Sådana där små ljusglimtar på jobbfronten

Två veckor av total dipp och pengaångest och ge-upp-journalistiken-tankar vändes i går. Jag mailade en av mina favoritförfattare med beröm och intervjuförfrågan och hon svarade rätt fort att hon gärna träffar mig! Direkt beställde jag hennes senaste bok och ska nu läsa den så fort jag kan. Sedan ska vi ses. Prata författarskap och sånt intressant. Detta är första gången jag bokar in en intervju utan att ha sålt jobbet först, så nu kan ni väl hålla tummarna för att någon tidning vill ha texten också? Så att det inte bara blir ett spännande möte utan också ger lite klirr i kassan, menar jag.

Annars har jag precis pratat med Sveriges snyggaste manlige komiker och han var lika trevlig som han är snygg, kan jag meddela.

Den här klagan på snöbristen

Vet ni vad? Det gör mig absolut ingenting att det inte kommit någon snö. Ska jag vara helt ärlig tycker jag till och med att det är lite skönt. Jag kan erkänna att det vore lite mysigt om jag vaknar på julafton och ser snöflingor singla ner från himlen, men fram till dess har jag inget emot barmarken.

Money must be funny in the rich man's world

Allt som finns i mitt huvud just nu handlar om min ekonomi. Om utgifter. Räkningar. Räntor. Lån. Jag har sedan några dagar tillbaka bestämt mig för att jag är lika mycket arbetssökande som frilansare. Allt jag vill ha just nu är en inkomst. En lite säkrare inkomst, som gör att jag kan tänka på annat än bristen på pengar. Pengar, pengar, pengar.

Få saker kan stressa ett singelhushåll så mycket som pengar, gott folk.

Första första advent i kvarteret Professorn

Jag tände första ljuset, bryggde te och tog fram kakor och bullar. Fröken Gästrikland kallade mig bagarmormor (mormor är ett smeknamn jag fick i Sundsvall, och javisst, jag kan gå med på att vara en bullmormor) och min adventseftermiddag förgylldes med soppa, fika och tjejsnack.

Lördagshälsning från bagaren

Jamen se, här står jag i mitt turkosa kök och snor i hop lite brysselkex. Jag undrar, kan man ändra affärsidén för sitt företag och inte bara ägna sig åt journalistik, utan också åt bakning?!

Om killar som tar sig rätten. Om kroppar som aldrig är någon annans än ens egen. Om sånt som inte är okej.

Min kompis kommer hem till sitt trygga lägenhetshus. Går mot hissen. Tre killar springer efter henne, in i hissen innan dess dörrar går igen. De trycker upp henne mot väggen, kysser henne på kinden, på munnen, biter henne i halsen. Hon försöker skrika, säger åt dem att inte röra henne, undrar vad de vill. De skrattar.

För de här killarna är det kanske en skitsak. En snygg tjej, kyssa henne lite kanske? Det kan väl vara en kul grej att göra? Hon kanske känner sig uppskattad? Så fan heller!

Vet ni vad jag är trött på? Jag är trött på att vara rädd!

När jag bodde i Paris gick jag från mataffären med en kasse i vardera hand, på väg hem. På gatan mötte jag en kille som plötsligt sträckte fram ena handen och tog mig på bröstet. Och gick vidare som om inget hade hänt. Jag var så chockad att jag inte visste hur jag skulle reagera. Jag fick inte ens ur mig ne me touche pas som min franskalärare hade lärt mig säga ("rör mig inte" – tänk, vi fick lära oss sånt på våra lektioner för att det är så vanligt att killarna är lite för på).

När jag var ute och promenerade en vårdag i Falun för några år sedan cyklade en kille i kapp mig. När han närmade sig mig, saktade han in, tog ett ordentligt tag om min rumpa – och cyklade vidare. Jag hade precis opererat min rygg och kunde inte springa. Annars hade jag i ren ilska och chock sprungit efter, sparkat på cykeln, försökt slå till honom. Nu blev det bara ett fånigt "vad fan gör du?".

Hur ska man reagera egentligen? Jag blir så chockad över att människor (killar!) tar sig rätten till någon annans kropp på det här sättet. Som att det är en självklarhet att få ta på en okänd tjej hur som helst. När jag var yngre försökte jag nog bara skaka bort det. En hand i rumpan på krogen är väl inte hela världen, liksom. Numera blir jag skitförbannad när sånt händer. Senast i somras när jag var och dansade på en klubb i Stockholm var det en kille som var alldeles för på. Vi dansade litegrann, och när jag ville gå tillbaka till min kompis försökte han hålla kvar mig. Inget konstigt med det, men jag sa nej. Han försökte fortfarande hålla kvar mig och efter att jag lyckats ta mig därifrån återkom han gång på gång, drog mig intill sig, tog mig över ryggslut och rumpa, accepterade inte mitt upprepande nej, jag vill inte. Tredje gången han försökte skrek jag vad är det du inte förstår? NEJ! och gav honom en blick som med allra största sannolikhet var kolsvart. Först då gav han sig.

Jag tänker aldrig mer acceptera att någon går över gränsen. Killen som tog mig i rumpan på den där cykelvägen, honom anmälde jag. Att ta någon på rumpan kanske kan verka som en skitsak. Men det är aldrig okej att begå övergrepp, oavsett vilket det är. Jag anmäler inte killar som tar på mig på krogen, till de säger jag ifrån. Men i det här fallet läste jag i tidningen någon vecka senare att två tjejer, oberoende av varandra, anmält en kille på cykel som ofredat dem, på ungefär samma plats. Då anmälde även jag. Med hjälp av tre anmälningar och signalement fick de fast killen. Och jag kände därefter att alla ska anmälas, för att markera att det aldrig är okej att ta sig rätten till någon annans kropp. För vad händer om vi bara accepterar?

Jag har vänner som blivit våldtagna. Av pojkvänner, av kända och av okända killar. Och jag undrar om jag har någon kvinnlig vän som aldrig någonsin blivit utsatt för någon form av sexuellt ofredande. Jag tror faktiskt inte det. Vem har inte fått en hand i rumpan på krogen?

För min kompis i hissen var det inte första gången hon blev påhoppad.

Det här är vardag för oss tjejer.

Jag känner mig ofta rädd på tunnelbanan på natten. Och rädd för att ensam gå förbi ett gäng killar. Rädd att stå ensam och vänta på bussen när det är mörkt. Rädd när jag går hem från tunnelbanan när klockan blivit mycket. Rädd när jag cyklar i natten. Så rädd att jag trampar det fortaste jag kan. Så rädd att jag vill vara beredd med vassa nycklar i handen. Så rädd att jag åtminstone vill ha telefonsällskap.

Jag är så vansinnigt trött på att jag som tjej ska behöva vara rädd.
Det om något, mina damer och herrar, är inte okej.

Numera består min frys av mer fika än mat

Jag laddar för min advent afternoon tea. I onsdags bakade jag flottiga saffransmuffins, i kväll blev det havreflarn. De är goda, men smakar mer knäck än havreflarn. Min gasugn gör ju som bekant lite som den vill. Well, knäck gör väl inget egentligen, det är ju juletider...

En av alla de där dagarna #11

I morgon är det faktiskt en vettig dag. En köpfri dag. Jag uppmärksammar den redan i dag för att ni alla ska förbereda er på att låta bli att konsumera i morgon.

I dag är jag avundsjuk på alla som får lön

Medan kompisar har sina månadslöner, går till sina arbetsplatser och gör sina timmar och sina dagliga sysslor, får jag slita för varenda krona. Om jag ska göra en intervju och intervjupersonen tackar nej – då förlorar jag plötsligt några tusen. För någon som jobbar på en redaktion och har sin månadslön spelar ju inte sådant någon roll. Pengarna rullar ändå in i vanlig ordning den tjugofemte (grattis till lönen!).

Hade jag fått betalt för varje timme jag gjort jobbrelaterade saker sedan mitt vikariat tog slut sista augusti hade jag sluppit leva på sparpengar och i stället varit rik nu. Verkligheten innebär att jag lånar pengar av mig själv, undviker att gå i klädaffärer och jämför ören i matbutiken. Säkert lite nyttigt, tänker jag i mina positiva stunder, och påminner mig själv om att jag snart får några fakturor betalda. Men just nu är det mycket slit för lite pengar. Och det är väl det som känns så orättvist. 

Frilansandet har många fördelar. Men också många nackdelar. I dag är jag avundsjuk på alla med vikariat (för att inte tala om de som har den fantastiska lyxen i att ha en fast anställning...).

Dagens

DAGENS VILL HA: Pengar. Alltid pengar.
DANGES KLÄDSEL: Gråa mjukisbyxor, svartprickigt vitt linne, grå mjukiströja.
DAGENS SMINK: Nada!
DAGENS FRISYR: Uppsatt i jätteslarvig knut.
DAGENS HÄNDELSE: Ett svar på ett säljmail! Helt fantastiskt. Svaret var varken positivt eller negativt, men bara få ett svar från en tidning jag vill skriva för, som säger att de ska prata om mina idéer på ett redaktionsmöte. Halleluja!
DAGENS LÅT: Du Hast med Rammstein. Nu satte ni i halsen va?
DAGENS PLANER: Fika med journalisten från södern och fika med modejournalisten och Bonde söker fru-dejt med grannarna.
DAGENS SAKNAD: Pengar.
DAGENS DUMMASTE: Att fikorna blev inställda på grund av en intervju som plötsligt skulle göras – och att jag inte ens fick tag i intervjupersonen så att allt var förgäves.
DAGENS SJUKA: Vaknade med migrän och extrema spänningar i käkar.
DAGENS DROG: Saffran.
DAGENS ROLIGASTE: Att jag sökt jobb som telefonförsäljare. HAHAHA! (Ja, jag har eventuellt en liten kris.)
DAGENS FAVORIT: Carin som berömmer svägerskans och min C-uppsats.
DAGENS KÖP: En domän.
DAGENS HUMÖR: Helt okej, trots allt.
DAGENS ORD: Ansökan.

Dagens är snodd från Alexandra.

Frågorna, svaren och bloggrosorna

Sofia tyckte att jag skulle svara på de här frågorna. Så okej då!

Varför började du blogga?
När jag började i november 2005 var det nog för att få ett substitut till dagboksskrivandet som jag höll på med extremt länge. Jag har alltid haft ett behov av att skriva. Varje dag.

Vilka bloggar följer du?
Många. Jag inser att många har någon sorts koppling till utlandet. Vanligast är nog London och Paris – av den enkla anledningen att jag bott i de städerna och därför gillar att läsa om livet där. När jag började blogga hade jag terminen innan bott i Paris, så det blev väldigt naturligt att jag fastnade för fransksvenska bloggar och drömde mig tillbaka till de franska bagerierna och den franska vardagen.

Favoritfilm?
Amélie från Montmartre har alltid varit en favorit. När jag bodde i Paris bodde jag inte bara i Montmartre, utan på samma gata där Amélies café ligger.

Vilka länder drömmer du om att besöka?
Jag vill till USA. Framför allt till New York. Annars drömmer jag inte om länder, utan om städer. Och det handlar mest om storstäder faktiskt. Berlin, Edinburgh, Rom och Amsterdam är exempel på städer jag gärna vill åka till. Och så suktar jag efter Paris eftersom jag inte varit där på ett par år.

Mina fem bloggrosor går till:
Sara är en av dem jag läst längst. Hon bjuder på sig själv och sin vardag och har en fantastisk förmåga att gripa tag i läsarna med sina ord.
Joanna, som jag för fyra år sedan satt tillsammans med på en skrivarkurs Gävle och gav textrespons. Två år senare sprang vi på varandra på Bonnier Tidskrifter där vi plötsligt gjorde praktik samtidigt, på olika redaktioner. Joanna är häftig, snygg och skriver jättebra.
Jonna måste vara en av de coolaste 22-åringen som finns. Hon lämnade sin lägenhet i Göteborg för en liten stuga i Västernorrland, där hon lever ensam med sin hund.
Therésia som skriver Söta saker. Bättre bakblogg tror jag inte går att hitta. Recepten verkar underbara, bilderna är fantastiska och i smyg önskar jag lite att jag var hon.
Jenny skriver alltid så himla naket, ärligt, roligt och vackert. Hennes texter berör och den som ännu inte läst Jenny, borde genast ge det ett försök.

Mystiken, storheten och dramatiken

Bröllopsfotoplatsen. Norrköping förra helgen.

Bruden hade hoppats på sol. Inte jag. Sol är lika med skuggor.

Jag hade hoppats på fint fotodagsljus och många höstfärger.

Inte på dimma och kritvit himmel. Men häftigare än så här hade det inte kunnat bli.

En av alla de där dagarna #10

I dag är det Internationella toalettdagen.

Tydligen till minne av alla de som lever utan toalett. Jorå såatte...

Som vinterns aptitretare

Frosten har bitit tag i gräset, i träplankorna på altanen och på bryggan, i taket på båthuset, i grenarna på träden och i löven som fallit till marken. När jag drog upp persiennerna i morse visste jag inte om det var snö eller frost som låg på marken. Jag brukar längta efter snö och vinter, men märkligt nog känner jag mig inte riktigt okej med kylan som tränger sig på nu. Vill stanna i höstens färger lite till, vill att det ska räcka med halsduk och tunna vantar för att inte frysa. Tvärtemot vad jag brukar känna, så vill jag ha jul nu – men inte vinter än. Jag tänker annorlunda och motsägelsefullt. Det är lustigt, för på något vis känns det som att det speglar hela mig just nu.

Än så länge oorganiserat kaos

Jag anlände Falun i eftermiddags och har sedan dess försökt börja med att strukturera upp mitt företag. Föräldrarnas köksbord har tillfälligt blivit mitt kaotiska arbetsbord – det svämmar över av viktiga papper och jag känner mig alldeles matt av allt det nya. Viktigast just nu: fick precis i väg mitt livs första fakturor. Nu ska jag bara försöka organisera alla viktiga papper...

Nu är det jul igen!

Hoppsan, jag har visst tjuvstartat lite... Jag vet att min lilla julgran inte ser mycket ut för världen. Helst hade jag velat ha en stor och riktig gran men jag måste tänka praktiskt och ekonomiskt. När jag såg den här lilla skapelsen för blott 59 kronor inklusive ljus, kulor, glitter och stjärna kunde jag inte låta bli. Ni kanske tycker att jag är tidig med julpynt, men då kan jag upplysa er om att min granne satte upp en adventsljusstake i fönstret redan för ett par vekor sedan. Så tidig var jag i alla fall inte.

41 bullar på jäsning

I eftermiddags började jag må dåligt och kunde inte koncentrera mig på jobbet. Då gick jag till Konsum och köpte jäst och började baka bullar i stället. Den här gången blev det bullar med vanilj- och chokladfyllning. Jag har inte smakat än, men jag tror stenhårt på dem.

Känslan av att ha skrivit sina första fakturor

Ah! Denna fantastiska känsla. Och lägg då till känslan av att plötsligt inse att man räknat lite fel på beloppet man tror att man jobbat ihop. Räknat fel till det bättre. Underbart för plånboken. Nu ska jag bara trippelkolla alla siffror tiotusen gånger och dubbelkolla att mitt bankgiro är aktiverat innan jag skickar i väg fakturorna.

Att jag sitter här med F-skatt och skriver fakturor för reporter- och fotografjobb är faktiskt lite overkligt.

Det heter inte frilandsjournalist

Jag fick hem papper från banken med avtal om mitt nya företagskonto. Där står det att min firma heter JL FRILANDSJOURNALIST. Seriöst, banken? Vad menar ni med det? Är jag journalist i alla fria länder? Vad nu fria länder betyder. Tur jag hann se felet innan jag fick heta så även på mitt bankkort.

En gång för alla: det heter frilansjournalist. Frilans. Inget land är inblandat.

De där sorts festerna som är magi

Mina Londonvänner gifte sig i Norrköping i går. Före vigseln plåtade jag dem i den mystiska dimma som lagt sig över Motala ström. Sedan blev det ett fantastiskt bröllop.

Nu med F-skatt!

Ett kuvert från Skatteverket föll ner från mitt brevinkast och landade på dörrmattan. Är det F-skatten? Är det F-skatten? Säg att det är F-skatten! Jag slet upp kuvertet och tjöt av glädje. Registreringsbevis! F-skattebevis! Jag trodde aldrig det skulle kännas så stort att få den här taniga lilla papperslappen. Men jag hade helst haft den 1 september. Sist jag fick lön på kontot var för elva veckor (!!!) sedan. Och jag har inte kunnat kalla mig frilansjournalist på riktigt. Förrän typ nu. Ett ord:
ÄNTLIGEN!

En av alla de där dagarna #9

Hallå, i dag firar (?) vi Dödshälsningsdagen. Eeeh, vad är det? Vad gör man då?

Och nu lyfter jag mot Stockholm Arlanda

Ja, det blev ju inte riktigt som jag tänkt mig när gårdagen gick åt till att må dåligt och vara hos tant doktor och när jag i dag mest jobbat. När Oxford street ser ut som på bilden känner jag liksom för att stanna. Stanna och flanera som jag ville. Inte bara stressa förbi Covent Garden för bare minerals och Chinatown för en tiger roll och Oxford street för Converseskor. Jag hade gärna hunnit strosa bland julskyltning, som jag hade tänkt. Men i kväll åker jag hem till Stockholm. Nåja, I'll be back.

Psst, detta är ett tidsinställt inlägg. När det publiceras sitter jag på ett flygplan som precis ska lyfta.

Den här staden, alltså

Efter att jag gjort en intervju i Richmond tog jag tåget till Waterloo och strosade omkring i hopp om att finna någonstans att äta. Sprang plötsligt in i Lower Marsh Market, en marknad med massor av lunchtime street food. Jag älskar sådana ställen! Stånd efter stånd står uppställd med indisk mat, med thailändsk mat, med texmex, med kinesiskt, japanskt. Och med falafel. Jag köpte en falafelrulle för tre pund (chockerande billigt) och satte mig och åt bland höstlöven och tittade på människor och röda dubbeldäckare. Där någonstans insåg jag att den här staden, alltså... den är bra härlig, ändå.

Next stop: London

Vid lunchtid i dag rullade tåget in i London. Rätt skönt att ha lämnat Wales för England, på något vis. Cardiff var mysigt, men lite litet. Och London, ja, London är ju alltid London liksom.

Detta, mina vänner, är en liten afternoon tea. Denna tjusiga lilla fika intog jag tillsammans med Londonsvenskorna tillika bloggerskorna Sofia och Jenny högst upp på Tate Modern i eftermiddags. Gott. Och så fruktansvärt fnittrigt att vi var helt slut efteråt.

Där har man den här utsikten. Rätt skaplig ändå, eller vad säger ni?

På Yo Sushi fick jag äntligen stilla mina sushicravings. Fnittret stillades dock inte det minsta, utan eskalerade snarare under sushimiddagen och Starbucksfikat. Under sådana här eftermiddagar och kvällar kan jag fundera på varför jag inte bor kvar i London, faktiskt. (Romantisering pågår, jag vet.)

Jag anar ett mönster i shoppingen

Jag är inte i Storbritannien på shoppingresa. Men jag kunde inte låta bli när jag var i en mataffär i Cardiff i går och såg bakavdelningen... Dekorationsstjärnor av vit choklad. Celebration bottle candles. Rosa och blå karamellfärg. Och så de vackra juldekorationerna – pepparkakor, snögubbar, tomtar och julgran – att sätta på bakverk. (Sedan fick jag hejda mig.)

Sedan kunde jag inte låta bli när vi gick in på en Chinese Supermarket i dag. Jag vet att jag kan köpa det här hemma, men jag tror faktiskt inte jag kan få det för samma pris. Dessutom är det roligare att köpa här. Jag köpte en sån där matta att rulla sushi med, och så lite vitlökspulver, indisk masalakrydda och fantastiskt vackra japanska chopsticks.

Eh, ja, och en lite säkrare inkomst kanske, annars kan jag väl hålla med.

Söta Chenxing säger för övrigt så här:
– You have everything! Now you just need a man to marry.

Greetings from Wales

Hej hej, jag är i Wales för första gången i mitt liv.

Det blev rätt tydligt längs järnvägen när England byttes mot Wales. Kolla in språket på skyltarna.

Jag hälsar på den här tjejen. Hon pluggar i Cardiff nu. I våras pluggade vi i hop i London.

Vi spanade in en del av Cardiff Bay i kväll. Väldigt vackert. I morgon ska vi spana i dagsljus.

Sedan lagade Chenxing mat till mig. Kycklingen var godare än den ser ut.

Och så bjöds jag på kinesiskt grönt te. Jättegott. Nu är klockan halv tio och vi är dödströtta. Ciao.

Lägesrapport en ovanlig fredag

Ringa och boka intervju. Bestämma tid och plats för annan intervju. Skriva ihop intervjufrågor till en tredje intervju. Skicka mail. Möte med starta eget-coach. Research för Cardiffjobb. Research för Londonjobb. Köpa ett par nödvändiga grejer inför resan. Helst skriva en text. Måla naglarna. Jag gillar att kolla upp ställen jag reser till, så finns det tid ska jag gör lite research om Wales också – just for fun.

Från ingenstans är det i dag lite mycket att göra. Och så behöver jag komma i säng nio. Helst åtta. Och mitt i allt detta har jag huvudvärk och suktar efter att bara lägga mig raklång och göra ingenting.

Vi hörs nog igen när jag är i Great Britain.

Uppstigning 03.30. Inget konstigt alls.

Hur tänkte jag egentligen när jag bokade min flight till London? Ingen aning. Eller jo, jag tror jag tänkte att det är skönt att komma fram i tid, så jag hinner med tåget till Cardiff och är där till lunch. Vad jag däremot inte tänkte på var att för att komma i tid till incheckningen (och om man tänker bakåt – även ta flygbuss och tunnelbana i tid) skulle jag tvingas stiga upp mitt i natten, halv fyra, närmare bestämt. Smart, Johanna, du kommer verkligen vara superpigg på lördag.

Min nya hobby blir aldrig trist

Jag skulle kunna baka hela dagarna. Att jag har fått en ny favoritblogg som heter Söta saker gör inte baksuget lättare. På bilden finns visserligen äpplen, men just nu ska jag faktiskt göra lite bananmuffins på de gamla bananerna som finns i kylen. Min nya utmaning är att baka på det som finns hemma och inte köpa något nytt – praktiskt i ekonomiska kristider. Kan man extraknäcka som hobbybagare, måntro? Jag skulle definitivt behöva en extrainkomst, så... ja?