På hästryggen igen

Mer än tio år sedan var det som jag satt i sadeln. Därför var jag skapligt nervös innan. Men jag satte foten i stigbygeln, svingade mig upp, kände efter om stigbyglarna var i rätt höjd, tog ett vant grepp om tyglarna – och väl på hästen kände jag mig ganska lugn.

När man får chansen att följa med på en uteritt on the countryside, ja, då prioriterar man lätt bort plugget. Jag steg upp klockan sex på lördagsmorgonen och åkte med en god vän till Stockbridge, Hampshire. För att följa med på ritten skulle man vara "experienced", vilket oroade mig. Men snart insåg jag att mycket av hur man rider satt kvar i minnet. Vi skrittade i väg, för att till min förvåning väldigt snart börja galoppera längs fältet och uppför kullarna. Oerhört härligt! Det är klart att det var skumpigt och att jag fick kämpa med att hålla koll på både mig själv och hästen, men ändå – jag klarade faktiskt av det! Och fick lära mig lite hästspråk på engelska till på köpet. I bilen på väg hem gick det upp för mig att jag kan stryka ännu en grej från min dröm-/saker-jag-vill-göra-i-mitt-liv-lista. Rida i engelska landsbygden är nämligen något jag alltid drömt om.

Världens må bra-lördag alltså: landsbygd, natur, sol i stället för regn, hästar, uteritt, galopp.

Hur det känns i kroppen i dag? Axlar, rygg, lår, rumpa, ljumskar, mage, smalben, vrister, armar, det mesta gör ont. För att sammanfatta det hela: Eh, jag har lite svårt att gå.

Och nu drar jag från London över dagen, apropå i stället för att plugga

Jaha. Så här kommer man upp till köket för att upptäcka att:
1. Kladdkakan, som var den fulaste jag gjort, plötsligt är ännu fulare. Florsockret har smält och kakan är bara brun. Min ansträngning till att skriva födelsedagsbarnets namn på kakan syns inte längre.
2. En av katterna har bajsat på köksbänken. Vad kul det är att vara kattvakt. Eftersom jag har en tid att passa så här på lördagmorgonen lämnar jag bajset som överraskning till kattens matte.

Tema: i stället för att plugga

Dagens fotolektion avslutades fem timmar innan schemat säger att den ska sluta.

I stället för att plugga gick jag ut med kameran i det fina vädret.

Jag hittade inget roligt att fota och fick enorma fika-cravings.

I stället för att plugga åkte jag till Brockley och fikade.

Min hyresvärd och hennes dotter, som fyller år i dag, kommer hem från minisemester i morgon.

I stället för att plugga bakade jag en (ful, jag skäms) kladdkaka till födelsedagsbarnet.

Tusenkronorsfrågan lyder nu: Vad tror ni att jag ska göra, i stället för att plugga, i morgon? Det är en svår fråga, jag vet. Faktum är att jag ska göra något jag inte har gjort på drygt tio år. Ledtråd finnes dock egentligen ganska tydligt i inlägget. Den som gissar rätt får ingenting mer än äran.

Samtidigt i en soffa i Angel

Min dumma uppsats som ska bli 2500 ord är just nu på 1000 osammanhängande ord. Stundtals känns det bra att jag kommer framåt, men oftast har jag har ingen aning om hur jag ska få ihop resten.

Ja, det är lite mycket klagande från mig angående den här uppsatsen. Men jag, som inte brukar ångra något jag gör, tänker nu erkänna: jag ångrar mitt kursval. Jag visste inte bättre när jag sökte, men ganska tidigt på plats i London förstod jag att det skulle bli för svårt att läsa Multiculturalism and the media, en teoretisk och akademisk journalistikkurs på högsta nivå. Här är dock reglerna så strikta att jag inte under några omständigheter fick byta. Tyvärr blir resultatet att kurserna jag hellre skulle vilja fokusera på (engelska och foto) kommer i skymundan. Uppsatsen ja. Osammanhängade. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, jag har svårt att styrka mina påståenden med källor eftersom jag har svårt att hänga med i böckerna och mitt språk är inte ett dugg akademiskt...

Jag har huvudvärk, är extremtrött och är nära att kasta in handduken för att göra något roligare. Typ fokusera på det som betyder något: documentary photography och English speaking skills.

Paniken, lättnaden och glädjen.

Paniken när man tror att man har tappat nycklarna och de man bor med har rest bort i några dagar och man har fått ansvar för katterna. Paniken när man utan resultat. letar efter nycklarna hela vägen hem.

Lättnaden när man upptäcker att man har varit smart och lagt nycklarna i ett aldrig tidigare använt fack i väskan. Lättnaden över att slippa ringa sin hyresvärd och skämmas.

Glädjen när man kommer in och upptäcker att hyresvärden har städat lägenheten. Glädjen över att kunna sitta i en soffa utan att behöva plocka undan saker.

Not just another frukostinlägg

På kvällarna längtar jag. Jag kan till och med längta redan på dagen. Dessutom har det hänt att jag börjat längta till nästa direkt när jag slukat den.

Min besatthet av frukosten är galen.

Gröten! Allt är grötens fel. När jag kom till London upptäckte jag havregrynen. Här finns inte bara vanliga havregryn, utan här finns de smaksatta. Favoriten är havregrynen med sirapssmak. De kokar jag i mjölk (börja koka havregrynsgröt på mjölk och du förstår inte varför du någonsin kokat gröt på vatten) och äter med skivad banan och ännu mer mjölk. Det. Är. Så. Gott. Sedan jag upptäckte detta duger ingen annan frukost. Och som pricken över i:et – rostade bagels med cream cheese och körsbärstomar. En kopp te till detta och besattheten vet liksom inte var den ska ta vägen.

Så jävla gott!

Jag överdriver inte. Galenskapen är så hög att jag skulle kunna äta frukost även till lunch och middag. (Eh, vilket har hänt att jag gjort ett par gånger.)

Alltsa, forlat!

Min blogg ar ju skitful. Vet inte om det beror pa Explorer eller den PC jag sitter pa just nu, ar inte sa bra pa sant. Men harmed vill jag be om ursakt till alla er som inte ser bloggen som den ska se ut (ses bast med Mac/Safari). Den ar mycket snyggare egentligen.

(Och forlat for avsaknaden av prickar over a och o.)

Och så påminns jag än en gång om hur bra vi har det där hemma i Sverige

Veckans ämne i engelskan är learning and education. Engelskaläraren pratar om exams som man har i de brittiska skolorna, för att kunna gå vidare till högre årskurser. Han undrar vad dessa exams heter i våra länder. Mina klasskamrater berättar, och så frågar de mig.

Eeeh, vi har inga sådana exams i Sverige.

De blir chockade. Jag förklarar att vi förstås har prov och uppsatser och andra saker som betygsätts, men att grundskolan inte har något som jämförs med exams. Men vad får man för certifikat i Sverige då, undrar de, efter att man har klarat av secondary school?

Eeeh, certfikat? Något sådant har vi inte i Sverige.

De förstår ingenting. Inte jag heller. Sedan pratar vi om hur mycket det kostar att gå i skolan i de olika länderna. I de flesta länderna beror det på om det är privat eller statlig skola, men alla betalar. Särskilt universiteten är ganska dyra. Och så frågar de mig, hur mycket kostar det i Sverige?

Eeeh, det är gratis att utbilda sig i Sverige.

Alla drar efter andan – och säger att i Sverige, där skulle man bo.

"Livet är ganska underbart just nu!"

Jag ska dansa fastän hjärtat brister. Så sjöng Säkert.

Och jag med, i höstas.

Det går sönder i takt med basen i marken, det går sönder i takt med värkande huvud.

Hjärtat brast liksom tusen gånger om.

Jag sjöng många gånger att jag skulle dansa fastän hjärtat brister, men jag dansade nog för lite.

Men här är jag nu. Med en vardag i London, och jag gillar min vardag nu.

Jag tänkte på det här om dagen, när jag som vanligt hoppade av tunnelbanan i Angel. Tankarna for plötsligt till hjärtat som gick sönder lite i takt med det värkande huvudet och jag insåg att jag inte tänker lika mycket på det där. Det där onda satte sig djupt och det kan visserligen fortfarande kännas, men jag mår faktiskt ganska bra – och det är fantastiskt skönt att inse det. Life in London är skönt.

Och efter en skön eftermiddag med fin fotoutställning och mysigt runtstrosande i Covent Garden åkte Katarina och jag till mig och pysslade. När jag sitter där och klipper, klistrar och skriver hinner jag tänka att jag har ett rätt härligt liv här i London. Jag trivs bra, samtidigt som jag ser fram emot att få flytta till Stockholm igen till sommaren. Och den kombinationen är ganska trevlig: att trivas i nuet och att ha något att se fram emot. Mitt i de här tankarna, utan förvarning, utbrister Katarina:

– Alltså, livet är ganska underbart just nu!

Och med det sagt gjorde vi tacos och tog en promenad till Sainsbury's och köpte kakor.

Lördagsnöje i London: caféplugg!

Här sitter jag och får tekannan påfylld och köper varma mackor och chokladkaka och macarons. Allt för att motivera mig själv. Jag försöker nämligen påbörja min första uppsats i den härliga (hosthost) och akademiskt teoretiska journalistikkursen Multiculturalism and the media.

Skitsvårt. Och ganska skittråkigt också.

Men! Hellre sitta med skitsvår och skittråkig uppsats i London än att göra det i Sundsvall!
(Hej, positivt tänkande!)

Om att komma till den där punkten då det plötsligt blir trivsamt att se yngre ut än man är

Han tittar länge på mitt leg, den ena vakten på puben. Sedan tittar han på mig och så flinar han, klappar mig på axeln och säger you're fine, hehe samtidigt som jag får tillbaka mitt leg. Därefter vänder han sig till sin vaktkollega och säger she's fine, I mean she's REALLY fine och betonar liksom med menande blickar och skratt att jag inte har några problem att komma in. Jamen vad roligt att ni tycker att det är så underhållande att jag VERKLIGEN har åldern inne! SÅ gammal är jag ju inte!?

Visst, jag hajar till över siffran ibland, men jag är okej med min ålder. Visst, jag blir lite skrämd av att jag snart (nåja) är 30, men jag är okej med min ålder. Det är en mogen, skön och bra ålder. Men det är galet vad påmind jag blir om den hela tiden. Här i London blir varenda ny bekantskap (oftast i 20-årsåldern) chockad när den får reda på antalet år jag har levt, och säger att det verkligen inte syns. Och jag skrattar och säger tack, jag vet, de säger det. Jag börjar nog komma till den där vändpunkten. Vändpunkten då det plötsligt är trevligt när människor tycker att jag ser yngre ut än jag är.

Förr blev jag förnärmad när människor trodde att jag var yngre, men nu inser jag att jag tvärtom skulle bli väldigt förnärmad om någon gissade på att jag var äldre, säg... 28. Det är en jävla skillnad mellan 27 och 28.

Dessa leg-historier... de tar aldrig slut, va?

På spåret vs brittisk pub

Jaha, så nu sitter Sverige och zappar mellan På spåret och Let's Dance? Själv ska strax dra i väg för att träffa ett gäng kompisar i Camden för att gå till en pub och socialisera ett tag. (Ska jag berätta en hemlis? Om jag fick välja skulle jag sitta i en mjuk soffa med en godisskål i knät, en tekopp i handen och se På spåret tillsammans med någon svennebanan, gärna min saknade ex-sambo Jonna.)

Actually, I've never had sushi...

Den söta japanskan höll på att svimma. Never? You have never had sushi? Oh my god! Jag vet. Sushi som numera varenda svensk verkar vara så förtjust i. Jag smakade en pytteliten bit när jag bodde i Paris, men tyckte inte alls om det. Sushi för mig har varit kallt, äckligt och konstigt. Därför hade jag inte så höga förväntningar när jag gick till en sushirestaurang i Camden i kväll.

Mitt sällskap från Kina, England och USA introducerade mig.

Misosoppa och grönt iste skulle man visst ha till. Jag hakade på och det visade sig vara jättegott.

Vegetariska sushi rolls. Med wasabi och soja. Faan-tastiskt.

Men jag fick också erfara att sushi är så mycket mer än de där vackra rullarna.

Ris, stekt tofu, tempura (grönsaker med en supergod panering), grönsaker i olika former.

Varmt, inte bara kallt som jag hade trott. Och. Så. Oerhört. Gott.

Om att kunna tänka sig att stanna...

Tanken slår mig. Gång på gång. Jag trivs ju i London, så vad ska jag tillbaka till Sverige och göra? Jag har ju inget att komma dit till. Absolut, vänner och familj, men inget jobb, inget plugg, ingen bostad. Dessutom vill jag bli ännu bättre på engelska – och det blir jag inte i Sverige. Å andra sidan. Jag vill inte leva mitt vuxna liv som inneboende i ett litet rum som jag gör här. Jag vill få ett tryggt och stabilt liv. Bosätta mig. Jag vill ha ett eget hem och det skulle jag aldrig ha råd med i den här staden, det har man liksom inte.

Ja, de här tankarna har jag brottats med ett tag. Jag har till och med kommit på mig själv med att börja meningar med "If I'm going back to Sweden..." i stället för "When I'm going back to Sweden..."

Men när man inte riktigt vet hur man ska tänka, då är det skönt när någon annan kan bestämma åt en. Och det var precis vad som nyss hände. Plötsligt, utan förvarning, ringde min gamla arbetsgivare upp. Hej, vill du komma tillbaka till oss? Så. Nej, London, jag kan inte stanna kvar. Jag har ett jobb.

Min nya parfym verkar ha en touch av crêpes

Mitt hår luktar. Min kavaj luktar. Min klänning luktar. Mina leggings luktar. Fan, hela jag luktar! Vår unga, franska husmor bjöd in till crêpes party i kväll. Som om hon aldrig gjort annat vände hon de tunna pannkakorna i luften och matade typ arton personer med matiga och söta crêpes i sitt kök. Jag är imponerad. Crêpes med nutella och banan, precis som när jag var i Paris. Ah, j'adore les crêpes.

Vi som lämnade dricks hos fransyskan.

Don't be my Valentine

Min tanke var att ignorera den här kommersiella singelångestdagen. Men det är liksom omöjligt i det här landet. Var man än vänder sig finns reklamen för Valentine's Day. Valentine's gifts. Valentine's cards. Special menu for Valentine's day. Restaurangerna tar överpriser, kortaffärer är omgjorda och säljer nästan enbart gulligullkort och inredningsbutikerna skyltar med hjärtmönstrade torkhanddukar. I dag har jag sett oändligt många människor med blombuketter, rosor eller/och chokladkartonger i famnen. En tjej hade till och med en hjärtformad ballong fastknuten i jackan. Give me a break, liksom.

Dock blev jag väldigt glad när jag i morse fick en hjärtformad chokladkartong från min landlady.

Men seriöst. Vilken idiot uppfann den här skitdagen?

Vad jag mer gjort i helgen

Jag såg havet!

Min lugg blåste bort.

Människor lekte på stranden.

Maria var glad.

Och kontrasten mot snötäckta Sverige är ganska stor, förstår jag?

Jag var i Southsea, Portsmouth i helgen. Där hälsade jag på Maria, min barndomsbrevkompis.

Vi sågs senast i Paris, när vi båda bodde där. Det var sex år (!) sedan.

Vad jag gjort i helgen

Cyklat. Hallådetärvänstertrafikhär! Jag har cyklat i rondeller och bytt körfält och gjort högersvängar bland bilar. Tur att jag hade en van vänstertrafikcyklist framför mig att följa.

Och nu har jag träningsvärk, vilket jag är mycket nöjd över.

The Swedish moraltant kan inte älska puben

Härmed presenterar jag puben på ett av mina campus. Javisst, en trappa ner från matsalen finns en pub, med öl, vin och alla spritsorter man kan tänka sig. Här sitter studenter och dricker öl och drinkar – mitt på dagen, på universitetet, mellan lektionerna.

Jag tycker det känns galet. Men det är väl bara jag, den svenska moraltanten.

Fjärde månaden?

Jag råkade precis se min egen avslappnade halvkroppsprofil i spegeln. Otäckt. Jag ser gravid ut. Tänk vad fem veckor utan motion och med ett överintag av onyttigheter kan göra.

Nej, på måndag är det jag som tar tag i mitt nya liv.

Eh, vad sa jag där? Till skillnad från resten av världen har jag faktiskt aldrig sagt så förr, troligen för att jag vet att jag inte menar det. Jag menar det inte nu heller, däremot kanske jag kan dra ner på sötsakerna och inte fika varenda dag... Och kanske klarar jag att komma igång och träna, bara lite?

Tid att sova, men jag har inte tid i kväll. Jag måste hitta på varför jag valde att fota detta, vad jag vill säga och så. Eh. Ja just det.

Jag brukar inte vara ute i sista minuten, men den här gången förbereder jag mig verkligen alldeles för sent. I morgon har vi vår första assessment i fotokursen. Jag ska visa upp min fotoserie, vilket fick bli på firandet av det kinesiska nyåret i Chinatown. Om jag är nöjd? Nä, inte särskilt. Bilderna är inte jättebra. Vissa är mörka, andra är intetsägande och fötterna på den lilla pojken är kapade. Dessutom vet jag inte hur jag ska tänka – jag har ingen direkt vinkel, ingen berättelse, ingen riktig tanke...

Allt jag tänkte var reportage. Jag borde vara nervös för det här, jag som aldrig blivit bedömd vad gäller mina bilder. Fast ärligt talat – det ska mest bli intressant.

Prioriteringar, hörni, prioriteringar.

Engelskalektion vs shoppingrunda, engelskalektion vs shoppingrunda... Ibland måste man helt enkelt känna efter och prioritera vad som är viktigast. Shoppingrundan var given i dag.

I don't mind, I love chips

Drygt fem veckor senare, och jag har fått en vardag i London. Jag gillar den, vardagen. Saker och ting är förstås lite annorlunda mot hemma, men man vänjer sig vid att tepåsarna inte har något snöre, vid att mjölken förpackas i plastförpackningar med handtag, vid att det drar från fönstren, vid att det är så mycket människor i tunnelbanan vid rusningstrafik att man nästan inte kommer framåt, vid att trycket i duschmunstycket är svagt, vid att det inte finns någon osthyvel och vid att det serveras pommes frites till typ allt i vår canteen, matsal, på campus. (But I don't mind, I love chips.)

Hört hemifrån

"Johanna brukar säga pussgurka till mig."

Oliver, 3 år

Jag smälter och vill hem och ha kvalitetstid med min gudson och hans lillebror.

Jag känner på mig att den här veckan blir skitbra

Vilken skön måndag! Innan min engelskalektion åt jag en braklunch. Jag menar, bruschettapizza och jordgubbspannacotta, snacka om lyx! Och efter engelskalektionen blev jag äntligen introducerad för ett café med andra teer än bara English breakfast, earl grey och smaklöst örtte. Vad sägs om caramel sweetheart liksom? Mums! De där tjejerna som bott här i många år, de kan de!

Så efter en social dag med både lunch- och fikadejt kom jag hem på gott humör – och drog ut och sprang! Jag vet inte vad som hände med min hjärna, för jag tycker verkligen inte om att springa. Men med min telefons dåliga musik i öronen sprang jag omkring i i mitt område och upptäckte enormt många mysiga restauranger, caféer och butiker. Nu vet jag var jag ska gå och köpa en tekopp, var jag ska testa att fika – och var jag kan köpa snyggaste fåtöljen. (Går det bra att frakta en fåtölj till Sverige?)

Och nu? Äter godaste middagen i form av te och rostade bagels.
Ibland kan lite göra mycket för humöret.

Kung Hei Fat Choi!

Happy Chinese New Year! I onsdags var det nyårsafton för kineserna och jag fick för första gången säga gott nytt år (eller Kung Hei Fat Choi) i februari. Men det kinesiska nyåret firas inte bara en dag, utan flera. Största nyårsfirandet i London var i dag, vilket är det största firandet utanför Asien.

Ja, tack!

Sötaste lilla killen till vänster. 

Till höger min kompis, som hoppas på god hälsa under kaninens år, som precis påbörjat.

Kring Chinatown var det svårt att ta sig fram i dag.

I det här trädet skulle man kasta upp små färgglada påsar.

Ju högre de hamnar, desto mer lycka under året.

Och allra bäst blir året om påsen inte faller ner från trädet.

Jag kastade en påse. Den hamnade högt upp – och stannade kvar!

Chenxing bjöd mig på tigerkaka för att fira det nya året.

Kakan var så god att jag ville springa tillbaka och köpa en till. Men så glupsk vågade jag inte vara.

Säkert är i alla fall att jag kommer gå tillbaka till Chinatown. För att äta.

Svenska Melodifestivalen utanför Sverige

Tillsammans med flera andra Londonsvenskar såg jag Melodifestivalen på en svensk pub i kväll. Väldigt märkligt att vara i en sådan svensk miljö. Härligt och konstigt på samma gång, och min otippade reaktion var att jag nästan irriterades på att höra så mycket svenska runtomkring mig. Men biljetter till finalen ska bokas snarast! Ja, inte i Globen alltså, utan på Harcourt i London.

Efter Melodifestivalkväll och restaurangbesök köpte jag med mig en efterrätt hem.

Te och rocky road på mitt rum halv tolv i kväll. I like it.

Glöm för guds skull inte att tacka!

Min uppfattning är att man är mycket vänligare i England än i Sverige. Här säger man alltid please när man vill ha något och man tackar mer än vad vi gör i Sverige, tror jag. Och även om man inte känner personen ifråga kan det hända att man blir kallad love eller honey. Dessutom säger man sorry bara man råkar nudda en annan människa i tunnelbanan, oavsett om det är ens eget fel eller inte. Lustigt, men jag älskar att man är supertrevlig till vardags. Jag säger också sorry även om jag bara är i närheten av att gå in i någon. Ja, jag lovar, jag är faktiskt trevlig med mina please thank you sorry.

Men i dag glömde jag.

Trött, less och ouppmärksam var jag på väg upp för trappan från Starbucks nedervåning. När jag nästan var uppe såg jag att en kvinna med en kaffekopp i vardera hand stod och väntade på att jag skulle komma upp innan hon gick ner. Utan att lägga mer uppmärksamhet vid det gick jag förbi henne, på väg ut. Då kom jag på mig, vände mig hastigt om och skulle precis tacka, när kvinnan muttrade a thank you would've been nice! Så blir man bemött när man glömmer vara vänlig. Hoppsan. Förlåt!

När utbytesstudenterna hade bowlingkväll

Jättekul att bowla. Verkligen. I was rubbish! Men Flavie (till höger) var ingen stjärna, hon heller. Vi kom överens om att glömma gårdagskvällen, låtsas som om inget hänt och aldrig bowla igen.

Fantastisk läsning på Facebook

Det är viktigt att hitta en man som hjälper till i hushållet, som lagar mat, städar och som har ett bra jobb. Det är viktigt att hitta en man som kan få dig att skratta. Det är viktigt att hitta en man som du kan lita på, och som inte ljuger. Det är viktigt att hitta en man som är bra i sängen och som älskar att ha sex med dig.

Och så är det viktigt att dessa män inte känner varandra.

Och apropå att jag bott i London i fyra veckor nu...

Jag har inte shoppat än.
Alltså, jag har inte inte gått på någon shoppingrunda sedan jag kom hit.

Jag upprepar: fyra veckor i London (i London!), ingen shopping.

I dag: fyra veckor i London

Jag har varit lite stressad över att tiden går så fort samtidigt som jag inte utvecklas i språket. Men förra veckan upptäckte jag till min glädje att jag plötsligt...

...helt naturligt använder engelska ord som jag tidigare inte visste betydelsen av.

...pratar lite mer flytande med min landlady (hyresvärden) än vad jag gjorde när jag flyttade in.

...är inställd på engelska och inte tänker lika mycket innan jag pratar.