Att vara i Stockholm igen är fint

Någon galning i en lägenhet på Götgatan skriker att han ska slakta och skjuta folk och polisen får storma lägenheten, men det visar sig att galningen bara skojade lite.

Sjukast är nog jag som faktiskt menar att det är fint att vara tillbaka.

Årskrönikan – 2011

JANUARI. Flyttar till London.
Strax efter nyårsafton har jag packat två stora väskor och flyttar till London. Där får jag bo på Sofia och Reubens soffa innan jag hittar mitt hem i Angel. I Angel stormtrivs jag. Jag börjar plugga engelska, journalistik och foto på University of Westminster. Min tjugosjunde födelsedag firas med mina nyfunna svenska vänner som jag tar med på fotoutställning och smulpaj på Tate Modern och därefter middag på Bella Italia på Leicester Square. Jag testar att dansa lindyhop, jag åker till Ikea och försöker att inte glömma bort att plugga.

FEBRUARI. Inser att jag älskar sushi.
Jag märker en förbättring med min engelska och jag trivs med min vardag. Så bra att jag får tankar på att stanna kvar. Men så får jag ett samtal från min gamla arbetsgivare i Sverige och sommarvikariatet i Stockholm är fixat. Firar kinesiskt nyår i Chinatown med min kinesiska och brittiska vän, drar till Portsmouth och hälsar på min brevkompis från barndomen och drar senare till landsbygden och får rida för första gången på tio år. När jag går ut och äter med min brittiska, min amerikanska och min kinesiska vän inser jag att jag verkligen älskar sushi. Sedan tar jag ett skönt beslut: hoppar av min tråkiga journalistikkurs och ägnar tiden till att bli kulturredaktör för Londonsvenskar.com.

MARS. Glömmer svenska ord.
Plötsligt händer två saker med mig, två saker som jag alltid tyckt varit så fåniga. 1. Jag hittar inte vissa svenska ord. 2. Jag börjar springa omkring med en latte i handen. Jag får två Sverigebesök som jag turistar, strosar och går på musikaler med. När jag får dippar från hösten hjälper mina Londonvänner mig upp, tvingar mig dansa och köper drinkar till mig. Det funkar utmärkt. Blommorna blommar i London och jag njuter av den tidiga våren. Min hyresvärd blir plötsligt dum i huvudet och jag vill flytta från huset. Min ständiga följeslagare, Katarina, och jag börjar träna på Friskis & Svettis och trivs allra bäst med duscharna i omklädningsrummet, eftersom vi har så svaga och kalla strålar där vi bor.

APRIL. På beachen i Brighton.
Temperaturen stiger i London och redan i början av månaden sitter jag ute i bara t-shirt och äter glass. Och än en gång säger vi "tänk att vi sitter här, på Trafalgar Square, i London, och faktiskt bor här". I slutet av månaden solar jag i bikini i Hyde Park. Sedan får jag se mer av England när jag åker på en dagstur med min amerikanska kompis till Windsor, Stonehenge och Bath. Äter min första afternoon tea. Till påskmiddag blir det förstås sushi. Terminen tar slut och eftersom jag inte har några tentor blir jag plötsligt ledig. Katarina och jag åker till Brighton och ligger på stranden i sommarvärme. Mamma och pappa hälsar på och med dem åker jag mycket dubbeldäckare.

MAJ. Blir Stockholmsbo.
Och så flyttar jag hem till Sverige igen, fem kilo tyngre än när jag åkte. Jag trodde aldrig jag skulle längta till den där flytta-hem-dagen, men sista veckan vill jag bara hem. Samtidigt vill jag inte lämna London. Sedan landar jag i Sverige och blir jätteirriterad på att alla pratar svenska. Men att komma hem är skönt och jag längtar trots allt nästan aldrig tillbaka. Jag tillbringar några veckor i Falun innan jag flyttar till min lilla andrahandslägenhet i Hammarby Sjöstad, Stockholm. Jag har kommit till Stockholm för att stanna.

JUNI. Köper lägenhet och säljer en annan.
Jag börjar jobba på resredaktionen på kvällstidningen igen och springer på lägenhetsvisningar. Kan inte koncentrera mig på jobbet eftersom jag samtidigt är med i budgivningar. I mitten av månaden vinner jag en budgivning på en liten tvåa strax söder om Söder. Ungefär samtidigt säljer jag min lägenhet i Falun. Mitt i allt åker jag till Gotland och jobbar en vecka. Gör bland annat ett reportage från hästryggen på södra sidan av ön. I Västmanland blir det bröllop, ett fantastiskt fint svenskengelskt sådant, som jag fotar.

JULI. Övernattar 150 meter under jord.
Trots att jag mest jobbar försöker jag njuta av sommarkvällarna i Stockholm. Äter middag på stranden, jympar utomhus och springer i Hammarbybacken. Dessutom gör jag sommarens enda heldag på stranden en helg. På jobbet gör jag sjuka saker. Som att vindsurfa på Öland, gå en slusskurs på Göta kanal och övernatta i en gruva. I Oslo sker ett terrordåd som påverkar mig till deppighet.

AUGUSTI. Oroar mig för jobb och framtid.
Stockholm Pride går av stapeln, Stockholm bubblar av kärlek och att gå i Prideparaden är något av det mest endorfinkickande jag varit med om. I mitten av månaden tvingas jag flytta från andrahandsboendet och blir i stället inneboende hos kompisen i Uppsala. Det är inte långt kvar av mitt sommarvikariat och min kropp är orolig. Smärtan i mina axlar är så svår att jag får gå på smärtstillande och går till en dyr massör. På sista dagen på tidningen är det min redaktör som bestämmer att jag minsann är frilans och hon ger mig några uppdrag att starta med.

SEPTEMBER. Får ett eget hem.
Och så tar jag klivet in på Arbetsförmedlingen. Pendlar mellan att vara arbetssökande och frilans och samtidigt som jag inte har något riktigt jobb flyttar jag äntligen in i min lägenhet. Jag får göra mitt första frilansreportage och tänker att det här kanske ordnar sig. Jag går på The Arks sista konsert någonsin och blir hög av musiken. Dessutom har jag inflyttningsfest och förstår ingenting när gästerna säger att de ska tänka på refrängen eftersom klockan hunnit bli fem på morgonen.

OKTOBER. Har omslagsbilden på magasin.
Köper träningskort och jublar över att för första gången i mitt liv kunna köpa årskort och med säkerhet veta att jag kommer stanna i samma stad. Dessutom kommer första numret av Tjejliv ut, till vilken jag har fotat omalgsbilden och jag åker till Sundsvall med pluggkompis för nostalgidag och releasefest för tidningen. Och så får jag gå på Winnerbäckkonsert, vilken som vanligt inte är annat än magi. Jag har blivit besatt av bakning och testar allt möjligt i min jobbiga gasugn.

NOVEMBER. Blir egenföretagare.
Mitt företag startas och nu är jag officiellt frilansjournalist, något jag visserligen jobbat för i ett par månader. Jag åker på semester-/jobbresa till England och Wales. Träffar min kinesiska pluggkompis i Cardiff och bor sedan hos Sofia och Reuben i London igen. Är dessvärre sjuk under resan, så någon semester har jag inte tid med, men är glad att få komma i väg ändå. Väl hemma i Sverige åker jag till Norrköping där Londonvännerna Lovisa och Johan gifter sig. Sedan plockar jag fram julen och skickar några fakturor samtidigt som jag har en väldig dipp på jobbfronten. Humöret åker bergochdalbana på grund av jobb- och ekonomisituationen.

DECEMBER. Jobbar alla vakna timmar.
December blir en jobbmånad. Får göra ett frilansjobb som påminner mig om varför jag vill vara journalist. Efter att ha sökt många extrajobb under november får jag napp och provjobbar på ett café. Strax före jul har jag så pass mycket frilansuppdrag att jag känner hopp inför framtiden och att det ordnar sig. Allt jag gör är att jobba, baka och fika. Det finns varken tid eller pengar till något annat. Före jul åker jag till Falun där det finns snö, men redan på juldagen smälter snön bort och jag inser att 2011 är första året på länge som jag inte upplevt någon vinter. När nyårsafton är på intåg drar jag hem till mig. Som har blivit i Stockholm. Där väntar ett examensbevis. Sådär ja, 2011 avslutas med att jag får det på papper också – filosofie kandidatexamen med huvudområde journalistik.

Med hopp om ett lyckligt nytt år.
GOTT NYTT 2012!

Världsrekord i meningslös tillvaro

Vad jag gjort sedan jag kom till Falun: Varit trött och sjuk – legat i soffan, suttit i soffan, tittat på film och tv från soffan, läst bok i soffan, jobbat från soffan. Sovit för mycket. Ätit hela tiden. (Och samtidigt lyckats med konststycket att inte gå upp i vikt. Måste vara förtvinade muskler.) Hur många timmar jag varit utomhus på dessa åtta dagar? Troligen inte ens en.

Hade kunnat packa noll klänningar i stället för tre.
Hade kunnat packa ett par skor i stället för fyra.
Hade kunnat lämna kjolen hemma.
Hade kunnat skippa träningskläderna.

Nu åker jag hem igen med mina onödigt tunga väskor. Eller nu och nu. I morgon.

Täppt i skallen

Man är ledig, slappnar av – och blir sjuk. Så är det ju alltid och jag börjar tro att det är bättre att hålla tempot uppe i stället för att slappna av. Jag var ledig i två och en halv dag här över juldagarna och jag vet inte om jag tillåtit mig själv att vara så helledig så "länge" på hela hösten, faktiskt. Att inte titta åt jobbet har inneburit att jag blivit extremt trött, sovit mycket, blivit förslappad och plötsligt i går bröt värsta superförkylningen ut. Nu behöver jag vara kreativ för att skriva, för att få koll på kommande jobb och hitta bra folk att prata med. I stället är min hjärna som igentäppt, jag är ynklig och vill bara lägga mig ner och titta på film utan deadlines att fundera över.

Detta fick mig att tänka på: kan man sjukskriva sig när man har enskild firma? Och få sjukersättning? Ja, det kan man, fick jag reda på efter lite research. Men jag har ju fortfarande samma mängd jobb att göra och ingen kollega som kan göra det åt mig. Så det där med att sjukskriva sig, nja.

Som en repris från förra året, nästan...

Juldagskvällen. I kväll är det mamma, pappa, jag, stjärnor på slottet och ett gäng chokladpraliner. Pensionärskväll i Falun, skulle man kunna kalla det. Ungefär som förra året. Skillnaden är att då, för ett år sedan, var jag nervös och förväntansfull, för om en vecka skulle jag flytta till London. Åh...

I morse i Falun

Solen går upp över Runn.

Häpnande vackert.

Deadlines och julmys – samtidigt

Klockan är över ett på natten och jag måste tvinga mig själv att gå och lägga mig när jag märker att texten inte blir bättre längre. I morgon ska jag varva porträttskrivning med fika i barndomsbästisens nya hus, varva pepparkaksbak hos systersönerna med politikerintervju, och däremellan skriva en snabb mattext och skicka en massa jobbrelaterade mail. Jag får snart ont i magen och känner att när det börjar skymma dan före dopparedan – då är det ta mej tusan hög tid att förklara sig ledig ett par dagar.

Hälsning från moraltanten

I skolan kallades jag moraltant av killarna i klassen. Detta var före gymnasiet. Ja, tänka sig, redan då var jag politiskt korrekt. Jag blir lite less på moraltanten i mig när jag så här i juletider debatterar för en vit jul och för att bojkotta julskinkan. Men jag kan verkligen inte låta bli. Här bekymrar sig folk för att det är för mycket i vatten i julskinkan – men bryr sig inte alls om att grisarna farit väldigt illa innan de dödades för att bli vår julmat. Skärpning!

Julfriden är nära – bara två intervjuer och tre texter kvar

Dricker upp den sista glöggen ur dalahästkoppen. Äter saffransmuffins och pepparkakor på dalahästfatet. Skriver artikel. För nu måste jag bli färdig för korrläsning.

Lägenheten har jag städat. Väskorna ska jag hämta i förrådet för att packa. Sedan återstår bara att fixa de sista julklapparna. Det ska ordnas i morgon tillsammans med svägerskan som kommer till Stockholm över dagen. När vi har ätit lunch och trängts bland andra julstressade stockholmare (ge mig styrka och tålamod!) tar vi tåget till Dalarna tillsammans. Jag brukar inte längta efter att åka hem till Falun, men den här gången gör jag det.

Om en vit jul

För mig har alkohol och jul aldrig gått hand i hand. Jag ser inga som helst kopplingar mellan de två tingen, kanske för att alkohol är något som aldrig naturligt funnits under min uppväxt över huvud taget. Därför blir jag extremt förvånad när jag läser den den här texten, om den ringlande kön till Systembolaget en måndag före jul.

Möjligen har jag sett någon julöl på julafton när jag var barn. Men mer än så minns jag inte, och det är aldrig något jag behövt tänka på. För mig är det väldigt främmande med julnubbar och att tomten skulle vingla och stinka sprit, för enligt min erfarenhet hör alkohol inte hemma på julen. Tvärtom. För mig är alkohol på julafton lika självklart som skräckinjagande pumpor på midsommar eller påskägg på nyår – det vill säga så opassande att man inte ens funderar på det.

Men tänk vad många barn det är som kommer behöva se sina föräldrar, och andra vuxna, fulla i jul. Som känner oro och otrygghet. Kan vi inte låta dem slippa det? Är det verkligen så svårt att stå över alkoholen? Om svaret är ja, nja, eller bara det minsta tveksamt – då är det ett problem.

En vit jul är så självklart för mig att det egentligen inte borde diskuteras.
Och då pratar jag inte om snön.

Bortprioriterad

Jahaja, här går Saab i konkurs och Annie Lööf håller presskonferens. Annars var det mig hon var uppbokad med exakt just den tiden presskonferensen började. Resultat: ingen artikel skriven. Jag känner mig tveksam till ministerns prioriteringar.

En ledig dag. En.

Veckan som gått har inneburit jobb. Måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag. Ofta från förmiddag till natt. Men i dag är en sådan där dag när jag är ledig. Eller rättare sagt tvingar mig själv att vara ledig i stället för att göra allt jobb jag skulle kunna göra. Efter att ha diskat allt jag inte hunnit diska under helvetesveckan, dammsugit och våttorkat golven samt ätit mat, blev jag plötsligt alldeles tom. När jag är hemma ensam jobbar jag. Att inte göra det... eh, vad gör man då? Ligger i soffan? Fixar en festportion glass och sedan spottar ut den igen på grund av äcklig? Ser Bridget Jones? Slösurfar? Rastlöst trycker i sig chips och sega nappar som lördagsbesöket lämnade efter sig? Ja, allt på en gång.

Jag är inte bara journalist

Tidigare i veckan jobbade jag på café. Alltså satt med datorn på café och skrev. Som journalist.
I dag jobbade jag på café. Alltså med förkläde, serverade, gjorde kaffe. Som barista.

Frilansjournalist och barista, vilken kombination. Journalistiken betalar mig mer, men caféet ger mig lite trygghet som journalistiken inte verkar kunna ge mig. Och vet ni vad? Även om mina fötter värker något fruktansvärt och min rygg är trött efter sex timmar utan att få sitta, så var det rätt trevligt att jobba på café. Att komma ut från journalistbubblan i några timmar och i stället torka bord och servera mat var liksom som att komma ut i verkligheten igen.

Sorgen

Jag har väldigt mycket jobb att göra före jul. Jättebra, absolut.

Men.

Jag har liksom inte tid att baka.

Jag har fått en kollega (typ)!

Hör ni, ni som har kollegor, förståååår ni hur bra ni har det?! Jag har liksom vant mig vid att vara ensam om dagarna och hade glömt bort hur mycket det betyder att ha någon att prata med.

Men i dagarna två har en frilanskollega och jag suttit på café och jobbat tillsammans. Var för sig, men tillsammans, ungefär som man gör på ett vanligt jobb, ni vet. Vi träffades i somras, hon och jag, när vi hade vikariat på samma redaktion, och nu frilansar vi båda två och sitter hemma på var sitt håll. Fram till i går, då vi slog våra påsar ihop och möttes på ett café på Söder. Så himla trevligt att vi gjorde det i dag igen och kom överens om att fortsätta så här. Inte varje dag, det har vi inte råd med, men då och då. Att bolla idéer och tankar, stötta, prata ingresser och arvoden – det betyder ju hur mycket som helst. Alltså, det här med kollegor, vilken lyx!

Dags att köpa magasinet Tjejliv igen, hörni!

Tjejliv nummer två finns ute i butik i dag. Jag har tagit omslagsbilden igen och denna gång är jag lite extra stolt, eftersom jag tycker att omslaget ger ett proffsigare intryck än första numret.

I det här numret har jag bland annat, förutom att ha pratat utseendefixering med Molly Sandén och tvingat henne att ligga raklång på min filt mitt i Humlegården (allt för bilden, något som omslagstjejen bara tyckte var roligt), besökt Camilla som går på svenska gymnasiet i London och skrivit om varför det är läskigt att redovisa och hur man blir en bättre talare.

Två enkla anledningar till att du ska gå ut och köpa Tjejliv:
1. Du bidrar till att Tjejliv växer, och därmed att tonårstjejer kan fortsätta läsa en viktig tidning, som är en frizon från utseendehets och prestationspress – och som inte säger åt någon hur man ska vara.
2. Du hjälper mig att få fler frilansuppdrag och stöder därmed min karriär. Se så, ut och köp!

Ett lite annorlunda röstmeddelande

Jag kom ur badet och såg att jag hade ett missat samtal och ett meddelande i röstbrevlådan. Ringde upp röstbrevlådan och möttes av en manlig göteborgsröst. Hans långsamma sätt att prata, hans betoningar och tydliga artikuleringar påminde något enormt om På spåret:

Hej du hej du! Nu har du slutat att jobba, det är BRA med lediga kvällar! Nej, jag vet inte hur du har det... Det här är Ingvar Oldsberg och vi är framme vid måndag, klockan är nu nitton och trettio och du kan ringa mig senare i dag fram till elva-halv tolv, eller i morgon om du vill!

"Framme vid måndag."

På spåret-frågor på måndag, någon?

Jag känner att bör förtydliga något här också: Jag jobbade faktiskt i badkaret (på riktigt alltså, måste läsa ut en bok före författarintervjun på fredag) – inga lediga kvällar här inte.

Hört på tunnelbanan

Konversation mellan tre killar i 16-årsåldern på tunnelbanan. Ena killen:
– Alltså, hon är typ 30. Så för att vara i den åldern är hon ju snygg.

"För att vara i den åldern"?
Hur gamla tror de man är när man är 30 egentligen?!

Underbara Clara – släng dig i väggen

Okej att jag har blivit extremt huslig. Men det verkar inte finnas något stopp! Om det inte vore för att allt är julklappar skulle jag kunnat visa upp alla fantastiska skapelser mina grannar och jag gjort i helgen.

Men vilken grymt mysig helg med pyssel. Vi har haft värsta tomteverkstaden och gräddat, smält, rullat, kokat och konserverat. Min lägenhet fylldes fort av glasburkar, papper och färgpennor, cellofan, sidensnören och presentsnören. Sent i går kväll belönade vi oss med hemkörning av pizza. Jag hoppade omkring som ett lyckligt barn för att det kändes så otroligt lyxigt att få färdig mat och dessutom hemkörning. Och när allt var färdigpysslat i eftermiddags fick vi en ny belöning – vit glögg och hemmagjorda Mozartkulor. Nu ska jag tända tredje ljuset, sjunka ner i soffan, äta middag och... jobba.

Och vi ska alla en gång dö

Mitt paraply står inte emot det hetsiga decemberregnet. Jeansen blir blöta. Jag försöker skydda min väska genom att försiktigt hålla den intill kroppen. I väskan ligger fem stora fotografier. Fotografierna föreställer kvinnan vars kök jag precis suttit i under nästan tre timmar, kvinnan som lever på övertid och har en sådan livshistoria att jag bara vill brista ut i gråt. Hon bjuder mig på fantastiska hemmagjorda chokladmuffins och ett lent Earl grey-te som kommer direkt från tebryggaren på den överbelamrade diskbänken. Vi pratar om livet och om döden. Om smärta, om glädje och om lärdomar. Hennes fantastiska skratt och jävlaranamma smittar av sig på mig – flera gånger – och jag känner mig nästan lite annorlunda efter mötet med henne.

Jag är på väg hem. Går snabbt på den kolsvarta asfalten som tar emot piskande regndroppar, och jag tänker att jag älskar mitt jobb när jag får göra sådana här möten – samtidigt som jag vill hem och gråta. Jag tittar i marken och tänker på att här låg tjockt snöslask för några timmar sedan. Nu har allt runnit bort. I mina öron sjunger Kent om att än fanns tusentals tårar kvar och att vi ska alla en gång dö. Ironiskt på något vis.

(Så småningom kommer ni kunna läsa kvinnans historia i Expressen Söndag. Jag säger till.)

Varsågod för bästa frukosttipset

Härligt fet och tjock grekisk yoghurt, all möjlig frukt och bär (jag brukar ha banan, päron, kiwi, mandarin och blåbär), mandel eller nötter och flytande honung. Där har ni den godaste och fräschaste frukosten i mannaminne. Det var Sofia som bjöd på det när jag var i London och hälsade på. Sedan dess är jag fast och vill helst inte ha något annat på morgonen.

Underbart skakigt ändå

I kväll bytte gannen och jag afrodansen mot ett skivstångspass. Jag har ingen aning om när jag tränade skivstång senast. Ett år sedan? Kanske, men mer troligt är att jag inte varit på skivstång sedan förra gången jag bodde i Stockholm, det vill säga våren 2010.

Det kändes. När vi tog trappstegen ner till tunnelbanan efter passet skakade benen.

Två timmar senare och benen skakar fortfarande.

Tips från bakcoachen

Här om dagen gjorde jag havreflarn och spritsade choklad på dem. Jag råkade dock smälta alldeles för mycket choklad, så kolla vad jag gjorde av det som blev över! På bakplåtspapper spritsade jag ut massor av hjärtan i olika storlekar. Dessa fick sedan stelna i kylskåpet och nu är de perfekta att ha som dekorationer till olika desserter och bakverk.

Med vänliga hälsningar hon som blivit besatt

Julstjärnorna gör sig bättre när snön faller

Jag hade lovat mig själv att inte kommentera den första snön. Men just nu faller stora snöflingor över kvarteret Professorn och det går liksom inte att komma ifrån att det är något magiskt över säsongens första vita flingor. Att marken inte kommer vara vit om några timmar är en annan sak. Jag tror ändå jag känner för höst till våren kommer.

Och så kom andra advent

Jag hade redan sju sorters kakor som jag tinade upp från frysen, men kände att något fattades. Så jag bakade kladdkakemuffins som jag prydde med vit choklad-stjärnor samt riven vit choklad.

– Du tyckte att du behövde ännu en kaksort...? undrade M som kom på adventsfika.

Nej, kanske inte. Särskilt med tanke på att det till slut bara var hon som kom och vi satt där med ett berg av muffins, bullar och småkakor. Hur som helst, mitt fika verkade få godkänt.

Att upptäcka sydöstra Södermalm

Porten är anonym, och att kliva in genom den verkar vara att komma in till ingenting. Allt som finns där är en brandtrappa ner. Men efter att ha tagit sig ner för den smala och branta trappan är det som att en egen liten värld öppnar sig.

Söder är fyllt av så många gömda platser att det tar en livstid att upptäcka alla. I dag upptäckte ett par vänner och jag den coolaste butiken. Färgerna sprakar och allt går i 50- och 60-talsstil. I nedre hörnet av Vitabergsparken ligger den, klädbutiken som inte bara är en klädbutik, utan också ett café och en frisersalong. Förutom kläder går det även att köpa skor, köksprylar, smycken, tavlor, tidningar och allt man kan tänka sig. Musiken som strömmar ur högtalarna är inte svår att gissa stilen på – mina boogie woogie-fötter ryckte. Det var som att förflytta sig 50 år tillbaka i tiden. Fantastiskt ställe!

Jag älskar Stockholm.

Sånt som är halleluja moments i mitt liv

Halleluja! Saffran kostar blott 17,90 kronor/paketet på Ica Globen.
Halleluja igen! Mitt företagskonto står inte längre på 0,00 kr.

I frysen: spenat och sju sorters kakor

Jag har förstått att ni funderat på vad jag bakat efter havreflarnen och brysselkexen. Och voilà! Mina klassiska kolakakor smakar fantastiskt. Jag tror bestämt jag snöat in på småkakor.