Fredag. Helgdag. Och jag, jag var på bröllop i dag.

Hur 120 000 personer kan vara så tysta samtidigt är ett under. Men när vigseln började blev det knäpptyst i Hyde Park. Det var ungefär som om vi var med där i kyrkan. Storbildsskärmarna på 100 kvadratmeter och ljudet som var lika bra som på en konsert, jo, det bidrog nog till stämningen en del. Och precis när Kate gått längs altargången och kommit upp vid Williams sida, och William vände sig om och såg henne, då kom solen äntligen fram. Och 120 000 personer i Hyde Park jublade.

Folkfest, det kan man lugnt kalla det här spektaklet.

Extra trevligt blev det när Kate och William joinade oss på sin picknickfilt i parken.

Slutet är nära

Ni vet ju att jag inte vill lämna London. Jag står fast vid det. Men i dag är ändå en sådan dag då jag verkligen ser fram emot att flyga till Sverige. Jag ser fram emot resandet, att checka in på flygplatsen, att återvända efter en lång tid och bli hämtad av välbekanta ansikten. Jag ser fram emot att krama mina systersöner och gå på bra spinningpass.

Men sedan kommer jag nog bli rastlös.

Väldigt intresserad för att inte vara rojalist...

Mamma trodde sig fota kronprinsen och hans blivande fru utanför Westminster Abbey i måndags.

När hon dagen efter tittade på BBC och såg en intervju med paret kände hon igen skjortan.

Vi är dock två personer som inte tycker att han i rutig skjorta ser ut som William.

Någon som vet? Och om det inte är William, vem är det då?!

William och Kate väljer att åka bil till kyrkan, i stället för häst och vagn. De väljer också buffé i stället för vanlig middag på festen. Och de väljer disco i stället för bal. Frågan är om det blir ett nytänkande val även vad gäller klänningen? Äh, det sistnämnda kunde jag inte bry mig mindre om. Mest spännande enligt mig är att London just nu svämmar över av journalister med Royal Wedding 2011-ackreditering runt halsen. Utanför Buckingham Palace är flera enorma bås för medier uppsatta. Allt är så galet och stort och fascinerande, men nej, jag är inte rojalist någonstans.

Att ha en kungafamilj är ju skapligt omodernt. Men det intressanta är att det är just det omoderna som många av mina internationella vänner här tycker är så spännande och stort med den engelska kungafamiljen och deras royal wedding – att det är så gammeldags och traditionsfyllt. Själv kan jag ju tycka att England och Sverige skulle modernisera sig lite på statsskicksfronten?

Just another wedding souvenir... and another...

Varför inte skoja till festen med en kunglig mask?

Eller ge denna fantastiska ego boost-chokladen till någon du tycker om.

Jag bad pappa köpa den till mig, höhö.

Om jag har koll vad som händer i England? I do.

Regent Street är redo för bröllop.

THE ROYAL WEDDING. Enda nyheten jag har koll på just nu. När det var kungligt bröllop i Sverige råkade jag bo i Sveriges huvudstad. När det nu är ett royal wedding i England råkar jag bo i Englands huvudstad – och då är det liksom lite svårt att undvika att ha koll på Kate och William.

På fredag är det alltså bröllop i Westminster Abbey här i London. Mina internationella vänner och jag, och troligen ett antal tusen Londoners och turister, ska ha royal wedding picnic i Hyde Park.

I Hyde Park kommer nämligen flera storbildsskärmar att sättas upp för att visa förberedelser inför bröllopet samt hela vigseln. Pariserhjul med bra utsikt över parken och staden, mat- och dryckesstånd samt kunglig underhållning utlovas. Klockan sju på morgonen börjar spektaklet, och gästerna rekommenderas att ta plats tidigt och klä sig efter vädret – men oavsett väder: en hatt på huvudet ska tydligen vara ett bra val om man vill komma in the wedding mood...

Fullt normalt, inget konstigt alls, fullt normalt, inget konstigt alls, fullt normalt, inget konstigt alls...

Jag tittar på mig själv och mitt uppsatta hår i spegeln. Ser en hårslinga som verkar ha lossnat från knuten jag har på huvudet, en hårslinga som hänger och liksom klistrat fast sig i pannan. Jag drar fingrarna över pannan, för att ta bort hårslingan. Men inget händer, jag känner ingen hårslinga.

Jag tittar lite närmare i spegeln.
Hårslinga?

Någon sådan finns inte i pannan. Allt jag ser är en vanlig rynka.

Jag kanske inte har nämnt att jag lever lyxliv?

Om man räknar dagen jag hade min sista examination i England, till dagen jag börjar jobba i Sverige blir det två månaders tid. Två månader av ledighet. När var jag ledig i två månader senast?! Minns inte. Detta är faktiskt det lyxigaste jag har varit med om. Två månaders ledighet är så länge att man vänjer sig vid att vara ledig och aldrig kommer vilja jobba igen. Två månaders ledighet är så lyxigt att man knappt vågar säga det högt... (Tänk att dessutom få tillbringa av en av dessa två lediga månader i England. Lyx, lyx, lyx.) Men med tanke på att jag är färdigpluggad och ska vara sommarvikarie och därmed inte har semester under sommaren och med tanke på att jag förhoppningsvis fortsätter jobba under hösten (utan någon paus), ja, då tycker jag nog att ledigheten inte är mer än rätt.

Den icketraditionella påskmiddagen

Prinskorv, köttbullar och potatis vs misosoppa, sushirullar och bento?

Eh, jag vet lätt vad jag väljer. WASABI, TACK!

Gårdagens påskmiddag smakade som ingen annan påskmiddag – oemotståndligt. Aftonen fortsatte sedan med drinkar hos en kompis, och avslutades på en av Londons största nattklubbar. Ett ord: svettigt. Två ord: Härlig kväll. Fler ord: Jag mår fantastiskt i dag, om ni undrade, och väntar på att få äta Sunday roast med mina föräldrar som anländer världens bästa stad i eftrmiddag.

Påskpromenaderna

Från London Bridge till Waterloo.

Från St Johns Wood till Camden.

Från Angel till Kings Cross – och tillbaka igen.

Förutom dessa promenader har jag ätit falafel och druckit juice och iste på Borough Market
och ätit italiensk kulglass i St Johns Wood. Och njutit av det makalösa vädret, trots svetten.

Jamen visst ja, det är påsk nu

Första frågan (förutom "how are you?") jag fick i morse av min hyresvärd var "är du kristen?" Jag kopplade ganska fort. Långfredag. Eller Good Friday, som man säger i det här landet. Fira påsk. Gå i kyrkan. Nä, jag vill väl inte påstå att jag är särskilt kristen, eller att jag firar påsk. Påsk för mig brukar innebära ett påskägg. Och lite middag med familjen. Och lite ledighet. That's it, typ.

Denna Good Friday ska jag tillbringa på Borough Market (matmarknad) i värmen.

I år är det ingen påsk för mig – och det gör mig absolut ingenting.

Jag ska sluta berätta hur varmt vi har det...

...för snart slår det väl tillbaka mot mig.

Men jag hörde en rapport om att London var varmast i Eurpa i dag. 26,5 grader.
Inte konstigt att det var svettigt i bikini i Hyde Park.

Joråsåatte...

Skulle inte vilja vara någon annanstans just nu

Färskpressad juice (passionsfrukt, ananas, äpple) från Joe & The Juice är det bästa i värmen.

London är fantastiskt. Har jag sagt det förut? Just nu är vädret som en bra svensk sommar, och enligt prognoserna ska det fortsätta åtminstone en vecka. Storstad i 25 graders värme suger, tycker jag helt ärligt. Men när man shoppar inomhus (åh herregud, jag gick lös i affärerna i dag, ni skulle se mina nya, bekväma, snygga och extremt välbehövliga sommaroutfits...), är i skuggan (trädskugga är oerhört behagligt fick jag erfara i dag) eller hänger i parker (hyra solstol i Hyde Park, någon?) är det riktigt fantastiskt. Jag skulle inte vilja vara någon annanstans just nu.

Njuta av nuet, sa jag ju...

Jag skrev just ett inlägg om mina axlar och min rygg som värker. Om att axlarna sitter uppe vid öronen. Om att jag liksom har det hur bra som helst men ändå går omkring och oroar mig. Över sådant som har med Stockholm och Sverige att göra. Typ hur jag ska få med mig alla mina saker från London till Sverige, hur jag klara att bo ensam i Stockholm utan en svägerska som granne, hur jag skulle tackla att springa in i människor jag inte vill springa in i, hur jag som är så ringrostig ska klara att vara reporter...

Men sedan insåg jag vad jag skrev i mitt föregående inlägg och fick tänka om och lära av mig själv.

Herregud, sluta oroa dig och fortsätt njuta av nuet liksom.

Om att leva. Här och nu.

Nästan varje gång jag svänger av Liverpool Road mot Cloudsley Square och ser kyrkan tänker jag att det är så häftigt att jag bor här. Här, i de typiska engelska husen, här på den fina gatan, här i det oerhört härliga området, här i... London. Ja, jag njuter av att stänga den engelska porten bakom mig, av att känna asfalten under skorna när jag går hemifrån, av att andas den engelska luften. Här njuter jag varje gång jag känner doften av ett blommande träd. Jag njuter av den ljumma luften. Jag njuter av regnet. Jag njuter av smakerna i all fantastisk mat. Jag lyssnar och njuter av att höra den brittiska accenten. Jag lägger märke till hur löven blir grönare och större. Jag noterar hur andra träd knoppar, hur de plötsligt fått rosa, stora blommor som blommar starkt och ståtligt i några dagar. Och jag ser hur de vissnar, och påminner om att allt är ändligt.

Jo, det är såklart därför jag njuter. För att jag vet att jag är här en begränsad tid.
Jag har blivit så bra på att leva i nuet i London, njuta av det jag hör, ser och gör.
Tänk om jag alltid var så här bra på det?

Njutningen av en spontan och god hemlagad middag med vänner.

Alla får jobb

Journalistyrket är inget man ska satsa på. Att utbilda sig till journalist är samma sak som en osäker framtid. Att satsa på en karriär som journalist är inte så smart, tänk sjuksköterska i stället! Ungefär så har det låtit i några år. Jag struntade i det, och tänkte att jag satsar på det jag vill satsa på. Och när jag läser det här känns det rätt skönt.

Bäst chans har de som pluggar teknisk nanovetenskap på Lunds universitet eller journalistik på Mittuniversitetet. Utbildningarna var två av sex där 100 procent av studenterna fick jobb efter examen.

Min första fråga till artikeln blir: hur har de undersökt detta? Sedan ställer jag mig själv några frågor: Om jag har pluggat journalistik på Mittuniversitetet? Ja. Om jag har jobb efter examen? Ja. Om mina journalistvänner från Mittuniversitetet har jobb efter examen? Vad jag vet, ja.

Vi får alltså jobb trots våra syftningsfel under första redaktionsövningen 2008...

(Observera att jag inte är skribenten bakom syftningsfelet. Jag är korrläsaren.)

Sådana där självklara saker som är självklara här och som jag kommer sakna i Sverige.

Äta rostade bagels till frukost. Över huvud taget ha tillgång till bagels. Småprata med kassapersonalen i mataffären. Bli kallad sweetie, hun, love och darling inte bara av de britter man känner, utan också av helt okända människor. Köpa billiga quornprodukter. Att det alltid är människor överallt. Ha tusen vegetariska val på restauranger. Att alla (nåja...) människor är så vänliga. Prata engelska. Äta på restaurang flera dagar i veckan. Att alla museum är gratis. Åka dubbeldäckare (för att det är roligare än vanliga bussar). Ha något att göra – jämt.

Sådana där självklara saker som inte är självklara här och som jag ser fram emot att få i Sverige.

Brygga te i mammas tebryggare. Pussa och krama systersönerna. Ringa vänner utan att bli ruinerad. Närheten till naturen. Äta mjukglass med saltlakritsströssel. Ha råd att bo i eget boende med allt vad det innebär: gå inomhus utan att behöva ha tofflor; sova i en mjuk säng; duscha i en ren dusch där duschstrålen går att reglera; bo i ett varmt och rent hus; kunna baka och göra seriös mat i eget kök; bjuda hem vänner på middag och fika; slappa i en soffa...

Ibland älskar jag britter

Man är hungrig. Det är kväll och och man vill bara komma hem och fixa mat. Men först måste man gå in på Sainsbury's (typ Ica) och handla mat. Där möts man av en helt vanlig brittisk kassör.

Hello, darling!
Are you allright tonight, girls?
Do you need a bag, love?
Do you have a Nectar card, darling?
That's 5,90, my darling.
Thank you, sweetheart.
Have a lovely evening, dear!
Thank you, darling.

Allt detta var riktat till mig och sades av samma kassör inom loppet av två minuter. Jag överdriver faktiskt inte ens. Okej, tagga ner lite, kan man ju då känna inför kassören.
Men nej, gud, ibland älskar jag britter.

Man skulle kunna säga att Brighton var bra

Britter är väl inte kända för att ha så mörk hy direkt. Snarare tvärtom.

Jag är så en av dem. I Brighton gick jag från vit till grisskärspräcklig till rödspräcklig.

Ser det ut som om vi bara hängde på stranden? Kan vara för att vi gjorde det också.

För er som blir lite avundsjuka på vår tvådagars solsemester (!) vill jag nu be titta på nästa bild:

Detta var vad London bjöd på när vi kom hem tidigt i kväll.

Och jag älskade det. Regn på den hettande solbrännan var fint.

Home, sweet home?

Back home in London. De jag bor med har dragit till Wales, så jag är kattvakt igen – och ensam i huset i några dagar. Skönt på ett sätt. Köket, vardagsrummet (tv:n!), duschen, toaletten, allt är mitt. (Kattbajset också...) Men samtidigt är det lite ångestladdat. Jag är så inte van att bo ensam.

Greetings from Brighton

Vi bor på världens mysigaste bed and breakfast ett stenkast från havet. Modernt och med ett oerhört sött par till ägare. Vi som annars lever som inneboende och inte är bortskämda med hemmakvällar framför tv:n vet vad vi ska göra i kväll: ligga i sängen och äta godis framför engelsk tv. Så. Jävla. Lyxigt!

Annars blev det mest strandhäng i dag.

Resor som bokas på löpande band

Biljetten tillbaka till Sverige är bokad. Jag längtar, och längtar inte alls.

Mixed feelings.

Samtidigt funderar jag på var bikinin kan få följa med mig någonstans i maj?

Just nu packar jag ner den för en kortsemester i Brighton. Fy fan vad underbart det ska bli.

Aprilskämtet som blev sant

För en vecka sedan skojade jag om 25 grader och bikinisolning. Eh, sanningen visade sig inte vara så långt borta. Här sitter jag nu, solbränd efter en supervarm heldag med utelunch, picknick och parkhäng i underbara Hampstead.

Tack för att ni finns, Danmark

Jag blir rätt arg när jag läser det här. Må hända att barn inte är någon rättighet, men att påstå att barn har rätt till en mamma och en pappa känns lite trångsynt 2011. Viktigast måste väl vara att barnet växer upp i ett kärleksfullt och stabilt hem, oavsett hur familjekonstellationen ser ut? Jag undrar vad regeringen har för åsikt gällande alla barn i Sverige som kom till på "naturlig" väg men ändå lever med bara en förälder, utan kontakt med den andre? Och varför får ensamstående kvinnor adoptera*, men inte insemineras? En vän till mig har försökt få barn hur länge som helst. Den naturliga vägen med den dåvarande sambon gick inte. Efter några år blev hon singel. Och till slut ställde hon sig i adoptionskö – ensam – med utredning och allt vad det innebär. Men som ensamstående tar det en enorm tid att få adoptera, så nu testar min vän att åka till Danmark för att bli gravid genom insemination. Inte många år kvar till 40 år, ensamstående, med en enorm barnlängtan. Varför inte? Jag skulle troligen göra samma sak i hennes sits. Tack för att ni finns, Danmark!

*Kanske borde tillåtas även för ensamstående män?

Jag är liksom färdig med hela min jävla pluggtid

Sista examinationen är gjord i dag. Även om jag stannar ett tag till i min nya favoritstad, så är jag nu färdig med University of Westminster. Vad jag inte har tänkt på är att det inte bara är den här utbytesterminen i London jag är färdig med – jag är liksom färdig med hela min jävla pluggtid. Jag har pluggat i sex städer i tre olika länder och på nio skolor varav två grundskolor, två gymnasieskolor, en språkskola, två högskolor och två universitet.

240 högskolepoäng, två utlandsterminer och en journalistexamen senare...

Jag kallar mig inte färdigutbildad, men nu tror jag faktiskt att jag lämnar det här bakom mig.

Sommar lagom till terminsavslutning

Iklädd strumpbyxor, kort klänning och trekvartsärmad kavaj vandrade jag hem längs Liverpool Road sent i kväll. Utan att frysa. Jag lämnade jackan hemma i dag och så fort jag tog steget ut från huset förstod jag att det var ett smart val. Värmen liksom slogs emot mig. Termometern visade 22 grader, solen gassade och jag höll på att svettas ihjäl i bara strumpbyxor och klänning.

Det var inte vår i London i dag.
Det var sommar.

Och så en farewell gala på det. Utbytesstudenterna drack champagne och vin och åt nötter och chips utomhus på campuset i hjärtat av London. Vi fick goodiebags och jag vann ett litet pris och nu är terminen slut. Återstår gör tentaperioden. För min del återstår dock bara en final assessment i morgon. Sedan är jag fri till jobbet börjar i Stockholm om två månader.

Skitfånigt men vi var tvungna.

(Hon till vänster ursäktar sin bad hair-, bad skin- och bad eyes-day med migrän och påbörjan till förkylning.)

Inte konstigt att kläderna blivit för små

Afternoon tea i Bloomsbury i dag. Gudomligt.

Sju sorters bakverk inklusive scones.

Till det: clotted cream, sylt och massor av te.

Jag kan inte ha mina byxor längre. Eller jo, jag får på mig dem, igen knapparna och sådär, men samtliga byxor är liksom lite för tighta för att det ska vara bekvämt. Alla utom två undviker jag att ha om jag vet att jag måste sitta och/eller äta i dem. Jättetragiskt. Det är inte okej att de brittiska tvättmaskinerna krymper kläderna på det här viset. Alternativt är det garderoberna som är konstiga och gör kläderna mindre. Eller så kan det vara så att klädkrympningen kan ha något att göra med att min största hobby här i London är att äta.

Min största utgift, förutom den skyhöga hyran, är definitivt mat. Och det är värt varenda krona. Men att växa är jag inte van vid och fortsätter jag så här lär jag snart få en ny hög utgift: nya kläder...

Hej, turist.

Jag hatar egentligen sådana här hej-ta-kort-på-mig-framför-sevärdhet-bilder.

Men vad gör man inte? Emma och jag var riktiga turister i dag.

Men en buss inklusive guide drog vi på en sightseeingtur till Windsor, Stonehenge och Bath.

Oerhört mysigt i det jätteengelska vädret (från sol och värme till regn och kyla).

Och jag inser att jag inte sagt ett ord på svenska i dag.

Intensiv engelska från åtta på morgonen till elva på kvällen. Relativt... flytande. Känns bra.

20 grader och växlande molnighet. Jag åt glass utomhus i t-shirt i dag. (OBS! Inget aprilskämt!)

Godaste mjukglassen. Första utomhusglassen för säsongen.

Och jag frös inte i min t-shirt.

Bredvid oss hade massor av människor kuddkrig.

Mitt på Trafalgar square. Inget konstigt alls.

Efter att jag blivit bjuden på mat vid Piccadilly Circus tog jag vägen förbi Chinatown och köpte med en tiger roll hem. Sedan tog jag en dubbeldäckare hem till Angel. Och tänkte att gud vad sorgligt egentligen, att jag inom en snar framtid ska lämna den här fantastiska staden.

När det känns att man inte mår hundra procent, att något liksom håller på att bryta ut.

Vaknar och känner mig inte riktigt kry. Äter frukost, ställer in träningen (vad fasen är det med det här med att bli sjuk när man har kommit igång med träningen?!) och lägger mig åter i sängen med datorn på magen, ser på gårdagens Så ska det låta. Mysigt, även om jag blir lite blödig och Sverigenostalgisk av Brolle, musiken och att inte må så bra. Jag måste må bra. Jag ska ju på utflykt med min amerikanska kompis i morgon. Kom igen kroppen, stay well.

25 grader och sol. Jag solade i bikini i dag.

Äh, april april din dumma sill. Skojade lite bara. Sol är det, men inte mer än 16 grader. Jag har haft min sista fotoexamination i dag. Ingen mer fotokurs för mig, nu är'e slut. Läraren ba: "Jaha, är det någon av er som kommer att fortsätta fota på fritiden...?" Eeh. Vadå, skulle jag sluta fota nu eller? Nivån på den här kursen alltså...

Så sött vill jag också bo

Från Notting Hill och Angel, London.