"...och i vårt glada gäng har vi Oliver som gäst..."

Fyra vuxna sjunger barnsånger för treåring och ettåring. Under tiden ligger treåringen på golvet och koncentrerar sig på att köra leksaksbil. Plötsligt tittar han upp på oss, märkbart störd, och säger:
- Shhh! Det låter illa!

Hej, jag tänkte berätta att jag inte gått under jorden

Nej, det är inte lätt att blogga när man befinner sig hos sina föräldrar vars nät inte vill fungera. Så fort jag sätter mig vid någon av deras datorer kollapsar allt. Jag behöver inte ens röra datorn, den kollapsar bara jag sätter mig framför den.

Annars då? Jag är rätt arg och så, men var ute och dansade i går mellan rosa drink och lakritsshot. Dans är bra för humöret!

En historisk dag

I dag hölls sista föreläsningen på journalistprogrammet. Visst, terminen är inte slut, men det som återstår är "bara" C-uppsatsskrivande och ett par opponeringstillfällen.

Inga fler föreläsningar på den här utbildningen. 

Shit, vad konstigt ändå.

Livet med C-uppsats

I dag lånade vi vår sextonde bok på universitetsbiblioteket.
Vi vräkte i oss salta pinnar.
I dag köpte vi allt fikabröd som fanns kvar i affären.

Vi gäspade, skrattade och svor.

I dag hoppade vi över middagen och bakade scones i stället.

Vi målade naglarna i alla färger vi hade.

I dag pluggade vi i nästan tio timmar.

Aj tould jo. Aj want to improve maj inglish!

C-uppsatsskribenten på bilden fick ett trevligt besked i dag. Och efter ett par månader av rejäl jävlighet tycker hon att hon är förbaskat värd beskedet. Visst, hon längtar efter att få flytta tillbaka till Stockholm också, men Stockholm står ju kvar, vilket inte den här chansen gör. Vilket beskedet var? Att hon är antagen till ett universitet i vår. Ett universitet som inte ligger i Sverige. Shit pommes frites!

Söndag klockan 13. Svägerskan ringer.

Svägerskan: Vad gör du?
Jag: Jag ska precis äta frukost.
Svägerskan: Nej! Gör inte det!
Jag: Nähä?
Svägerskan: Jag vet vad vi ska göra!
Jag: Jaha?
Svägerskan: Vi ska baka scones!
Jag: Jaha! Okej!
Svägerskan: Bra. Jag kommer upp.

Herregud, vad hade jag gjort utan min bästa granne?

Och plötsligt var klockan tre på morgonen

Välbehövligt.

På olika nivå

Jag: Jag känner mig lite... full. Lite... som att jag inte är klar i huvudet...
Svägerskan: ...som att allt är lite dimmigt? Lite oskarpt?
Jag: Ja, precis, som att jag inte kan se klart.

Efter en stund.
Svägerskan: Jag känner mig som Einstein!

Hur 22 kvadrat ser ut under tentavecka

Städningen får vänta.

Men några kvoter för idioter finns visst inte

Jag är så glad. För att jag har några helt grymma och fantastiska vänner. De är det bästa sällskapet, de bästa coacherna, skickar de bästa sms:en och förlöser alltid de bästa skratten. Jag som inte trodde att jag skulle få uppleva att folk ställer upp på det här sättet har verkligen blivit motbevisad. När det har behövts som mest, har de verkligen funnits där och det gör mig så fantastiskt glad!

Kan inte helgen bara vara för evigt?

Tårarna kunde inte sluta rinna. Jag torkade mig runt ögonen utan att det blev bättre och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Mina kinder var genomblöta. Av salta tårar, som kom från... ja, skratt. Aldrig förr har jag gråtit så mycket av skratt som jag gjorde i går kväll. Men underhållingshypnos är precis vad det låter – underhållande. Sist var ju jag en av de hypnotiserade, så jag vet hur härligt man har det där på scenen. Men herregud vad roligt jag hade som tittade på den här gången!

Hypnosen tillsammans med spontanitet, utmaningar och fina människor har gjort helgen till den mest fantastiska helgen på oerhört länge. Min kära vän och jag har gjort så mycket bra saker och haft det så trevligt att jag aldrig ville åka därifrån. Uppsala och Stockholm har tagit emot mig med öppna armar. Jag älskar de där städerna och fick jag välja skulle jag glömma plugget och stanna för evigt.

Och jag trivs ändå med 25+

När den här damen får visa leg på ett ställe där åldersgränsen är 18-20 år, då skrattar hon.
När hon slipper visa leg där åldersgränsen är 25 år blir hon förbannad.
VADÅ, SER JAG GAMMAL UT? SER JAG INTE UT SOM 20 LÄNGRE?

Nåja. Den här damen var ute och dansade i natt, för första gången på evigheter. Efter blott fyra timmars sömn är hon oförskämt pigg och ska nu ta sig ännu längre söderut. Till vår fantastiska huvudstad.

Hyllning till hösten

Uppsalas löv – snäppet bättre.

Fredag i min gamla stad

Uppsala. Här bodde och trivdes jag i tre år. Okej, det kanske är lite romantiserat i efterhand, för det var trots allt tre ganska tuffa år. Men jäklar vilka roliga år ändå. Och jag tycker mycket om att vara tillbaka.

Mot ett par vackra städer

Drygt 30 mil söderut finns någon som behöver mig. I en vacker stad jag som tycker mycket om. Ytterligare några mil söderut finns en annan vacker stad med en vardag jag saknar och dit jag längtar. Till de två fina städerna med fina invånare flyr jag nu. För Sundsvall vill jag mest kräkas på. Stackars Sundsvall, som egentligen inte har gjort någonting alls för att förtjäna min vilja att ständigt fly härifrån...

Ja, det är faktiskt sant – jag har pluggat en hel dag!

Hittills den här hösten har inte pluggandet gått jättebra. Jag har liksom haft annat i skallen och studierna har helt enkelt fått stå lite åt sidan. Men i dag... i dag kom det från ingenstans. Jag kunde koncentrera mig, jag förstod sammanhang och jag hade inte ens några problem med att förstå en vetenskaplig artikel på engelska. Svägerskan och jag ba KABOONG, pluggade utan större problem precis hela dagen. När det hände sist? Jag minns inte! Och den där förbaskade och jobbiga analysuppgiften vi har haft ångest för är plötsligt... färdig.

Bara sådär. Shit, varför har jag inte alltid så här lätt för att plugga?

Efter åtta timmars plugg

Jag: Ska vi inte gå ut? Ta lite luft? Bara in och ut, så att vi får se något annat lite.
Svägerskan: Vi kan ju gå upp till dig?!

Fotnot: Gå upp till mig innebär att gå en trappa upp i samma hus, till en i princip identisk lägenhet.

En människa som du och jag

Marcus, 21, tog sitt liv i går och sände ut allt direkt på nätet. Ni har säkert hört talas om det. Via forumet Flashback flaggade han för att han tänkte begå självmord. Vissa hejade på, andra försökte få honom att låta bli. Men ingen kontaktade polis eller ambulans – förrän det var för sent. I går kväll råkade jag hitta tråden på Flashback och jag kunde inte sluta läsa vad Marcus och alla andra människor skrivit. "Du är för feg för att göra det", skriver någon. Efter några minuter blir de förskräckta när de med egna ögon ser att han faktiskt inte längre lever. Marcus sista statusuppdatering på Facebook är att han tar livet av sig.

Jag finner inga ord. Just nu mår jag bara illa. Mest illamående blir jag av YouTube-klippet jag precis fick se. Det som jag trodde var en hyllningsfilm till Marcus var en ihopklippt film där han hänger upp snaran och sätter den runt halsen. Det är vidrigt att det finns så många människor som gottar sig i det här. Folk fascineras, diskuterar hejvilt, tycker att det är häftigt, tragiskt, slänger ur sig dråpliga kommentarer. Givetvis blir det diskussion, för det här är en oerhört tragisk händelse. Vem tar livet av sig på det här sättet?

Men jag tänker: Bakom den här tragiska storyn finns en människa, en människa med massor av anhöriga, Själv har jag ingen aning om vem han var, men det hade en släkting till mig. Marcus var hans kompis. Och kanske mår jag lite extra illa över det jag sett och läst för att jag vet att en jag känner har förlorat sin vän. Att folk inte visar de anhöriga mer respekt är för mig obegripligt. Diskutera gärna saken, det behövs, men gör det med respekt för Marcus, hans familj och vänner.

Välkommen hem

Ur postfacket rasar breven. Sundsvall välkomnar mig genom att ösa räkningar, kurslitteratur inklusive fakturor och lite fler räkningar över mig. Och så återkrav från CSN förstås. Jamen tack, precis vad jag behövde. Två månader har gått sedan jag fick min senaste inkomst och den uteblivna kontopåfyllningen tillsammans med ständiga utgifter börjar kännas rejält...

...men vad gör man?
Jo, man drar i väg för att tömma kontot genom lyxlunch på stan. Logiskt!

Ångesten gör mig totalnormal

I stället för att göra det jag borde, nämligen plugga, har jag i dag suttit och tittar på Radio Totalnormal i UR. Och wow, vilket program! Radio Totalnormal är en närradiostation som sänder från Södermalm i Stockholm. Det spelas in med livepublik en gång i veckan och programmet görs av och med människor med erfarenhet av psykisk ohälsa.

En av reportrarna är schizofren. Han springer längs Götgatan och ställer frågor till folk.

– Hej, hur mår du? säger han och håller fram sin mikrofon framför en dams mun.

– Bra, svarar damen.

– Vad är det som får dig att må bra?

– Att jag är jag.

Bästa svaret i dag, tycker reportern.

– Hej, får jag fråga, känner herrn någon som är psykiskt sjuk?

– Nej.

– Känner du någon som är psykiskt frisk?

– ...?

För ett år sedan vann Radio Totalnormal Stora Radiopriset i närradioklassen, för sitt unika sätt att ta sig an frågor om psykisk ohälsa och avdramatisera ett tabubelagt ämne. Och just det är så viktigt. Att avdramatisera det här. Hur många känner inte någon som har varit deprimerad eller har någon annan psykisk sjukdom? Alla vet någon och därför är ämnet livsviktigt. Dessutom är programmet fantastiskt och befriande att se.

Spindelkvinnan med kameran

Vad som aldrig skulle hända i... ja, säg Sundsvall

För första gången i Sverige spelade ett liveband under ett jympapass på Friskis & Svettis i går. Och inte på vilken Friskis-anläggning som helst – det hände i Falun. Intensiteten hette rock'n'roll. Och så blev det. Överfull träningshall med fyra leende, peppande och kämpande ledare. Jag kämpade också som en tok, för ja, jag var givetvis där.

Jag har nog aldrig varit med om så mycket tjoande och applåder under ett träningspass förr.

Av någon anledning kämpar jag alltid extra mycket när jag tränar i Falun. Och jag är ganska säker på vad det beror på. För det första har jag aldrig stött på så många bra ledare på en och samma plats. För det andra är lokalerna bra, men små. Det gör att motionärerna kommer ganska nära inpå varandra vilket ger dynamik, gemenskap och extra mycket kämparvilja. För det tredje, och viktigast: min känsla är att det finns mycket mer träningsglädje här än på andra ställen jag tränat på.

Och att träna till ett liveband – grymt häftigt.

Vad jag gör i dag?

I dag gör jag den obligatoriska extrauppgiften som jag har fått eftersom jag valde att stanna hemma från det frivilliga seminariet. Jovisst, smaka på den logiken!

Klick och man ba oj vad snygg jag blev

Jag: Det ska inte vara något passfoto, så jag behöver inte visa örat...
Fotografen: Nej, det gör man inte längre.
Jag: Nähä?
Fotografen: Nä, det var några år sedan man slutade med det.
Jag: Eh, jaha. Jaja, men vad bra.
Jag sätter mig ner på pallen.
Fotografen: Upp med hakan lite.
Jag tittar upp, skådar den konstiga kameran och undrar var jag ska titta någonstans.

Klick!

Och så är fotot taget och jag ba tack för att jag hann förbereda mig. Jag betalar 179 kronor för fyra fula bilder där jag inte ens tittar in i kameran. Fyra fula bilder varav en nu sitter på en application form – och jag ser ut som världens tråkigaste människa. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite roligt.

Drömlistan

Skriv en drömlista. Det kan vara hur orealistiska drömmar som helst. Eller drömmar som är lätta att uppnå. Huvudsaken är att du drömmer. För att uppnå något måste du ju först ha önskat det. Så skriv ner vad som helst du någonsin önskat dig – allt du vill göra, allt du vill bli, allt du vill äga, varje plats du vill resa till, varje utbildning du vill gå och varje egenskap du vill utveckla.

Idén kommer från coachen, föreläsaren och författaren Mia Törnblom. Hon tipsar om att gå tillbaka till sin drömlista minst en gång i halvåret för att stryka drömmar man uppnått eller lägga till nya drömmar.

Att upptäcka att jag lyckats uppfylla något på min drömlista, och därmed få stryka något, är inte bara roligt utan också bra för självkänslan. Att jobba som journalist var en sådan där nästan orealistisk dröm när jag skrev den på min lista för flera år sedan. Särskilt att få jobba som journalist på ett magasin. Nu kan jag checka av båda två. Med flera.

Aj want to improve maj inglish, jo nouw?

Jag skriver ett personligt brev. På engelska. Personliga brev är svåra normalt, tycker jag, och på engelska blir det ju inte lättare. Särskilt inte när jag inte vet vad the English people are expecting liksom. Jag tittar på min text, ser hur simpel och nästan barnslig den är. Jag ser språkliga fel, jag ser ju att man inte kan skriva sådär, att man inte säger så, att det är fel, men jag vet inte hur jag ska skriva det annars. Jag kommer på mig själv med att bli irriterad. Irriterad på det engelska språket. Irriterad för att jag inte vet vad jag ska skriva. Men framförallt irriterad för att jag inte kan uttrycka mig bättre.

Men det finns en anledning till att jag sitter och skriver det där brevet. Jag vill ju bli bättre.

Ja, det känns bättre nu

Min svägerska är fin. För ett tag sedan gav hon mig den finaste chokladen som inte bara matchar mig och mitt hem, utan också är fantastiskt god. Tröstchoklad måste vara världens bästa choklad.

Jag gillar fika, jag

Nej, jag fyller inte år. Nej, jag har inte vunnit på lotto. Jag firar absolut ingenting. Jag kände bara för att ha tårtkalas, eftersom tårtor är fina, goda och festliga. Så tårtkalas hade jag i helgen, mellan hockey, bergsbestigning och god mat. Min poäng är att man inte måste ha en anledning till att lyxa till det – även om det är väldigt skönt att ha något att skylla på ibland. Som i dag: kanelbullens dag. Eh, jag tror jag måste fika i eftermiddag, för man måste väl det, den här dagen, va? Bra.

Redo för säsongsstart på onsdag

Mitt hjärta slår hårt. Kroppen är spänd.
Jag drar efter andan och inser att jag har glömt bort att andas – igen.
Skrattar. Gråter. Hoppas.

Jag har precis sett ikapp säsong 6 av Grey's Anatomy.

Söndagigt

Gula, ivriga höstlöv virvlar omkring mig. I medvind på cykeln.
Lämna av någon vid tåget. Vara ensam igen.