsvall är faktiskt väldigt trivsam. Däremot är det ovant och lite jobbigt att vara ensam. Och så har min dator bestämt sig för att totalt sluta fungera, vilket är mindre bra tajming om man säger så.

(Tur att svägerskan finns en trappa ner, både för sällskapets och surfandets skull.)

Och nu: dags att avsluta det jag påbörjat

Deadline på kommande tv-tidning är på onsdag. Jag skrev färdigt den sista artikeln i dag. Sedan lämnade jag "mitt" passerkort hos en av cheferna, "min" telefon i receptionen och "min" MacBook hos datoravdelningen. Och plötsligt har jag även lämnat redaktionen på Kungsholmen och vardagen i Stockholm bakom mig. (Åtminstone för den här gången.) Plötsligt befinner jag mig i Falun, för att i morgon åka med flyttlasset till Sundsvall, staden jag med glädje lämnade för exakt sju månader sedan.

Hur det känns att flytta tillbaka? Konstigt. Fel. Motvilligt. Som ett steg tillbaka, som att återgå till något gammalt. Och lite, men bara extremt minimalt pyttelite, förväntansfullt. Kommande termin är ju trots allt den som ska ge mig det som jag kom till Sundsvall för: min journalistexamen.

Hjälp, min dialekt är borta!

Här om dagen upptäckte något som jag inte hade en aning om – fy, jag låter ju som en stockholmare! Helt och hållet omedvetet och motvilligt verkar jag ha tappat min dialekt.

I början av veckan spelade jag in en intervju jag gjorde med en tv-profil. Det var när jag lyssnade igenom den som jag insåg att jag inte pratar som jag gjorde för några månader sedan. Jag vet ju att jag har lätt för att tappa bort dialekten, särskilt när jag befinner mig i Stockholm. Men att jag fick höra det så tydligt gjorde mig lite bestört. På några ställen på inspelningen uttalar jag "r" som stockholmarna kan göra ibland (det vill säga snarlikt engelsmännen), på ett par ställen säger jag "i" väldigt fult och sedan, nästan värst av allt, uttalar jag ordet "slut" som "slöut" (på samma sätt som vi Leksingar irriteras över djurgårdare som hejar på sitt lag som "djöurgårn"). Och de där svängarna man gör när man pratar dalmål, de är som bortblåsta.

Givetvis är inte dalmålet helt borta, det bryter såklart igenom då och då – och skulle jag vara i Dalarna i en vecka skulle den säkert komma tillbaka direkt. Men nu undrar jag faktiskt vad som har hänt.

Jag vill behålla min dialekt. Jag tycker att det är roligt när det hörs varifrån man kommer. Så jag tänker att kanske gäller det här med stockholmskan bara när jag gör intervjuer? Kanske är det bara en tillfällighet? Kanske behåller jag dialekten när jag pratar med folk jag känner? Men när jag uttryckte min bestörtning på Facebook bekräftade min kusin, som jag pratat med i telefon ett par veckor tidigare, min insikt:
– Jadu, du lät som en stockholmare i telefon...

När temperaturen sjunker

Jag trivs i jeans. Jag trivs i sjalar, halsdukar, jag trivs i vantar, jag trivs när luften blir krispigare, när jag kan andas friskt och jag slipper svettas, jag trivs när jag får sätta på mig raggsockor, svepa in mig i en filt och värma händerna runt en kopp te. Hösten är min tid. Därför tycker jag att det är helt okej att termometern visar blott 14 grader så här på morgonkvisten. 14 grader kräver långbyxor, jacka och sjal. Det gillar jag.

Att ta vara på alla positiva vibbar

Oj! Jag kände mig just lite nyfiken på min nya lägenhet. Lika fort kände jag dock att nääääää, jag vill stanna här i Stockholm, vill inte flytta, vill inte bo ensam. Men ändå - för en sekund kände jag mig nyfiken och tänkte att min pluttlägenhet i Norrland säkert kan bli lite mysig.

Detta eviga flyttande

En plats där jag vet att jag ska bo under en längre tid, dit jag kan ta mina gamla kartonger som stått utspridda i olika förråd i några år, där jag kan packa upp alla mina älskade böcker och där jag kan måla om och sätta upp hyllor utan att oroa mig för att det ska bli för mycket att ta ner inom en snar framtid. Ett relativt permanent boende, kanske med uteplats - det är vad jag längtar till.

Just nu håller jag på att flyttpacka för tredje gången - i år (!). Hade jag inte hyrt möblerat hade det varit fruktansvärt jobbigt. Nu är det bara... jobbigt. Jag blir alldeles glömsk och förvirrad av att packa upp, packa ned och inte ha koll på om saker finns i Falun, Sundsvall eller Stockholm. Och i december lär jag packa igen, för att flytta till... ja, det är förstås oklart.

Och så blev det rödare igen

Min falufrisör som tur nog flyttat till Stockholm har aldrig gjort mig missnöjd. Inte i dag heller. Kanske börjar jag redan i morgon klaga på att min lugg är jobbig och bångstyrig. Men snyggt är det i alla fall! Kanske börjar jag redan i morgon klaga på att min hårfärg inte funkar till lika många färger på kläderna. Men snyggt är det i alla fall! (Rött hår är dessutom roligt att matcha och icke-matcha till färgglada kläder - typ att låta det skära sig mot en rosa tröja. Sånt är roligt, tycker jag.)

Slutspurten

När jag började på mitt jobb på den här kvällstidningen var jag ganska skraj. Herregud, ska jag jobba där? Hur hände det? Jag kommer avslöjas! Att jag inte kan något kommer att avslöjas! Äsch, det gick hur bra som helst. Veckorna har rusat förbi fortare än någonsin, vilket låter klyschigt, men är helt sant.

Nu är det blott en vecka kvar på mitt jobb. Mitt jobb som reporter där jag har gjort allt från att göra entré på röda mattan tillsammans med svenska tv-kändisar till att skriva om vildsvin och leta efter genuina platser på Gotland. Jag skulle gärna ta över efter honom jag vikarierar för och bara fortsätta här, stanna kvar och vara enda reportern på min bilaga. Helt okej vore det.

Men det är klart. Att sätta sig i skolbänken igen för att skriva C-uppsats blir nog dödskul det med.

Hos doktorn

I måndags var jag hos doktorn, där jag för övrigt snart borde få stamkort för alla mina åkommor. Hur som helst så var det ingen fara med mig.

Då säger doktorn:
"Du ser lite blek ut, äter du ordentligt?"

Men herregud, jag JOBBAR hela tiden, jag har bara INTE TID att vara ute i solen och få färg! Om jag svarade så? Ja, om man tar bort "men herregud", så svarade jag så. Och då var det här en måndag där jag själv inte kände mig så blek. Jag hade till och med fått lite sol under helgen och jag var sminkad som vanligt. Men visst, jag är blek av naturen och i sommar är jag förmodligen blekare än jag varit någon sommar tidigare. Men det har ju sin förklaring.

Och ja, jag äter ordentligt.

Var är min rumpa?

"När jag räknar till tre öppnar du ögonen, ställer dig upp och undrar vem som har tagit din rumpa. Nicka om du förstår." Jag nickar. "Ett. Två. Tre. Titta."

Jag tittar, reser mig upp, känner hur pinsamt det här är. Någon av åskådarna ska ha tagit min rumpa, jag vet inte vem, men jag vill inte fråga rakt ut. Det är för pinsamt. Usch, vad jobbigt att ha blivit av med rumpan. Rumpan av alla kroppsdelar! Jag tittar mig misstänksamt bland alla människor. Jag tittar på deras rumpor. Säger inget.

"Vad är det, Johanna? Har du tappat något?"
"Ja..." Men jag kan inte riktigt säga vad det är, det känns så märkligt.

Min kollega är hypnotisör. Jag var hemma hos honom i kväll, för att vara åskådare när några andra skulle hypnotiseras. Trodde jag, ja. Det slutade med att jag var en av de hypnotiserade som roade publiken med att spela luftgitarr och leka papparazzifotograf. Som papparazzi hade jag inlevelse och knuffade till och med undan stolar för att fånga de påhittade kändisarna på bild. Och hela grejen var en sådan märklig upplevelse.

Hypnos är ett naturligt och behagligt tillstånd, det vet jag ju, jag har till och med skrivit en vetenskapsartikel för barn om hypnos, pratat med hypnotisörer och läst böcker. Ändå är det så konstigt. Jag är fullt medveten om vad jag har gjort. Jag är fullt medveten om att det är skitfånigt att leta efter sin borttappade rumpa. Jag är ingen teaterapa och är inte jättebekväm framför massor av människor. Ändå gör jag det där. Inför folk! Det är det som är lite häftigt. Med hypnosen kan man bota sina rädslor och fobier, sociala sammanhang blir lättare och man kan stärka sin självkänsla. Hela hypnostillfället avslutades med att vi fick massor av suggessioner om hur bra vi är, att vi kan prestera bättre på jobbet, att vi är älskade och så vidare. När vi tittade upp efter hypnosen log vi stort, stort, och jag kunde inte sluta. I kväll känns livet ganska lätt och trevligt.

Och ja, jag fick tillbaka min rumpa av en tjej i publiken. Det gjorde mig lättad.

Sundsvallsångesten

Många saker med att behöva flytta tillbaka till Sundsvall blir jobbiga.
1. Jag ska bo ensam igen. Handla ensam, laga mat ensam, tvätta ensam, kvällsfika ensam, se på tv ensam, somna ensam, vakna ensam, komma hem ensam. Ensam.
2. Jag ska gå i skolan igen. Tvingas göra saker jag inte vill. Ständigt ha pluggandet i åtanke.
3. Staden Sundsvall är... inte jätterolig.

Om man ska försöka tänka positivt då?
1. Äntligen får jag fler kanaler. Trean och femman välkomnas varmt.
2. Jag slipper möblerad andrahandsuthyrning och får äntligen dricka ur mina egna tekoppar.
3. Jag får närmare till trevliga grannar.

Visserligen tror jag att min lilla tjugotvåkvadratare kan bli mysig, men fick jag välja skulle jag stanna i Stockholm. Eller dra någon helt annanstans. Uppsala, London, Visby eller... Bahamas, typ...?

Om att behöva skriva

När jag skrev mitt sista inlägg på min nästan fem år gamla blogg visste jag att jag skulle starta en ny. Eller okej, jag visste inte, men jag var ganska säker. Att blogga har blivit en del av vardagen. När jag upplever något formulerar jag en mening i mitt huvud till bloggen. När jag fotograferar tänker jag hur det ska se ut på bloggen. När jag är upprörd formulerar jag ett debattinlägg till bloggen. Jag tänker i blogginlägg och det är svårt att lägga av med.

Jag vill inte lägga av.
Däremot vill jag ha en nystart.
Välkomna!