fredag 31 december 2010

2010. Vilket jävla år.

För ett år sedan skrev jag en sammanfattning av mitt 00-tal. Jag avslutade med att skriva att  en sak har jag lärt mig på de senaste tio åren: saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig... Och eh, ja, mina egna ovetande ord för ett år sedan skulle kunna sammanfatta mitt 2010 väldigt bra. Det blev inte som jag tänkt mig.

Say no more, liksom.

2010 minns jag som ett händelserikt år. Det sa jag om 2009 också, men det här har troligen varit det mest händelserika året i mitt liv hittills, kanske det mest omtumlande, men därför kanske också det mest utvecklande året. På gott och aj-så-in-i-helvete-ont.

Gott nytt år, hörni. Må 2011 bli ett lyckligt år!

torsdag 30 december 2010

Post Christmas. Sockerstinn.


Jag är hungrig hela tiden.
Julgodiset är slut. Jag sörjer.

onsdag 29 december 2010

Ett tecken?

Nästan varenda människa jag pratar med om London påstår att jag kommer träffa en engelsman där. En engelsman som får mig på fall och gör att jag kommer stanna kvar. Jag förstår inte varför alla säger så, för själv har jag svårt att tänka tanken. Men min svåger verkar mer säker och har till och med benämnt denna hittills fiktiva engelsman som "Brian".

I dag fick jag ett mail från en som bad mig ringa eftersom han hade ett rum att hyra ut i London.
Han hette Brian.

tisdag 28 december 2010

Johannas feel good-vecka

Jag vaknade av mina egna snarkningar i eftermiddags. Och det är väl okej, men när det är under en ansiktsbehandling kan det bli lite smått pinsamt. Men efter 75 minuters välbehövlig avslappning med vaxning och plockning av ögonbryn, rengörande kräm, peeling, laserrengöring, massage och ansiktsmask kände jag mig så avslappnad att jag knappt orkade gå till bilen. I morgon fortsätter jag med massage och reiki. Mellan behandlingarna blir det svettiga spinningpass, starta dagen med styrketräning och avsluta dagen med att läsa bok i varmt bad.

Varför jag håller på så här? Därför att jag inte längre minns när jag inte var speedad, eller när jag inte hade stela, värkande axlar. Efter allt slit och skit ska min kropp nu bli lite nöjd.

Viktig ingrediens i feel good-veckan:
Mycket, mycket te i den stora, stora koppen som jag fått av bästa, bästa svägerskan.

måndag 27 december 2010

Året som gick

Listan som jag sett förr men aldrig publicerat. Men nu så, i reducerad form.

Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Bodde i Stockholm, hyrde i andrahand, jobbade på magasin, jobbade på kvällstidning, toppade tidning två dagar i rad, intervjuade världskändis, intervjuade minister, var resereporter, blev sambo, separerade, bakade cheesecake, skrev C-uppsats, åt vegetarisk sushi, hypnotiserades.

Vilka länder besökte du?
Frankrike. Hade inte askmolnet kommit i vägen hade jag även varit i England.

Är det något du saknade 2010 som du vill ha 2011?
Trygghet i form av ett hem som jag inte på förhand vet att jag ska lämna om några få månader.

Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Troligen inget. Möjligtvis 19 juni, kronprinsessbröllopet, komiskt nog.

Vilket var ditt bästa inköp?
Bra fråga. Jag hoppas att det blir terminsavgiften i London. Annars gillar jag min pepp-kavaj fruktansvärt mycket.

Vad gjorde dig riktigt glad?
Att få det ärofyllda uppdraget att åka som en av få svenska reportrar till London för att intervjua barnens största idol, en Disneyskådespelerska. (Nej, det blev inte av, på grund av askmolnet. Jag fick göra en telefonintervju.)

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Pja, det blev en liten snabboperation på Cityakuten och ett akuttandläkarbesök och en bortoperation av visdomstand och lite sånt. Annars, nej.

Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2010?
Gubben i lådan med Daniel Adams-Ray.

Mådde du bättre eller sämre under 2010 än vad du gjort tidigare år?
Sämre.

Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Mig själv.

Blev du kär?
Nej. Möjligtvis i materialistiska saker.

Vilket program har varit det bästa på tv?
Bonde söker fru och Ensam mamma söker.

Vilken var den bästa boken du läst under året?
Eh, Jesper Strömbäcks Väljarna, partierna och medierna, kanske? Eller någon annan bra bok om politisk kommunikation.

Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Återupptäckten av Robyn, möjligtvis.

Vilken var årets bästa film?
Kanske Inception.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Fikade, shoppade och åt ostbricka med min pojkvän och min svägerska.

Vilka var de bästa människorna som du träffade?
Nya journalistbekantskaper, till exempel några kollegor på kvällstidningen och hela den fantastiska redaktionen på magasinet.

Vad fick dig att må bra?
Mina helt underbart fantastiska vänner. Och Stockholm. Och hypnosen.

Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Gladare och mer engelskspråkigt.

Vadå bara en vecka kvar?

Små, små fjärilar har plötsligt börjat flyga omkring i min mage. Från ingenstans kom de. Nu flyger de omkring där inne och oroar på det där sättet som får kroppen att känna "nej jag vill inte jag vågar inte jag kan inte jag orkar inte jag ångrar mig jag stannar hemma".

lördag 25 december 2010

När tomten kom


"Kolla, tomten rör sig!" ropade treåringen när han såg tomten komma pulsande i snön från båthuset. Ettåringen pekade, hade stora ögon och upprepade ett ord som liknade "tomte". Sedan kom han in, tomten, och han hade lyssnat på mina önskningar. Inga onödiga prylar. Egentligen hemskt gärna heminredning men nej, inte år, inte förrän jag har ett hem. Jag vill mest ha typ massage. Den snälla tomten hade därmed bokat in mig på diverse behandlingar nästa vecka. Herregud, vad skönt!

fredag 24 december 2010

Nu är det (h)jul igen


En timmes spinning med tomtebloss. Så startade jag, traditionsenligt, min julaftonsmorgon. Och ni?

Nu ska jag fortsätta den här dagen med att äta risgrynsgröt och gourmetbullar och potatis och sparris och Lenas frestelse och cocktailkorvar och bröd och ost och rocky road och pepparkakor och saffransskorpor och choklad och saffranspannkaka och knäck och... ja, troligen femtiodubbelt av allt jag trampade av mig på spinningen. God jul till alla fina läsare!

torsdag 23 december 2010

3-åringen levererar mer

Jag: Min lilla pussgurka!
Oliver: Jag är inte pussgurka!
Jag: Nähä. Vad är du då?
Oliver: Jag heter Oliver.
Jag: Okej. Pussgurka-Oliver.
Oliver: Nej!
Jag: Nähä. Då får du heta söt-Olvan.
Oliver: Jag är inte söt. Jag är snygg.
Jag: Jahapp. Snygg-Olvan då?
Oliver: Ja.

Konstiga moster, alltså


Oliver, 3 år, är min underbara gudson och tillika systerson. Han är bäst på att muntra upp. I dag när vi pratade i telefon sa jag att jag måste lägga på eftersom jag skulle sätta mig i bilen för att komma och hälsa på honom. "Ja, jippi!" sa han då – och mitt mosterhjärta smälte. När jag träffade honom tittade han på mina örhängen, tog i dem, såg på mig med allvarlig blick och sa:
– Johanna, skor har man på fötterna.

Vad Facebook är bäst på

Man gör allt för att glömma. Man tar bort, man rensar, man klickar delete. Ni vet.

Och ändå.
In your face, liksom.

onsdag 22 december 2010

Ett foto i timmen, onsdag 22 december 2010

09.04 Jag har skaffat linser. Vilket mirakel att kunna se utan att ha glasögon!
Och vad stressande att börja dagen med att försöka peta in saker i ögonen...

10.14 Väntar på bussen i 25 minusgrader. Rätt skönt, faktiskt.

11.09 Märkligt lite folk i stan för att vara dan före dan före dopparedan.

12.14 Lunch med svägerskan. Bagel och julmust – bra skit!

13.38 Hemma och inne i värmen igen.

14.31 Brygga te – det bästa. Så fort jag flyttar till ett lite mer permanent
ställe vet jag vad som kommer stå högst upp på min önskelista!

15.16 Spelar Betapet mot lillebror och svägerska via nätet.

16.12 Mera te!

17.25 I går bakade jag pepparkakscheesecake.
I dag fortsatte jag med saltlakritskola. Mums!

18.27 Mumsig middag. Nyttig middag.

19.20 Svägerskor i väntan på Bonde söker fru.

20.40 Smakprov på glöggen som vi köpte i Sundsvall. Mycket gott!

måndag 20 december 2010

Om jag måste bli hämtad med ambulanshelikopter om jag skulle bli biten av en orm om jag råkar vara på trekking i den australiensiska vildmarken. Bara ifall att, liksom. Man vet ju aldrig.


När man ska befinna sig i utlandet en längre period gäller det att skaffa sig en försäkring som täcker vistelsen. Jag hittade en sådan. På försäkringsbolagets förstasida på nätet ger de exempel på vad man kan få ersättning för. Kanon! Jag kan till exempel få hjälp med att betala kostnaderna om mitt studentrum får brand- och rökskador för att jag råkar slå ned ett brinnande ljus så att gardinen i rummet fattar eld. Okej. Då ska vi se. Om mattan tar eld då, gäller inte försäkringen då? Eller om det råkar vara så att det är just gardinen som råkar fatta eld (givetvis för att jag slår ned ett brinnande ljus) men att mitt rum bara får rök-, och inga riktiga brandskador, gäller den inte då?

Okej, nästa punkt. Jag kan också få hjälp om jag blir rånad på allt jag äger på väg till mitt studentrum. Men om jag blir rånad på bara datorn och kameran, men min mobil och mina kläder finns kvar, får jag ingen ersättning då? Och om jag faktiskt råkar bli rånad på allt jag äger (inklusive allt jag har på mig, förstås), men är på väg från studentrummet, och inte till, kan jag få hjälp då?

Vi går över till nästa punkt på vad försäkringsbolaget kan hjälpa mig med. Nämligen om jag behöver bli hämtad med ambulanshelikopter för att jag blivit ormbiten på trekking i australiensiska vildmarken. Javisst, givetvis, vad bra! Det måste ju hända jätteofta, att studenter som pluggar utomlands är ute i australiensiska vildmarken. Just på trekking. Och blir ormbitna till på köpet. Aj! Och på grund av ormbettet tvingas bli hämtade av en helikopter. Ambulanshelikopter.

Happens all the time, I guess.

Om tre veckor...


...har jag precis haft min första fotolektion.
I en fotostudio på ett universitet i London.

Ja, för i dag fick jag schemat. Och allt känns väldigt galet.

Dagens frukost enligt julkostcirkeln

Åtta vindruvor. Två saffranskorpor. En pepparkaka. En rocky road. En kopp te. Mums!

lördag 18 december 2010

All over again


Stora snöflingor föll över Sundsvall när jag lämnade staden. Det har nog kommit tre decimeter snö på bara ett par dagar och det är så vackert, så himla vackert. Jag trivs i den djupa snön. I Falun är den inte lika djup, bildar inte lika höga drivor. Vintern är vintrigare i norr. Men i Falun packar jag upp. Stuvar in kartonger och bord och säng och stolar och hyllor i olika förråd och packar upp miljoner kläder från väskor, försöker hitta plats i redan fulla garderober. Försöker skapa någon slags ordning – med vetskapen om att jag ska ska packa ner dem om ett par veckor igen.

fredag 17 december 2010

Hej, jag heter Johanna och jag är journalist.

Så. Nu sitter jag här och är färdig. Färdig med Sundsvall, färdig med journalistutbildningen. Färdigutbildad journalist. Även om jag inte har det på papper förrän om ett halvår, så har jag i dag en filosofie kandidatexamen med huvudområdet journalistik.

Jag fattar ingenting. Men stort känns det.

Vi klarade alltså C-uppsatsen. Vi fick nästan så bra betyg man kan få på examinationen i dag och vi var nära att brista ut i gråt av lättnad. Vi ville svimma av nervositet innan. För fan, vad vi har kämpat. Att av examinatorn mr Forskare få höra att vi övertygat honom om att vår studie är viktig och att han faktiskt säger att vår studie har bidragit till forskningen gör att jag rodnar av stolthet. Men allra, allra skönast är att jag inte behöver titta åt C-uppsatsen igen. Den är färdig. Jag är färdig!

Och det sjukaste? Jag är inte särskilt främmande för att forska i framtiden.

torsdag 16 december 2010

Brev till Sundsvall


Sundsvall, du har förändrat mer i mitt liv än vad några andra två och ett halvt år tidigare gjort. Hos dig har jag varit lyckligare och tryggare än någonsin. Men också fruktansvärt olycklig och mer ledsen än någon gång i mitt liv. Du har gett mig några fina vänner, men du har också tagit i från mig andra. Hos dig har jag varit på galna fester och haft mysiga middagar, fikastunder och pluggkvällar. Du fick mig många gånger att gråta, men lika många gånger har mina tårar sprutat av skratt. Du gav mig riktiga vintrar och du fick mig att upptäcka en annan del av Sverige. Du gav mig ångest och oro, Sundsvall, och du gjorde mig utmattad. Men du gav mig också en tid av mitt liv som aldrig kommer åter, en tid som kommer vara viktig resten av mitt liv, på alla möjliga sätt. Du gav mig kunskap. Du gav mig min utbildning. Du gjorde mig till journalist. Sundsvall, du gav mig kärlek. Du gjorde mig stark och du lärde mig kämpa mot ett mål. Men du visade också hur snabbt och drastiskt allt kan förändras.

Och egentligen, Sundsvall, egentligen är ju inget av detta vare sig ditt fel eller din förtjänst. Det var ditt vackra universitet och dina märkliga invånare. Du stod bara mitt i och fick ta skulden och äran. Många gånger har jag bara känt för att dra. Nu är det ändå vemodigt. Så fruktansvärt vemodigt.

Jag kommer, trots allt, att sakna dig, Sundsvall.

tisdag 14 december 2010

Hej, separationsångest


Sällskapsspel, julbak, tv-tittande, Luciakonsert, restaurangmiddag, filmkväll... Så här mycket kvalitetstid har vi väl inte haft sedan vi sparkades in som journaliststudenter här i stan för två och ett halvt år sedan. Vi passar på, trots pluggstressen, för snart är det slut. Slutet av universitetstiden är bara dagar bort och det är både skrämmande, overkligt och faktiskt sorgligt. Jag kan knappt prata om det utan att bli tårögd och få ont i magen. Min separationsångest är enorm.

måndag 13 december 2010

Sankta C-uppsats


Forskat i Stockholm stad, skrivit i Sundsvall.
Fikat varenda dag, räknat på bortfall.
Nu i vår mörka stad, deadline som gör oss glad.
Sankta C-uppsats, Sankta C-uppsats.
Nu i vår mörka stad, deadline som gör oss glad.
Sankta C-uppsats, Sankta C-uppsats.

Innehållsanalys, många tabeller.
Vi har nu lämnat in, är det sant, eller?
Se, på vår tröskel finns, vitklädda uppsatskvinns,
Sankta C-uppsats, Sankta C-uppsats.
Se, på vår tröskel finns, vitklädda uppsatskvinns,
Sankta C-uppsats, Sankta C-uppsats.

Nu får vi vila ut*, nu är den färdig.
Som vi har kämpat hårt, skrivit den värdig.
Dagen skall åter ny, utan** en uppsats gry,
Sankta C-uppsats, Sankta C-uppsats.
Dagen skall åter ny, utan** en uppsats gry,
Sankta C-uppsats, Sankta C-uppsats.

*Nåja, på fredag efter opponeringen får vi vila ut.
**Hoppas vi blir godkända, hoppas vi blir godkända, hoppas vi blir godkända...


Melodi: Natten går tunga fjät
Text: Uppsatsskribenterna på bilden
Bild: Monika Miranda

Och med uppsatsens deadline gick luften ur mig

Huvudvärk – check.
Tårar och rinnande smink – check.
Mentalt slut – check.

Min plan var att publicera värsta blogginlägget om befrielsen av att ha lämnat in C-uppsatsen. Men jag känner ingen befrielse. Jag är bara tom och just nu förmår jag knappt röra mig. Så fort jag stannar till, sätter mig eller lägger mig på sängen förmår jag inte ens lyfta armen. Orkar inte. Hej, apati.

söndag 12 december 2010

Jag har glömt Det Riktiga Livet

Långsamt håller jag på att kliva ur C-uppsatsbubblan. Men vänta här nu, är det redan december? Vad hände med dagarna, veckorna, vad hände med månaderna? Efter tjugotre timmars uppsatsjobb den här helgen förklarade vi oss färdiga i kväll. Nu väntar tryckning, inlämning och opponering och jag trodde att jag vid den här tidpunkten skulle känna mig lättad. I stället är jag nervös. För opponenter, respondenter, examinatorer och att allt jag förträngt i denna uppsatsbubbla plötsligt ska svämma över mig. För långsamt, långsamt verkar det som att Det Riktiga Livet finns någonstans inom räckhåll.

Men... hur gör man när man lever Det Riktiga Livet?
Hur tusan fungerar ett liv utan uppsats?

Om en månad bor jag liksom inte ens i Sverige


Jag bokade precis en flygbiljett. En enkelbiljett.
Eh, ja, en enkelbiljett. Herregud, vad håller jag på med?

lördag 11 december 2010

Helg – vad är det?


Sista helgen som journaliststudent tillbringas som sig bör. Plugg ända in på deadline.

onsdag 8 december 2010

Bara spurten kvar. I uppförsbacke.

Min hjärna är inställd på överlevnad. Jag kräks nästan på min positiva inställning, men försöker ta vara på skratten och vara rationell och fokusera och planera. Egentligen orkar jag inte mer, men jag har inget val. När det här är över kommer vi bryta ihop, vi har sagt det hela tiden. Bryta ihop av att gå från tvåhundra till noll procent. Av att allt som hör till verkligheten kommer ifatt. Av tomhet.

Om en och en halv vecka. Då är det dags. Att bryta ihop.

Dag 30 – Ett sista ögonblick

– Fan, Johanna, du är så jävla tråkig!
Min bästa kompis stormar ut från badrummet i vårt gemensamma rum på paradisön. Med en handduk virad om sin kropp plockar hon med kläder utan att titta på mig. Jag tittar på henne. Förstår ingenting.
– När ska du växa upp och vara som alla andra?
– Va?
– Ja, du vill aldrig festa! Du vill aldrig följa med på någonting!

Spänningen i luften har varit påtaglig i några dagar. Jag har känt hennes irritation. Nästan som om hon skämts över mig, för att jag säger nej till drinkar och cigaretter, för att jag ofta med min bleka hy väljer skuggan när alla andra pressar för många timmar i solen, för att jag pratar med människor som i hennes ögon inte är tillräckligt coola. Nu håller vi på att göra oss redo för att gå ut på kvällen, men den lilla lust jag hade är plötsligt borta. Jag minns inte vad jag svarar på hennes påhopp. Jag är chockad, för jag tycker att jag har följt med på precis allting hon vill att vi ska göra. Bara någon enstaka gång har jag stått upp för mig själv och sagt att jag inte vill. Jag tycker ju bara att vi är för unga för att hänga på klubbar och dessutom får man inte dricka alkohol när man är på språkresa, även om alla gör det. Men vi hade ju kommit överens innan vi åkte – vi skulle inte göra det.

Hon är arg. Jag är mest ledsen där jag står och försöker välja kläder som kan matcha hennes. Men jag vågar inte säga så mycket. Att som femtonåring få höra att man är tråkig när allt man försöker är att stå upp för vad man tycker, det känns. Kvällen fortsätter spänd. Under den resterande tiden av vår språkresa på den fantastiska medelhavsön försöker jag hålla god min.

Efter tre veckor kommer vi hem till Sverige. På Arlanda väntar våra familjer. Vi kramas och säger hejdå till varandra när vi åker i olika bilar tillbaka till samma stad. Sedan hörs vi aldrig igen.
Det är mer än elva år sedan nu.

tisdag 7 december 2010

Dag 29 – Mina ambitioner

En kväll i hotellbaren träffade vi en kille. Han frågade om han fick byta kanal på tv:n. Sedan råkade han lyssna på vår diskussion och ursäktade sig för att han hörde och frågade vad vi gjorde i huvudstaden. När han fick veta att vi pluggade till journalister undrade han vad vår dröm var. Drömjournalistjobbet. Ja, vad är drömmen?

Den frågan.
Alltid lika svår.
För jag har inget svar.

Däremot skulle jag kunna säga att min ambition är att göra något som spelar roll. Som betyder något. Att skriva för barn som jag gjorde i våras kändes faktiskt som en sådan sak. Att gör ett fyrasidorsjobb om fattiga barn kändes jätteviktigt – och min ambition kan kanske vara att få göra sådana jobb igen. Där jag får stå upp för andra, särskilt när det gäller barn. Men jag vet inte. Ambitioner? Egentligen har jag nog bara en och det är helt enkelt att vara en solidarisk och empatisk människa som är snäll både mot mig själv och andra. För att jag tror att det är så man får sig själv och andra att må bra, och det är nog en bra början till det mesta, för utan välmående blir liksom ingenting bra.

Och nu lät jag jättepretentiös.

måndag 6 december 2010

Grannsämjan på topp


Här uppe på min våning är det kanske inte fantastisk grannsämja. Visst verkar de trevliga, grannarna, men jag gillar att inte att någon klockan fem på morgonen ringer på dörren för att jävlas/ha roligt/inte hittar hem/vad vet jag, att en annan tidig morgon tvingas ringa trygghetsjouren för att folk aldrig slutar väsnas, och en tredje natt vakna av folk som inte kan hålla käften i korridoren. En trappa ner bor desto trevligare människor! Och med dem har jag ätit middag, druckit te, pratat och spelat sällskapsspel två kvällar i rad nu (varav den ena jag alltid gör sådant med).

Nu inser jag vad jag kommer sakna mest med Sundsvall. Grannskapet. För helskotta vad grannskapet har räddat min höst, och gud i himmelen vad det kommer bli ensamt utan det.

Dag 28 – Det här saknar jag

Någon att sakna.

söndag 5 december 2010

Dag 27 – Min favoritplats


Rosor och tulpaner i världens alla färger. Brända mandlar. Söta godisbitar. Snabbmat från McDonalds. Färska croissanter från bageriet på hörnet.

Dofterna är många när ansiktet möter dagsljuset uppe vid marken på tunnelbanestationen Blanche i nedre delen av Montmartre. Men det är när jag stiger ur tunnelbanevagnen och sätter foten på perrongen som tar jag ett djupt andetag och drar in doften av Paris. Doften av tunnelbanan, som andra kanske inte skulle beskriva riktigt lika positivt, framkallar en märkligt vemodig och nostalgisk känsla av att vara hemma. Ljudet av kängor och höga klackar i trapporna uppåt marken ekar i tunnlarna. Ovanför trapporna sitter en gammal man och spelar dragspel. Det låter så franskt. Ännu en gång vemodigt. Men vackert. Han är duktig, men ändå ligger bara några ynka cent i hatten framför honom. Jag hittar en euro i jackfickan och lägger den i hatten, samtidigt som jag ger mannen ett leende. Mannen slutar spela för ett ögonblick, reser sig från sin lilla träpall där den röda färgen nästan är helt bortflagnad, och gör en elegant och långsam bugning mot mig. Merci, säger han med en mörk, ansträngd stämma och ler med hela ansiktet innan han sätter sig och börjar spela igen.

Någon bär lackdräkt i rött och det syns att hon är en han, en annan kommer just från träningshallen med en supertrendig träningsväska i vitt och turkos, och en tredje är den där typiska Parisbohemen som jag älskar att se. Kvarteret kring Blanche består av kontraster. Här finns den glamourösa teatern Moulin Rouge som ligger tätt intill McDonalds. Ett stenkast åt höger finns ett erotikmuseum och åt vänster ett träningscenter, en irländsk pub och var man än vänder sig finns otaliga affärer med sexleksaker. Det mest uppseendeväckande är nog kyrkan som ligger vägg i vägg mellan två erotikbutiker. Ja, Boulevard de Clichy är en märklig boulevard. När jag lämnar den här gatan och i stället går upp mot kullen längs rue Lepic, möts jag snart av det genuina Montmartre med sina små, små butiker, restauranger, caféer och speceriaffärer i alla hörn. Den ljuvliga doften av den rykande färska baguetten jag köper med mig från ett av kvarterets alla bagerier, följer med mig när jag går uppför backen och förbi de trånga gränderna och de små torgen med kullerstenar.

Hit, längst bort på rue Lepic, precis innan vägen blir brant och svänger upp mot Montmartres kulle, hit hittar inte turisterna. Men där uppe, i takvåningen sex trappor upp, där bor jag.

(Eller, nåja, där bodde jag. Våren 2005.)

December och proppmätt och den bitande kylan


Sundsvall är vackert i sina juleljus. Storgatan är upplyst av enorma stjärnor, varenda byggnad pryds av ljusslingor och ur högtalare längs gågatan spelas julmusik. Som sprider stämning. Eller hjärntvättar, snarare. Men ganska trevligt är det i alla fall. Kylan, den isiga kylan, biter sig fast i öronen, kinderna, näsan, läpparna, låren. Men sedan kliver vi in på sportbaren. Äter kycklingbröst fylld med mozzarella och soltorkade tomater med strips och bearnaissås och sedan vit chokladcheesecake med jordgubbar, björnbär, grädde och vit chokladsås till magarna är så fulla att kroppen knappt orkar röra på sig. Sedan sjunger vi hemåt.

För kylan har tagit sig ner mot tjugo minusgrader och vi måste göra något för att hålla oss varma och tänka på något annat än kylan. Så vi sjunger om Leksand som vi fick se vinna, vi klappar händer, tjoar, stampar fötter, hoppar, dansar, allt för att hålla värmen.

Lillebror, svägerskan, två vänner och jag. Efter en mysig, glad och proppmätt kväll.

lördag 4 december 2010

Dag 26 – Mina rädslor

Jag är nog rädd för ganska mycket. Att förlora de jag tycker om. Att lita för mycket på andra människor, eftersom jag är livrädd för att bli lurad och sårad. Jag är rädd för ormar, maskar, sniglar, kossor, hundar, getingar, silverfiskar, fåglar och ja, de flesta andra djur. Jag är rädd för åskan. För att fastna i tillfäliga andrahandslägenheter. För att bli ensam.

Men orka vara rädd.

Herregud, jag har precis struntat i att tacka ja till ett erbjudet boende i London och kommer därmed troligen att åka dit utan att ha en bostad. All by myself. Orka vara rädd, liksom.

fredag 3 december 2010

Dag 25 – En första

Jag vrider om nyckeln i låset och öppnar dörren till rummet. Rummet. Eh, "rummet"? Jag stannar på tröskeln. De påstår att det är sju kvadratmeter jag står framför. Sju kvadratmeter som jag senare får reda på egentligen är sex och en halv. Sex och en halv kvadratmeter rum är numera mitt hem. Sex och en halv kvadratmeter med en smal säng, ett handfat och två garderober. På något vis lyckas jag tränga in en bokhylla, ett litet bord och en stol också. Sedan går det knappt att röra på sig. Utanför rummet hörs alla andra i korridoren. Det är som att ha ett rum i ett vanligt hus. Ingen isolering. Inget privatliv. Här ska jag bo. Dela toalett, dusch, kök och tv-rum med sju andra. Jag får lite panik. Vågar inte gå utanför dörren förrän jag är på väg att gå under av hunger. Upptäcker att någon har använt min kastrull, att det luktar mögel ur kylskåpet och att soppåsen under diskon är överfull.

Jag är sjutton år och har flyttat för första gången. Hemifrån, dessutom.

Nu är det pepp-fredag igen!


Min uppsatskompis och jag har pepp-fredagar. Varje fredag under uppsatsen peppar vi extra mycket. Framförallt handlar det om att skriva en pepp-fredag-lista. Det hela går ut på att få stryka saker från listan och därmed peppa för att vi snart avklarat ännu en vecka. Man skriver alltså bara upp sådant som man ska göra färdigt under fredagen. Viktigt är att skriva upp saker som "woka" och "dricka te" – allt för att peppa, kunna stryka lite mer och känna sig duktig.

På dagens lista har vi även saker som "göra utfall" och "göra high five" på listan. För tack vare att vi har slitit hårt tidigare behöver vi inte slita lika hårt i dag. Så high five för pepp-fredag!

torsdag 2 december 2010

Jag får liksom ingen ordning

Jag har precis adressändrat. För femte gången. I år.

Dag 24 – Det här får mig att gråta


Att se brudparet skrida fram i sina vackra kläder, att höra någon sjunga vacker text till fin melodi, att höra kärleksförklaringar. Och att höra gästerna hålla tal, sedan. He-re-gud. Brudens far som säger något fint, syskon som berättar minnen och vänner som säger något galet. Nej, det funkar inte, jag blir så tagen. Jag verkar ha så mycket lättare att gråta åt något som är lyckligt än åt något som är sorgligt. Herregud, hur klarar människor att gifta sig?

tisdag 30 november 2010

Julbaket


Lussebullar – fast jag ville inte göra traditionella, så jag blandade i vit choklad i en och formade resten som lite olika skapelser. Pepparkaksmuffins – fast med en improviserad glasyr av bland annat vit choklad och lime, och så non stop på toppen. Cheesecake – fast med pepparkakor i stället för digestivekex. Och så glögg – fast inte vanlig, utan blåbär/lingon. Och lite julte och julmust.

Eh, mums!

Och sedan promenad hem i femton minusgrader och knarrande snö, med en påse hembakat uppsatsfika i handen. Detta var resultatet av en fantastiskt mysig julbakkväll med sex fina tjejor.

Dag 22 – Det här upprör mig


Upprör är bara förnamnet. Det inte bara upprör mig, jag blir arg, ledsen, förbannad, rosenrasande, röd i ansiktet av ilska! Människor som gör andra människor illa, om det så är dennes vän, barn, partner, okänd, om det så är fysiskt eller psykiskt, jag klarar det inte.

Då ser jag inte rött. Jag ser svart.

måndag 29 november 2010

Tänk om jag vore lika lätt att övertala när det handlar om ta mig i väg till ett träningspass!

I soffan.
Jag: Jag borde göra lite situps...

Några minuter senare. Fortfarande i soffan.
Svägerskan: Ska vi äta glass?
Jag: Ja.
Svägerskan: Ska vi dricka te till?
Jag: Ja.
Svägerskan: I stället för att göra situps?
Jag: Ja.

Dag 21 – Ett annat ögonblick


Jag är utklädd till Han Solo. Svägerskan bredvid ska föreställa Darth Vaders syster – och om ni inte visste att han har en syster, så vet ni det nu. Året är 2008, månaden september och det är inspark för oss, de färska journaliststudenterna. Jag är nyinflyttad i Sundsvall och befinner mig på förfest inför kvällens temafest på kåren. Min grupp är Star Wars. Jag som aldrig sett Star Wars.

Tänk om någon i det här ögonblicket hade berättat för mig hur saker skulle se ut ett par år senare. Saker som har med det här ögonblicket att göra. Jag hade aldrig trott på det. Till exempel: Inte trodde jag väl då att jag två år senare av en slump skulle flytta in i just exakt den där lägenheten som jag är på förfest i. Och inte trodde jag väl att svägerskan och jag varje dag skulle stå och laga mat på just det stället där vi står på bilden. Och inte trodde jag att jag två år senare skulle ha en udda historia med en av killarna i lägenheten. Inte trodde jag heller att hon, klasskompisen bredvid mig, ett år senare skulle vara min familj, min svägerska. Vi tänkte på det här om kvällen, svägerskan och jag, när vi satt på golvet i min lägenhet, ja, den på bilden, och målade naglarna. På samma fläck satt jag min första dag i Sundsvall och drack vin och lärde känna människor som skulle komma att betyda väldigt mycket, utan att jag hade en aning. I samma lägenhet som skulle komma bli min. Märkligt. Men cirkeln är väl sluten.

söndag 28 november 2010

Dag 20 – Den här månaden

Byggt snögubbe med min gudson. Dansat på klubb i Falun. Ägnat nästan tre dagar åt forskning på Stockholms stadsbibliotek. Sovit för lite på vardagarna och för mycket på helgerna. Lagat två hål i tänderna. Haft myskväll med fina grannar. Varit arg, ledsen, glad, trött och tacksam. Fått oväntat bra betyg på utbildningens sista tenta. Betalat många tusenlappar i terminsavgift till brittiskt universitet. Dansat på klubbar i Sundsvall. Bott på hotell. Skrivit 30 sidor C-uppsats. Fikat nästan varje dag.

Mer kul med turkos jul


Bilden ljuger lite. Jag har inte tänt bara ett ljus, det gjorde jag bara för bildens skull, med tanke på vilken dag det är i dag. Nu är alla ljus tända i staken. Jag passar på. För på fjärde advent ligger ljusstaken nedpackad i en flyttkartong någonstans i ett förråd i Dalarna.

lördag 27 november 2010

Dag 19 – Detta ångrar jag

Non, je ne regrette rien.
Åtminstone är det mitt motto – att inte ångra någonting.

Framförallt vill jag inte ångra att jag lät bli att göra saker. Det är väl därför jag gör saker som egentligen är lite läskiga, typ åker till Paris en termin utan att kunna franska, tar lån till en bostadsrätt utan att ha jobb, blottar mig själv på skrivarkurs, söker mig till en utbytestermin i London utan att tänka igenom det så mycket. Sådana saker. Blir det inget bra, så har jag åtminstone testat – och lärt mig något. Och låter jag min feghet stå i vägen kommer jag ångra mig. Det är så jag försöker resonera.

Men jo, ändå finns det saker jag ångrar. Till exempel att jag inte lärt mig redigera under den här utbildningen. Å andra sidan valde jag att inte gå kurserna eftersom jag inte ville läsa mer än heltid. Jag tänkte på mitt välmående i första hand – och det kan jag ju inte ångra.

fredag 26 november 2010

Dag 18 – Min favoritfödelsedag


En vintereftermiddag 1984 föddes en liten, liten flicka på Falu BB. Tjugosex, nästan tjugosju år senare försöker den flickan klura ut vilken hennes favoritfödelsedag är. Hon har aldrig varit överdrivet förtjust i födelsedagar, men minns sin tjugofemte som en bra dag. Då var hon ganska nykär och fick fina presenter och hade en rolig fest med fina vänner. Men den absolut bästa födelsedagen, det måste ändå varit den där vintereftermiddagen 1984, för det var ju då hon kom till världen.

torsdag 25 november 2010

Vänta här nu...

Var tog den här hösten vägen? Första advent på söndag. Galet kort tid till flytt. Jag som nyss flyttade hit! Vad hände? Jobbigaste hösten är snart förbi, och det är ju förstås skönt, men...

Alltid ett men.

Jag vill inte flytta.

Allt jag vill är att slå mig till ro. Men i stället väljer jag att ta en omväg via London. Eh. Vänta här nu. Ska jag till London? Ska jag bo där? Varför då? Herregud, jag vet inte, men betalat och klart är det och jag känner bara herregud vad händer med mitt liv jag vet inte men allt blir säkert bra nu har jag en uppsats att skriva och alldeles för mycket att fixa och min cykel är borta mina allergitabletter snart slut och jag hinner inte ringa folk jag borde ringa och jag måste betala räkningar med inkomsten jag fortfarande inte har och så behövs lite sömn och tack och hej.

Typ så.

Dag 17 – Mitt favoritminne

Januarinatt. Under bar himmel ligger vi med mössa, vantar och kläder i enorma militärsovsäckar. Någon är eldvakt och vi andra försöker att inte huttra. Runt omkring finns bara snö, träd, mörker. Tätt, tätt intill varandra ligger vi, Marina, Andreas, Simon och jag. Någon stunds sömn får vi kanske, men det är svårt att sova i tjugo minusgrader.

Det är ett häftigt minne.

Men mitt favoritminne... hur väljer man sitt favoritminne? Hur kommer man på ett favoritminne? Ett minne? Ett! Jag vet inte. Tillsvidare får ni nöja er med januarinatten.

onsdag 24 november 2010

Dag 16 – Min första kyss

Skolavslutning. Läroverksparken. Tråkig kväll.
Han frågade om jag ville kyssas. Jag sa ja. Min kompis kysste samma kille.
Två dagar senare hade vi värsta halsflussen ever, min kompis och jag.

tisdag 23 november 2010

Bortkopplad från resten av världen

Tolv timmars forskande på Stockholms Stadsbibliotek i dag. Den enda pausen var trettio minuters lunch. Jag är förvånad över hur pigg jag är. Men jag behöver ändå sömn, för i morgon måste jag upp i tid och äta lyxig frukostbuffé på mitt fina hotell. Livet är hårt. (Ja, det är det.)

Dag 15 - Mina drömmar

Jag ser mig själv med stor mage. Jag bakar. Bakar bullar med en bulle i ugnen. Och så gifter jag mig med världens mest fantastiska man. Har den finaste vigseln och den roligaste bröllopsfesten. Och inreder ett supermysigt hus, kan köpa porslin och prydnadssaker och gardiner och mattor och möbler eftersom jag har bosatt mig permanent. Bosatt mig permanent! Herregud, kan ni föreställa er något skönare?!

måndag 22 november 2010

Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?


I dag: nöjd, för jag är i Stockholm och forskar. Dagens outfit är därmed forskaroutfiten.

söndag 21 november 2010

Dag 13 – Den här veckan

Sammanfattning: Uppsatspepp varvat med uppsatsdepp.

lördag 20 november 2010

Dag 12 – I min handväska


Pennfodral med överstrykningspennor och nagelfil. Strepsils. SL-kort (trots att jag flyttade från Stockholm för nästan tre månader sedan). Gammal handlingslista. Tuggummi. USB-minne. Hydrocortisonkräm. Läppcerat. Plugglappar. Hårsnodd. Gem. Utkast av C-uppsats med anteckningar från handledare. Pillerburk. Kompendium om statistikprogrammet SPSS. Två bläckpennor. En blyertspenna utan stift. Näsdukar. Glasögon. Dubbel uppsättning handsprit. Skavsårsplåster. Tampong. Bankdosa. Plånbok. Nagelpenna. Mobiltelefon. Anteckningsblock. Kalender. Nyckelknippa.

fredag 19 november 2010

"Dä va int i förrgår man såg ditt tryne på byn!"


Mia, 30 år, bor i Tjockholm (Stockholm) och kommer hem till föräldrarna i Dalarna. Kulturkrocken är total. På byn träffar hon en gammal klasskompis syster som hon knappt känner igen. Klasskompisens syster pratar barn och berättar att den gamla klasskompisen minsann har fyra ungar och undrar om inte Mia fått något smått ännu. Nej, svarar Mia, varpå klasskompisen väldigt beklagande svarar "nähäääää..." med värsta tycka-synd-om-blicken.

– Nej, jag jobbar så mycket. Och sen lever jag ju inte med någon, förklarar Mia.
– Ja, så kan man ju också göra!

Jag vet inte hur många gånger jag har sett den – Masjävlar.
Så vemodigt. Så fantastiskt igenkännande.
Citaten haglar och jag garvar ihjäl mig.

Dag 11 – Mina syskon

Min storebror har vi alltid kallat för ”familjens hushållsgris”. Kanske låter det inte så fint, men det har varit väldigt bra att ha någon att lämna maten till om man inte orkar äta upp. Dessutom är han rolig och ställer alltid upp. Min storasyster och jag var sällan sams när vi var yngre. Tur att vi växte upp och blev kompisar. Hon är rolig, för när man pratar i telefon kan hon nästan mitt i en mening säga "hejdå" och så är samtalet över. Hon har två söner som är jordens finaste och vilken den äldsta jag fått äran att vara gudmor till. Min lillebror är ett typisk minstabarn. Honom har jag tjatat och skrikit på många gånger. Men tack vare den lilla åldersskillnaden mellan oss har vi umgåtts väldigt mycket, bland annat varit på många hockeymatcher och rest till Paris ihop.

Mellan den äldsta och den yngsta i vår syskonskara skiljer det hela tio år. Därför minns jag inte många gånger när vi alla fyra umgåtts tillsammans.

Men någon gång i slutet av 80-talet eller början av 90-talet bestämde vi oss för att protestera mot våra föräldrar. Vi fick nämligen inte titta på film. Lillebror var nog för liten för att förstå, men han hängde med i alla fall. Mina syskon och jag målade plakat där vi skrev VI VILL SE FILM, och så klädde vi ut oss och gick på rad till våra föräldrar som värsta demonstranterna och sa högt i kör.
– Vi vill se film! Vi vill se film!

onsdag 17 november 2010

Dag 09 – Min tro

Jag tror, trots allt, på människans godhet.
Och jag tror på solidaritet med andra människor.

tisdag 16 november 2010

Dag 08 – Ett ögonblick

Först bonjour och sedan je m'appelle Johanna och så det självklara: je ne comprends pas.
Där tar mina kunskaper slut till det muntliga provet.
Sedan skriftligt prov. För att placera mig på rätt nivå.

Månaden är mars. Året 2005. Jag har precis anlänt Paris, utan att kunna språket, men för att lära mig.

Två prov och en dag senare sitter jag i ett klassrum med en fransk tant som lärarinna. Eftersom jag trots allt kan några ord franska har jag inte hamnat i nybörjargruppen, utan i den strax ovan. Jag ska skriva en saga, så långt förstår jag. En saga på franska. Eh. Stressad letar jag efter ord. En gammal kvinna, vad kan det heta...? FemmeUne femme. Vad heter gammal? Jag räcker upp handen.

Oui? säger lärarinnan.
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan inte fråga det här på franska. För hur förklarar jag... hur säger man... jag vet inte ens hur man säger "vad heter" eller "hur säger man".
Så jag börjar på engelska. How...?

Je ne parle pas anglais! utbrister lärarinnan och stirrar bestämt på mig.
Nähä. Ingen engelska med henne alltså.
Jag stirrar rakt fram. Och försöker sedan igen.
I don't know how to...

Då blir hon arg. NON! Je ne parle PAS anglais!
Ännu är jag långt ifrån den nivån att jag med andra ord kan förklara vad jag vill. Jag vill gråta. Jag vill åka hem. Jag vill inte vara här där ingen förstår mig, där jag inte förstår någon och där de dumma lärarna vägrar prata engelska. I mina tankar börjar jag planera flygresan hem.

Självklart åker jag inte hem. Jag går till skolan nästa dag, och nästa.
Tre månader senare diskuterar jag feminism, arbetslöshet och adoptioner på lektionerna.
På franska.

Min nya pepp-kavaj



Jag har aldrig tidigare ägt en kavaj. Däremot har jag länge velat ha en. Men ingen vanlig modell, utan något mer speciellt och bekvämt som passar mig. Så sprang jag på den här. Den ropade på mig.

måndag 15 november 2010

Kaos, oorganiserat kaos

Hittills: 500 kronor i förseningsböter. Ungefär 40 böcker i bokhyllan. Och så en bok, tack och lov min egen, borttappad. Slutsats: Det kan vara så att vi nog har lite för många böcker.


Våra bokhyllor rymmer ett halvt bibliotek till vår C-uppsats och inte nog med alla cirka 40 böcker – vi måste uppenbarligen ha dubbla uppsättningar också. I dag har vi insett att vi lånat böcker vi redan har. Inte bara en gång, utan tre. Fruktansvärt onödigt med tanke på hur många som behöver böcker. Förlåt, uppsatsskribenter, vi lämnar tillbaka dubletterna i eftermiddag.

Dag 07 – Min bästa vän

Jag hade en riktig bästis när jag var liten. Ni vet, en sådan som man lekte med jämt och som man var hemma hos och sov över hos och skrattade med och blev arg på. Och jag har ju min älskade vän i Uppsala, hon från gymnasiet, hon som alltid finns kvar trots att vi bott i olika städer i sex år nu och trots att vi setts väldigt sporadiskt, hon som kan ha telefonen på över natten om jag behöver ringa, hon som varit inneboende hos mig, hon som jag kan vara vuxen, barnslig och brutalt ärlig med, hon som alltidalltidalltid förstår mig.

De är fler, de fina vännerna. Och jag är så tacksam.
Underbara jävla människor.

Några vänner har ställt upp lite extra den här hösten. Eller nej, mycket extra har de ställt upp, när jag verkligen, verkligen, verkligen har behövt det. En av dem är Jonna.

Jonna är inte bara min vän. Hon är också min uppsatskompis, granne, klasskompis, och ja, faktiskt min svägerska också. Utan henne hade jag troligen gett upp den här sista terminen. Men med Jonna har jag umgåtts nästan dygnets alla vakna timmar här i Sundsvall och tack vare henne har jag kämpat. När jag väl har jag pluggat har jag fokuserat och till och med fått bättre resultat än normalt. Vi pluggar alltid ihop, Jonna och jag. Vi äter i princip alla måltider ihop. Vi har gråtit ihop, men många fler gånger har vi skrattat ihop. Vi följer varenda tv-program ihop och kommenterar, skrattar och himlar med ögonen. Vi dricker te ihop flera gånger om dagen. Vi går på promenader ihop. Vi har flera gånger bakat scones till frukost ihop. Vi har till och med sovit i samma säng ihop en gång.


Jonna har funnits här, hela tiden. Snart flyttar vi härifrån och jag ska därmed lämna tillbaka henne till min bror, men min höst har varit så mycket bättre när vi är tillsammans.
För tillsammans är man ju så förbannat mycket mindre ensam.
Google Analytics Alternative