Julbaket

Lussebullar – fast jag ville inte göra traditionella, så jag blandade i vit choklad i en och formade resten som lite olika skapelser. Pepparkaksmuffins – fast med en improviserad glasyr av bland annat vit choklad och lime, och så non stop på toppen. Cheesecake – fast med pepparkakor i stället för digestivekex. Och så glögg – fast inte vanlig, utan blåbär/lingon. Och lite julte och julmust.

Eh, mums!

Och sedan promenad hem i femton minusgrader och knarrande snö, med en påse hembakat uppsatsfika i handen. Detta var resultatet av en fantastiskt mysig julbakkväll med sex fina tjejor.

Dag 22 – Det här upprör mig

Upprör är bara förnamnet. Det inte bara upprör mig, jag blir arg, ledsen, förbannad, rosenrasande, röd i ansiktet av ilska! Människor som gör andra människor illa, om det så är dennes vän, barn, partner, okänd, om det så är fysiskt eller psykiskt, jag klarar det inte.

Då ser jag inte rött. Jag ser svart.

Tänk om jag vore lika lätt att övertala när det handlar om ta mig i väg till ett träningspass!

I soffan.
Jag: Jag borde göra lite situps...

Några minuter senare. Fortfarande i soffan.
Svägerskan: Ska vi äta glass?
Jag: Ja.
Svägerskan: Ska vi dricka te till?
Jag: Ja.
Svägerskan: I stället för att göra situps?
Jag: Ja.

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Jag är utklädd till Han Solo. Svägerskan bredvid ska föreställa Darth Vaders syster – och om ni inte visste att han har en syster, så vet ni det nu. Året är 2008, månaden september och det är inspark för oss, de färska journaliststudenterna. Jag är nyinflyttad i Sundsvall och befinner mig på förfest inför kvällens temafest på kåren. Min grupp är Star Wars. Jag som aldrig sett Star Wars.

Tänk om någon i det här ögonblicket hade berättat för mig hur saker skulle se ut ett par år senare. Saker som har med det här ögonblicket att göra. Jag hade aldrig trott på det. Till exempel: Inte trodde jag väl då att jag två år senare av en slump skulle flytta in i just exakt den där lägenheten som jag är på förfest i. Och inte trodde jag väl att svägerskan och jag varje dag skulle stå och laga mat på just det stället där vi står på bilden. Och inte trodde jag att jag två år senare skulle ha en udda historia med en av killarna i lägenheten. Inte trodde jag heller att hon, klasskompisen bredvid mig, ett år senare skulle vara min familj, min svägerska. Vi tänkte på det här om kvällen, svägerskan och jag, när vi satt på golvet i min lägenhet, ja, den på bilden, och målade naglarna. På samma fläck satt jag min första dag i Sundsvall och drack vin och lärde känna människor som skulle komma att betyda väldigt mycket, utan att jag hade en aning. I samma lägenhet som skulle komma bli min. Märkligt. Men cirkeln är väl sluten.

Dag 20 – Den här månaden

Byggt snögubbe med min gudson. Dansat på klubb i Falun. Ägnat nästan tre dagar åt forskning på Stockholms stadsbibliotek. Sovit för lite på vardagarna och för mycket på helgerna. Lagat två hål i tänderna. Haft myskväll med fina grannar. Varit arg, ledsen, glad, trött och tacksam. Fått oväntat bra betyg på utbildningens sista tenta. Betalat många tusenlappar i terminsavgift till brittiskt universitet. Dansat på klubbar i Sundsvall. Bott på hotell. Skrivit 30 sidor C-uppsats. Fikat nästan varje dag.

Mer kul med turkos jul

Bilden ljuger lite. Jag har inte tänt bara ett ljus, det gjorde jag bara för bildens skull, med tanke på vilken dag det är i dag. Nu är alla ljus tända i staken. Jag passar på. För på fjärde advent ligger ljusstaken nedpackad i en flyttkartong någonstans i ett förråd i Dalarna.

Dag 19 – Detta ångrar jag

Non, je ne regrette rien.

Åtminstone är det mitt motto – att inte ångra någonting.

Framförallt vill jag inte ångra att jag lät bli att göra saker. Det är väl därför jag gör saker som egentligen är lite läskiga, typ åker till Paris en termin utan att kunna franska, tar lån till en bostadsrätt utan att ha jobb, blottar mig själv på skrivarkurs, söker mig till en utbytestermin i London utan att tänka igenom det så mycket. Sådana saker. Blir det inget bra, så har jag åtminstone testat – och lärt mig något. Och låter jag min feghet stå i vägen kommer jag ångra mig. Det är så jag försöker resonera.

Men jo, ändå finns det saker jag ångrar. Till exempel att jag inte lärt mig redigera under den här utbildningen. Å andra sidan valde jag att inte gå kurserna eftersom jag inte ville läsa mer än heltid. Jag tänkte på mitt välmående i första hand – och det kan jag ju inte ångra.

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

En vintereftermiddag 1984 föddes en liten, liten flicka på Falu BB. Tjugosex, nästan tjugosju år senare försöker den flickan klura ut vilken hennes favoritfödelsedag är. Hon har aldrig varit överdrivet förtjust i födelsedagar, men minns sin tjugofemte som en bra dag. Då var hon ganska nykär och fick fina presenter och hade en rolig fest med fina vänner. Men den absolut bästa födelsedagen, det måste ändå varit den där vintereftermiddagen 1984, för det var ju då hon kom till världen.

Vänta här nu...

Var tog den här hösten vägen? Första advent på söndag. Galet kort tid till flytt. Jag som nyss flyttade hit! Vad hände? Jobbigaste hösten är snart förbi, och det är ju förstås skönt, men...

Alltid ett men.

Jag vill inte flytta.

Allt jag vill är att slå mig till ro. Men i stället väljer jag att ta en omväg via London. Eh. Vänta här nu. Ska jag till London? Ska jag bo där? Varför då? Herregud, jag vet inte, men betalat och klart är det och jag känner bara herregud vad händer med mitt liv jag vet inte men allt blir säkert bra nu har jag en uppsats att skriva och alldeles för mycket att fixa och min cykel är borta mina allergitabletter snart slut och jag hinner inte ringa folk jag borde ringa och jag måste betala räkningar med inkomsten jag fortfarande inte har och så behövs lite sömn och tack och hej.

Typ så.

Dag 17 – Mitt favoritminne

Januarinatt. Under bar himmel ligger vi med mössa, vantar och kläder i enorma militärsovsäckar. Någon är eldvakt och vi andra försöker att inte huttra. Runt omkring finns bara snö, träd, mörker. Tätt, tätt intill varandra ligger vi, Marina, Andreas, Simon och jag. Någon stunds sömn får vi kanske, men det är svårt att sova i tjugo minusgrader.

Det är ett häftigt minne.

Men mitt favoritminne... hur väljer man sitt favoritminne? Hur kommer man på ett favoritminne? Ett minne? Ett! Jag vet inte. Tillsvidare får ni nöja er med januarinatten.

Dag 16 – Min första kyss

Skolavslutning. Läroverksparken. Tråkig kväll.

Han frågade om jag ville kyssas. Jag sa ja. Min kompis kysste samma kille.

Två dagar senare hade vi värsta halsflussen ever, min kompis och jag.

Bortkopplad från resten av världen

Tolv timmars forskande på Stockholms Stadsbibliotek i dag. Den enda pausen var trettio minuters lunch. Jag är förvånad över hur pigg jag är. Men jag behöver ändå sömn, för i morgon måste jag upp i tid och äta lyxig frukostbuffé på mitt fina hotell. Livet är hårt. (Ja, det är det.)

Dag 15 - Mina drömmar

Jag ser mig själv med stor mage. Jag bakar. Bakar bullar med en bulle i ugnen. Och så gifter jag mig med världens mest fantastiska man. Har den finaste vigseln och den roligaste bröllopsfesten. Och inreder ett supermysigt hus, kan köpa porslin och prydnadssaker och gardiner och mattor och möbler eftersom jag har bosatt mig permanent. Bosatt mig permanent! Herregud, kan ni föreställa er något skönare?!

Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?

I dag: nöjd, för jag är i Stockholm och forskar. Dagens outfit är därmed forskaroutfiten.

Dag 13 – Den här veckan

Sammanfattning: Uppsatspepp varvat med uppsatsdepp.

Dag 12 – I min handväska

Pennfodral med överstrykningspennor och nagelfil. Strepsils. SL-kort (trots att jag flyttade från Stockholm för nästan tre månader sedan). Gammal handlingslista. Tuggummi. USB-minne. Hydrocortisonkräm. Läppcerat. Plugglappar. Hårsnodd. Gem. Utkast av C-uppsats med anteckningar från handledare. Pillerburk. Kompendium om statistikprogrammet SPSS. Två bläckpennor. En blyertspenna utan stift. Näsdukar. Glasögon. Dubbel uppsättning handsprit. Skavsårsplåster. Tampong. Bankdosa. Plånbok. Nagelpenna. Mobiltelefon. Anteckningsblock. Kalender. Nyckelknippa.

"Dä va int i förrgår man såg ditt tryne på byn!"

Mia, 30 år, bor i Tjockholm (Stockholm) och kommer hem till föräldrarna i Dalarna. Kulturkrocken är total. På byn träffar hon en gammal klasskompis syster som hon knappt känner igen. Klasskompisens syster pratar barn och berättar att den gamla klasskompisen minsann har fyra ungar och undrar om inte Mia fått något smått ännu. Nej, svarar Mia, varpå klasskompisen väldigt beklagande svarar "nähäääää..." med värsta tycka-synd-om-blicken.

– Nej, jag jobbar så mycket. Och sen lever jag ju inte med någon, förklarar Mia.
– Ja, så kan man ju också göra!

Jag vet inte hur många gånger jag har sett den – Masjävlar.
Så vemodigt. Så fantastiskt igenkännande.
Citaten haglar och jag garvar ihjäl mig.

Bild

Dag 11 – Mina syskon

Min storebror har vi alltid kallat för ”familjens hushållsgris”. Kanske låter det inte så fint, men det har varit väldigt bra att ha någon att lämna maten till om man inte orkar äta upp. Dessutom är han rolig och ställer alltid upp. Min storasyster och jag var sällan sams när vi var yngre. Tur att vi växte upp och blev kompisar. Hon är rolig, för när man pratar i telefon kan hon nästan mitt i en mening säga "hejdå" och så är samtalet över. Hon har två söner som är jordens finaste och vilken den äldsta jag fått äran att vara gudmor till. Min lillebror är ett typisk minstabarn. Honom har jag tjatat och skrikit på många gånger. Men tack vare den lilla åldersskillnaden mellan oss har vi umgåtts väldigt mycket, bland annat varit på många hockeymatcher och rest till Paris ihop.

Mellan den äldsta och den yngsta i vår syskonskara skiljer det hela tio år. Därför minns jag inte många gånger när vi alla fyra umgåtts tillsammans.

Men någon gång i slutet av 80-talet eller början av 90-talet bestämde vi oss för att protestera mot våra föräldrar. Vi fick nämligen inte titta på film. Lillebror var nog för liten för att förstå, men han hängde med i alla fall. Mina syskon och jag målade plakat där vi skrev VI VILL SE FILM, och så klädde vi ut oss och gick på rad till våra föräldrar som värsta demonstranterna och sa högt i kör.

– Vi vill se film! Vi vill se film!

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 09 – Min tro

Jag tror, trots allt, på människans godhet.
Och jag tror på solidaritet med andra människor.

Dag 08 – Ett ögonblick

Först bonjour och sedan je m'appelle Johanna och så det självklara: je ne comprends pas.

Där tar mina kunskaper slut till det muntliga provet.
Sedan skriftligt prov. För att placera mig på rätt nivå.

Månaden är mars. Året 2005. Jag har precis anlänt Paris, utan att kunna språket, men för att lära mig.

Två prov och en dag senare sitter jag i ett klassrum med en fransk tant som lärarinna. Eftersom jag trots allt kan några ord franska har jag inte hamnat i nybörjargruppen, utan i den strax ovan. Jag ska skriva en saga, så långt förstår jag. En saga på franska. Eh. Stressad letar jag efter ord. En gammal kvinna, vad kan det heta...? Femme. Une femme. Vad heter gammal? Jag räcker upp handen.

Oui? säger lärarinnan.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan inte fråga det här på franska. För hur förklarar jag... hur säger man... jag vet inte ens hur man säger "vad heter" eller "hur säger man".

Så jag börjar på engelska. How...?

Je ne parle pas anglais! utbrister lärarinnan och stirrar bestämt på mig.

Nähä. Ingen engelska med henne alltså.

Jag stirrar rakt fram. Och försöker sedan igen.

I don't know how to...

Då blir hon arg. NON! Je ne parle PAS anglais!

Ännu är jag långt ifrån den nivån att jag med andra ord kan förklara vad jag vill. Jag vill gråta. Jag vill åka hem. Jag vill inte vara här där ingen förstår mig, där jag inte förstår någon och där de dumma lärarna vägrar prata engelska. I mina tankar börjar jag planera flygresan hem.

Självklart åker jag inte hem. Jag går till skolan nästa dag, och nästa.

Tre månader senare diskuterar jag feminism, arbetslöshet och adoptioner på lektionerna.

På franska.

Min nya pepp-kavaj

Jag har aldrig tidigare ägt en kavaj. Däremot har jag länge velat ha en. Men ingen vanlig modell, utan något mer speciellt och bekvämt som passar mig. Så sprang jag på den här. Den ropade på mig.

Kaos, oorganiserat kaos

Hittills: 500 kronor i förseningsböter. Ungefär 40 böcker i bokhyllan. Och så en bok, tack och lov min egen, borttappad. Slutsats: Det kan vara så att vi nog har lite för många böcker.

Våra bokhyllor rymmer ett halvt bibliotek till vår C-uppsats och inte nog med alla cirka 40 böcker – vi måste uppenbarligen ha dubbla uppsättningar också. I dag har vi insett att vi lånat böcker vi redan har. Inte bara en gång, utan tre. Fruktansvärt onödigt med tanke på hur många som behöver böcker. Förlåt, uppsatsskribenter, vi lämnar tillbaka dubletterna i eftermiddag.

Dag 07 – Min bästa vän

Jag hade en riktig bästis när jag var liten. Ni vet, en sådan som man lekte med jämt och som man var hemma hos och sov över hos och skrattade med och blev arg på. Och jag har ju min älskade vän i Uppsala, hon från gymnasiet, hon som alltid finns kvar trots att vi bott i olika städer i sex år nu och trots att vi setts väldigt sporadiskt, hon som kan ha telefonen på över natten om jag behöver ringa, hon som varit inneboende hos mig, hon som jag kan vara vuxen, barnslig och brutalt ärlig med, hon som alltidalltidalltid förstår mig.

De är fler, de fina vännerna. Och jag är så tacksam.

Underbara jävla människor.

Några vänner har ställt upp lite extra den här hösten. Eller nej, mycket extra har de ställt upp, när jag verkligen, verkligen, verkligen har behövt det. En av dem är Jonna.

Jonna är inte bara min vän. Hon är också min uppsatskompis, granne, klasskompis, och ja, faktiskt min svägerska också. Utan henne hade jag troligen gett upp den här sista terminen. Men med Jonna har jag umgåtts nästan dygnets alla vakna timmar här i Sundsvall och tack vare henne har jag kämpat. När jag väl har jag pluggat har jag fokuserat och till och med fått bättre resultat än normalt. Vi pluggar alltid ihop, Jonna och jag. Vi äter i princip alla måltider ihop. Vi har gråtit ihop, men många fler gånger har vi skrattat ihop. Vi följer varenda tv-program ihop och kommenterar, skrattar och himlar med ögonen. Vi dricker te ihop flera gånger om dagen. Vi går på promenader ihop. Vi har flera gånger bakat scones till frukost ihop. Vi har till och med sovit i samma säng ihop en gång.

Jonna har funnits här, hela tiden. Snart flyttar vi härifrån och jag ska därmed lämna tillbaka henne till min bror, men min höst har varit så mycket bättre när vi är tillsammans.

För tillsammans är man ju så förbannat mycket mindre ensam.

Dag 06 – Min dag

Utanför fönstret föll snön långsamt i dag och inne i lägenheten tände jag flera ljus. Slappsöndagar är sköna. De börjar nästan bli en tradition, de här slappsöndagarna. Det är då min svägerska och jag inte gör något annat än att ligga i sängen och se alla veckans repriser på tv-program vi redan har sett.

9.30 – Vaknar, tittar på klockradion och tänker "vafan ska jag upp och göra?" Somnar om.

11.37 – Vaknar igen, tittar på klockradion och bestämmer mig för att gå upp.

12.20 – Sms-konverserar med svägerskan/grannen som sovit lika länge. Hon hungrig, jag hungrig, okej, då bakar vi scones. Hon kommer upp till mig för scones och tv-repriserna.

15.35 – Söndagens myshöjdpunkt börjar, programmet vi inte redan har sett, nämligen "Så mycket bättre". Jag känner mig som vanligt trettio år äldre än jag är där jag njuter av Lill-Babs musik och en kopp te.

17.30 – Får frisk luft-begär. Det är då vi tar med oss soporna och går till sophuset. Promenaden till sophuset är inte många meter, men vi får åtminstone komma ut i kylan, byta luft i lungorna och skrattande halka omkring i snön.

18.00 – Inser att mat är bra och fixar därför middag i form av halloumisallad.

19.15 – Får röra på sig-begär. Mellan godisätandet kör vi därför 60 benböj, 40 situps, 20 rygglyft och 10 armhävningar. Svägerskan får träningsvärk på en minut och jag får anledning att känna mig någorlunda vältränad.

20.00 – Vi gosar ner oss i varsin filt och höjer volymen för bästa stämning och koncentration. För nu är det dags för veckans höjdpunkt: "Ensam mamma söker".

Dag 05 – Vad är kärlek?

Jag visste det inte direkt. Det tog ett tag innan jag vågade. Vågade tro, våga känna, våga lita på. Sedan plötsligt, en vinterkväll, insåg jag vad det innebar att älska en person. Magen, tårna, till och med örsnibbarna värkte. Plötsligt var det så starkt. Händerna slöts, hårt, ville aldrig släppa, ville för alltid vara där, för alltid stanna där i den stunden, i den känslan.

Så blev det inte.

Nu väntar jag igen. På att få reda på vad kärlek egentligen är.

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Frukost. Patriotiskt med dalahästkopp och Falu rågrut. Och så hembakat bröd från norr.

Standardlunchen. Wokade grönsaker med nudlar, alltså.

Middag. Kikärtsbiffar, klyftpotatis, tzatziki och fetaostsallad.

Kvälls...eh...fika? Fem grannar umgicks i kväll och nu har jag ont i magen.

En lägenhets förfall

Om det var så här och så här under tentaveckor, hur ska det då bli under det här uppsatsarbetet? Fem veckor till opponering och jag börjar redan ana ett förfall av min lilla lägenhet.

Dag 03 – Mina föräldrar

Min mamma är nog en av de bättre på att mata sina barn med hembakat bröd och kakor.
Hon tycker om att tjata, men det är nog för att hon vill väl.

Min pappa tycker om att provocera och vill nog mest vara rolig. Ibland lyckas han.
Han lagar sällan mat, men när han gör det är det fantastiskt gott.

Min mamma gillar äckligt lösgodis. Tittar man i hennes godisskål ser det ut som om hon har letat efter det äckligaste godiset som finns i butiken. Hon borde ju åtminstone köpt det hon själv tycker om, men jag tror faktiskt inte ens att mamma tycker om sitt eget godis.

Min pappa stör sig på människors uttal av bokstaven ö. Tydligen har allt fler börjat uttala den bokstaven som "u", så att "rösta" blir "rusta" och "börja" blir "burja". Och detta har pappa hakat upp sig på. Mycket. Han kan inte låta bli att påpeka det var eviga gång han hör det.

Jag hoppas att jag har ärvt mammas pedagogiska sida.
Jag är tacksam över att jag har ärvt pappas förmåga att skriva.

Och så kom vintern, bara så där

I går var det inte en snöflinga på marken. I dag ser det ut som på bilden. Var kom allt i från? Vi fick pulsa i decimeterhög snö till universitetsbiblioteket och jag inser att det bara är att gilla läget. Det är november och jag bor i Norrland. Det ska vara snö. Det är bara det att jag inte är redo för vinter.

Dag 02 – Min första kärlek

Bord och stolar har lyfts ur vardagsrummet.

Rött silkespapper har fästs på taklampan.

Godis, chips och salta pinnar har placerats på en hylla i ett hörn.

Dörren stängs. Föräldrarna och syskonen stängs ute.

Ur CD-spelaren ljuder 90-talets Scatman och Be My Lover. Många 12-åringars fötter rör sig på golvet i medvetna disco moves, gör ”the running man” – de där movesen man ska kunna om man vill vara rätt på dansgolvet. Plötsligt blir musiken allt lugnare. CD-skivan byter spår och Bryan Adams sjunger att everything I do I do it for you och det pirrar till i magen.

Jag minns en bild från den här stunden.

Jag har blont, spikrakt hår till axlarna.

Jag är klädd i en osmickrande, ljus tröja med krage.

Runt halsen har jag ett halvt hjärta, som jag delat med min bästis.

På mina ögonfransar finns lite, lite mascara.

Det är mitt party. Och mitt ansikte är rött.

För det är mamma som tar bilden och där står jag och dansar tryckare med Erik.

Växande – i trippel bemärkelse

Först var jag peppad. Sedan blev jag ännu mer peppad, för att sedan bli trött. Och på det blev jag less. Less på dagordningsteorin, medielogiken och alla andra medieteorier. Mina ögon kunde inte fokusera, jag tittade i kors och plötsligt slumrade jag faktiskt till i den konstigaste ställningen på uppsatskompisens golv. Av erfarenhet vet jag att sådana dippar händer rätt ofta i uppsatsskrivande. Tack och lov vet jag också att det brukar vända ganska fort.

Bokhögen på bilden har utökats med ett antal böcker sedan bilden togs. Vi är uppe i 31 böcker till C-uppsatsen nu, vilket lär utökas med minst två i morgon.

Även besöksantalet på bloggen har utökats i dag. Statistiken skjuter i höjden, tack vare En text om dagen. Kul! Här finns en lista på några fler som skriver om trettio ämnen på trettio dagar.

(Något annat som växt i dag är min mage. Plötsligt står den bara rakt ut. Nej, jag är inte gravid, men jag kan inte klandra den som har sneglat lite extra i dag.)

Dag 01 - Presentera mig själv

Mitt hjärta hoppar över ett slag. Åtminstone känns det så.

I Falun är jag född. I Uppsala gick jag gymnasiet. I Borlänge har jag jobbat som längst. I Paris stannade jag en termin. I Sundsvall är jag snart klar med journalistprogrammet. I Stockholm jobbade jag som reporter. I London ska jag snart bli bättre på engelska.

En annan gång kändes det som om allt stannade.

Någon frågar vem jag är. Vad svarar man på det? När jag dansar får jag en endorfinkick som jag kan leva på i ett par dagar. När jag är ledsen mår jag illa och äter inte mat. En gång blev jag utmattad och slutade jobba. Jag får en kick av att resa. Vem jag är? Vad svarar man?

Jag stirrade rakt ut i tomma intet och kunde inte prata. Inte gråta, inte skratta.

Johanna heter jag och i morse vaknade jag lugn. I går somnade jag för sent – det gör jag oftast. Jag älskar att fördriva en dag på café, med lunch, fika och massor av te. Jag längtar efter det ljuva livet. Och så har jag förstått att jag har några av världens bästa kompisar. Det gör mig rik.

Men jag andades.

En text om dagen

Dag 01 - Presentera mig själv

Dag 02 - Min första kärlek

Dag 03 - Mina föräldrar

Dag 04 - Det här åt jag i dag

Dag 05 - Vad är kärlek?

Dag 06 - Min dag

Dag 07 - Min bästa vän

Dag 08 - Ett ögonblick

Dag 09 - Min tro

Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 - Mina syskon

Dag 12 - I min handväska

Dag 13 - Den här veckan

Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 - Mina drömmar

Dag 16 - Min första kyss

Dag 17 - Mitt favoritminne

Dag 18 - Min favoritfödelsedag

Dag 19 - Detta ångrar jag

Dag 20 - Den här månaden

Dag 21 - Ett annat ögonblick

Dag 22 - Det här upprör mig

Dag 23 - Det här får mig att må bättre

Dag 24 - Det här får mig att gråta

Dag 25 - En första

Dag 26 - Mina rädslor

Dag 27 - Min favoritplats

Dag 28 - Det här saknar jag

Dag 29 - Mina ambitioner

Dag 30 - Ett sista ögonblick

Vad det handlar om är alltså att skriva en text om dagen, efter dagens rubrik. En perfekt skrivövning!

Någon annan som hakar på?
Jag börjar vilken dag som helst, troligen i morgon.

Några andra som kör: Om vackra kläder och annat, Försök att inte se så snygg ut, Östfrontens Ms Stiffneck, Den där om Jenny, Jag i Underlandet...

Sista nedräkningen – och nu jävlar kör vi

Måndag morgon.

I dag börjar vi på allvar. C-uppsats. Knappt sex veckor.

Sedan inget mer journalistprogrammet, inget mer Mittuniversitetet, inget mer Sundsvall.

Skönt och befriande att vara färdig med det här, javisst. Läskigt att kastas ut i livet, javisst. Men just nu känner jag framförallt vemod. Stackars Sundsvall har orättvist nog blivit förknippat med allt för många tråkigheter – och det var ju inte så här det skulle sluta. Jag har inte kunnat styra över allt vad den här sista studenttiden har kommit att associeras till för mig, men jag har insett att jag kan försöka styra hur mina sista veckor här ska bli.

Revanschsugen, javisst.

Skärp dig, Gud!

Något som ena dagen kan kännas bra kan i nästa stund plötsligt vända totalt. Har ni tänkt på hur fort livet kan förändras? Att saker och ting inte blir eller slutar som man trodde, som man planerat, som man önskade. Just nu är livet elakt mot alldeles för många fina människor, vilket gör mig arg. Om Gud finns måste hon/han skärpa sig och göra något, för det här är inte okej.

Jag ska dansa fastän hjärtat brister, sjunger Säkert. I kväll försöker vi med något sådant, va?

Svennebananfredagsmys med kompisar

Hembakad pizza med tre sorters ostar. ..

...och så mycket att godis att det inte fick plats i godisskålen.

Revanschpepp!

Kullornas pepp-plugg-te.

Sågade. Bytte idé fem gånger. Sämsta handledaren. Även om vi blev godkända på vår B-uppsats för ett och ett halvt år sedan, så var det knappt. Med det i minnet kändes det fantastiskt bra att vi i dag inte blev sågade på opponeringen av vårt C-uppsats-PM. Vi hade förväntat oss att gå deppiga från opponeringen och inte veta hur vi skulle gå vidare. Men icke!

Vår idé är bra. Vårt seriösa jobb med PM:et var inte förgäves. Vi kan sätta i gång att jobba nu.
Och det bästa av allt: Vi har fått handledaren alla drömmer om att få.

Vi blev helt enkelt så peppade att vi valde att, eh, ta helg.

Evigt flängande del 7635

Vad det är för dag spelar ingen roll när man aldrig har regelbundna tider. Jag lämnar Sundsvall för Falun, Falun för Sundsvall, Sundsvall för Uppsala, Uppsala för Sundsvall och så börjar jag om igen. Torsdag, måndag, lördag, allt flyter ihop. Hur länge jag stannar är ofta oklart. Vill inte stanna så länge, men ändå blir det alltid fler dagar än jag tänkt.

Åker norrut. Igen.

Lämnar Falun för Sundsvall. Igen.

Inser att jag faktiskt bor där uppe, även om det snart är dags att flyttpacka. Igen.

At least I have a gorgeous cardigan

Veckans pluggranson – några timmar på café

Ofrivilligt pluggfri. Med tanke på den lilla tid vi har till vår C-uppsats känns det inte alls bra med en bortkastad vecka. Det stressar mig. (Bortkastad vecka rent pluggmässigt alltså. Annars är det ju inte så bortkastat att pussa på systersöner, trampa hårt på spinningcykeln och gå ut och dansa.)