Här i kvarteret Professorn

I går upptäckte jag att jag bor i kvarteret Professorn. Jättegulligt. Tyvärr har inspirationen här i kvarteret Professorn legat på noll i dag. Jag testade att sminka mig för att se om jag kände mig bättre till mods, men nej. Inte heller vila hjälpte – det resulterade förstås bara i att jag somnade i stället. Jag tror jag ger upp och ägnar lite av helgen till reportageskrivning i stället.

Helgen börjar bra – indiskt på Söder, med de andra tjejerna som skriver för BarnsRättigheter.com.

Med krypningar i kroppen

Fyra månader mellan varje resa brukar vara min gräns, sedan ska jag resa igen. Inte så att jag måste resa var fjärde månad, utan mer att det brukar bli så för att det helt enkelt är så lång tid jag klarar mig innan det börjar rycka allt för mycket i resenerven. Som det gör nu. Det är nästan fem månader sedan jag kom hem från London. Fem månader är längre tid än jag tillbringade där – sjukt lång tid.

Jag har krypningar i kroppen. Varje dag tänker jag på att få klicka hem en resa. Högst upp på önskelistan står New York, men jag skulle bli överlycklig av vilken stad som helst så länge det är utanför Norden.

Skogsmulleträningen

En av de bästa sakerna med att bo på den här sidan stan kan vara att det är nära till naturen. Jag gick i skogen i dag, den ligger inte många minuters promenad från min lägenhet. Riktiga lantisar hade kanske kallat det för ett större buskage, eller bara några träd, vad vet jag, men för att vara Stockholm känns det ganska fantastiskt att få gå på grusad väg, bland träd och fält där det till och med luktade natur! Min promenad tog en och en halv timme i eftermiddags. Att det skulle bli så långt var inte meningen, det råkade bara bli så eftersom jag höll på att gå vilse i det enorma Nackareservatet. Men det gick bra, jag kom hem igen. (Med tanke på mitt förra inlägg måste jag berätta att jag gjorde 40 situps också.)

Min nya träningsapp SportsTracker beräknade hur länge jag gick, vilken medelhastighet jag höll, vilken maxhastighet jag hade, hur många kalorier jag gjorde av med – och på en karta kan jag se exakt hur jag har gått. Dessutom sparas allt i en dagbok, så att jag kan gå tillbaka och jämföra. Jättekul!

Kära Bullen... (Åh, vad gott med bullar!!)

Jag är en tjej på 27 vintrar som ser mig själv som en hurtbulle (mums, bullar igen) i grunden. Men faktum är att det var länge sedan jag faktiskt var hurtig. Nu behöver jag komma i gång med träningen (och sluta småäta kakor), men mitt stora problem och min största fråga är: hur motiverar man sig?

Jag vet att jag mår fantastiskt bra när jag tränar regelbundet. Jag vet att jag får endorfinkickar av spinning och av dans. Jag vet att jag blir piggare, gladare, mer nöjd med mig själv och så vidare och så vidare. Men den vetskapen spelar liksom ingen roll, eftersom jag också vet att det är jätteskönt att ligga i soffan och att det är jättegott att fika. Att träna innebär ta sig dit, vara där en timme, ta sig hem, duscha... Det tar tid. Att stanna hemma är så mycket lättare. HUR GÖR MAN?!

Mat och reportage i kombination = bra dag

Tre desserter. En banan. Två espresso. Två viner (provsmakningar, det vill säga några klunkar av vardera). En tesked flytande tryffel. Det är vad jag åt under min jobbdag mellan tio på förmiddagen och halv nio på kvällen i dag.

Att komma hem till sitt eget kök och få äta lite korv med bröd var alltså ganska behövligt. Men jag gillade min jobbdag – en fotograf och jag var ute på landet och gjorde ett härligt reportage. Eller ja, det ska förhoppningsvis bli härligt. Just nu är det mest anteckningar och inspelningar och fotofiler och ett enda virrvarr. Men det ska ordna sig och resultatet kan ses i ett matmagasin nära dig så småningom.

En helt vanlig måndagkväll

Äter chokladbollar och dricker te. Tar ett par chokladhavreflarn. Och ett par ballerina kladdkaka. Tänker "bara en till" och den där bara en till är så god att jag skiter i att jag lovade mig själv att bara äta en till. Jag tar en till. Kommer ständigt på nya ursäkter för att få knarka kakor. Den senaste ursäkten: Det är i alla fall bättre att vräka i sig kakor än att vara som Gunilla Persson. Ja, jag vet, jag är sjuk i huvudet – men inte lika sjuk i huvudet som Gunilla Persson! Det är min tröst. (Svenska Hollywoodfryar, för er som inte hänger med. Se det, men missa gärna Gunilla Persson om ni vill slippa få magont och fundera på hur ni ska göra för att ta en olycklig svensk åttaåring från sin mamma i USA.)

Annars researchar jag vin – och förbereder scones till frukosten i morgon.

Ett steg närmare afternoon tea-bjudning

Nu har jag testat att göra scones också. Det var i morse som jag fick lyxfrukost efter att för första gången bakat en scone i min gasugn.
Resultat: En blekfis till brödbit, men smaken var lika fantastisk som alltid.

Inviger bakning i nya köket

I eftermiddags fick jag en knäpp. Jag ville baka. Och nej, jag var inte ett dugg sötsugen, utan bara rastlös och bakade därför inte bara en grej, utan tre. Först en smulpaj på de gamla äpplena i kylen. Sedan tog jag mina två nästan bruna bananer och gjorde en banankaka, det enda jag faktiskt kunde tänka mig att smaka. Tyvärr blev den misslyckad, men jag skyller på min förbaskade gasugn som inte alls fungerar som någon annan ugn jag använt förr. (Hur tusan ska man tänka när värmen kommer underifrån och när man inte ser vilken temperatur man ställer in liksom?) Det tredje bakverket? Chokladbollar, förstås. Och resten av äpplena kokade jag i socker och frös in – redo för att bli dessert med toscasmet och glass. Ah, vilken husmor man är som gödar sin, eh, frys.

Och Maggio avslutade konsertsommaren

Vilken mysig fredag, lördag och söndag jag fått. Lite fredagskonsert à la Maggio på Grönan, lite häng på Söders hjärta, lite promenad i solen söder om Söder och lite middag för två och pensionärskväll med vin för två och tre och så göra absolut så lite som möjligt. Nu har söndagsångesten hunnit i kapp och jag funderar på om jag ska mota bort den genom att testa hur det går att baka med gasugn?

Man vet att det är dags att åka till London...

...när de importerade havregrynen är slut i skafferiet.

En av de där bra dagarna

Likviditetsbudget klar. Affärsplan ett steg närmare färdig. Intervju gjord. Text skriven. Erbjuden och tackat ja till reportageuppdrag. Sedan Bonde söker fru och Bron med te och choklad hos grannarna. Och hela dagen osminkad och iklädd mjukisdress.

Har jag sagt det förut?

Jag älskar min lägenhet. För första dagen sitter jag vid min sekretär och jobbar i stället för att sprida ut alla viktiga papper över hela soffan. Det här ska föreställa min arbetshörna. Här har jag pärmar, dokumentsamlare, plastfickor, post it-lappar, kollegieblock, tejp, hålslagare, häftapparat, almanacka, momsbroschyr, färgpennor, sax, lim, bankdosa, gem... Ja, ni hör ju, värsta kontoret.

Siffror har aldrig varit min grej

Jag minns när jag läste matte A på gymnasiet och tyckte att allt var svårt. Jag förstod ingenting och tyckte att det var lite pinsamt eftersom alla andra säkert förstod. Men till slut vågade jag räcka upp handen och fråga. Säga jag förstår inte. Då tog sig min lärare tid och förklarade – så att jag förstod. Och plötsligt blev siffrorna lite mer begripliga och, hör och häpna, nästan lite roliga.

Ungefär samma känsla var det i dag när min starta eget-coach hjälpte mig att göra en likviditetsbudget. Plötsligt satt jag där och räknade på in- och utbetalningar, räknade ut moms – och förstod vad jag gjorde. För någon som är van vid att behöva prestera vad gäller research, intervjuer, text och bild var det väldigt skönt med lite matte. Väldigt konkret. Där finns rätt och fel. Att hålla på med siffror innebär att slippa väga ord och formuleringar och vara fantasifull. Det är bara att... räkna rätt. Visst är det väldigt lång väg till jag förstår allt, men jag gillar när det känns som att siffror visst är min grej.

Officiellt inflyttad

Man kan väl säga att en fest är lyckad om man har så trevligt att man struntar i att gå ut och de flesta i stället stannar till klockan nästan är fem på morgonen. Så var fallet under min lilla housewarming i går/i natt/i morse. Ny leopardklänning, lockar i håret och finaste människorna. Hur trevligt som helst!

Prayer for the weekend

The Arks sista konsert i kväll. Någonsin. Jag var där, det var jag, även om jag knappt vet vad som hände på scenen. Gröna Lund var fullpackat. Konserten lät bra, och var troligen fantastisk för de som inte bara fick höra, utan också se bandet på scenen – men min ickelängd gjorde att jag bara kunde skymta Ola Salo och hans vingar om jag kämpade mig upp på tåspetsarna. Jag kan väl säga att det var ett värdigt farväl ändå, och några saker slog mig: hur lång tid jag faktiskt har lyssnat på dem, hur många hits de har gjort och vilken oerhört blandad publik de har.

Den här helgen börjar bra. Och ska fortsätta ännu bättre.
Come, let's pray for the weekend, babe.

Hey stranger

6 maj 2011. Jag stiger på tåget på London Bridge, på väg till Gatwick. Placerar all packning bredvid mig och framför mig. Tjejen snett mittemot börjar prata med mig, fråga mig var jag och min packning ska. Jag berättar att jag ska flyga till Sverige. Hon trodde att jag skulle längre bort med tanke på mina stora väskor, varpå jag förklarar att jag bott i London ett tag och att jag flyttar tillbaka nu.
– Oh, so this is your last day in London? säger hon.
Yes... very strange. Hon berättar att hon ska på semester till Marseille. Och jag tänker, att så här börjar man inte ofta prata med varandra i Sverige. Det kommer jag sakna.

Trött på berg-och-dalbanan!

Jag vill kliva av nu, jag orkar inte med dessa svängar. Och då vet jag att jag att det bara är början, att jag är i värsta uppförsbacken och inte har någon återvändo. Det värsta med den vetskapen är att det svänger så jäkla fort i den här berg-och-dalbanan, att den har så branta dalar och höga toppar. Jag är för lat för det här och skulle nog behöva en peppande coach vid min sida all min vakna tid.

Och med ständiga flyttar...

...kommer ständiga flyttanmälningar och adressändringar. Detta leder till gravt försenad post. I dag dök en hel del viktiga brev upp, bland annat min efterlängtade almanacka – vilken letat sig till tre postorter innan den slutligen hittade hem. Heja, Posten!

Hur det är att flytta ofta? Well...

Någon har i dag googlat på "hur är det att flytta ofta" – och hamnat här, på min blogg. Snacka om att hamna rätt. För att svara på google-frågan: Att flytta ofta är att inte ha någon fast punkt, att aldrig känna sig trygg, att aldrig kunna packa upp ordentligt, att inte kunna handla nya saker till hemmet eftersom det ändå måste packas ner snart. Att flytta ofta är också att lära sig att anpassa sig och att upptäcka nya platser. Men att flytta ofta är framförallt att aldrig känna sig riktigt, riktigt hemma.

En liten, liten tjuvtitt

Jag ligger helt utslagen i min nya (fullkomligt fantastiska) soffa. Att flytta tar på krafterna är ingen överdrift... Men nu är det fint. Jag ska hitta/göra lite tavlor att pryda väggarna med, hitta plats för ett par hyllor och så småningom göra hallen lite smartare, annars är allt på sin plats. Jag har inte riktigt vant mig vid det, utan varje liten sak jag gör tänker jag på att "det här kommer bli jobbigt att packa ner när jag ska flytta" eller "undrar om jag måste bära ut det här/spackla igen det här/möblera om till visningen när jag ska sälja lägenheten". Herregud, slappna av kvinna, du får ju bo här så länge du önskar!

Som en helt annan lägenhet

Kolla vad jag har gjort i dag! Eller ja, jag och jag... Jag stod mest vid köksbänken och försökte jobba, medan ett par killar borrade och väsnades i hallen. När jag tittade ut från köket igen hade jag en ny ytterdörr. Visst förstod jag att det skulle bli lite skillnad med en snygg säkerhetsdörr, men så mycket skillnad trodde jag aldrig! Och inte nog med att det ser helt vansinnigt snyggt och fräscht ut – jag hör inte längre grannarna ute i trapphuset. Ljudisolering och säkerhet, fantastiskt!

Den provisoriska tv:n, den provisoriska tv-bänken och det provisoriska matbordet, voilà!

Förpassad till golvet. Förstår ni att jag längtar efter mina möbler? På lördag kommer lasset.

På väg att bli min egen?

Arbetsförmedlingen har aldrig gett mig något. Förrän i dag. Tack vare att jag är kulturarbetare kan jag inte gå till vanliga Arbetsförmedlingen, utan måste söka mig till Arbetsförmedlingen Kultur Media. Och där, i lokalerna på Söder Mälarstrand finns positivitet – livsiktigt för att den som saknar jobb ska bli peppad och inte deppa ihop totalt. Där finns också människor som förstår journalistbranschen. Dessutom fanns där något jag inte sett på Arbetsförmedlingen tidigare, nämligen arbetsförmedlare som ler, skämtar, skrattar – från hjärtat! Som är glada, optimistiska och genuint hjälpsamma.

Nu är jag tillbaka på mitt provisoriska hemmakontor (köksbänken, se bild) och på schemat har jag, förutom de uppdrag jag redan fått, starta eget-kurs och ekonomi-coaching. Nu börjar hårt jobb, men det ska nog bli bra det här.

Man tager vad man haver

Jag körde ett flyttlass från Falun till Stockholm helt ensam. Jag packade in det allra nödvändigaste i en bil – och då blir det lätt så att sådana saker man behöver inte kommer med. Jag insåg det i morse när jag kokade gröt – och i brist på skål eller djup tallrik fick äta gröt ur en tekopp.

Första måltiden

Min gasspis, min turkosa mosaik och jag.

Att kunna packa upp allt. Att veta att jag inte ska dra vidare. Den känslan. Oslagbar!

Ä-n-t-l-i-g-e-n!

Om ett dygn bor jag i min nya lägenhet. MIN lägenhet. Så långt i från andrahand man kan komma.

Artikel som faller – inkomst som uteblir

Jag har jobbat från café i dag. Och fått två positiva mailsvar och ett negativt, varav ett jag vände till positivt. (Det ska jag försöka göra med den andra också.) Men ni vet, när en kändis man vill prata med för en artikel inte vill ställa upp, och hela artikeln faller på det, det är ju ingen big deal om man är anställd och har sin månadslön ändå. Men för en frilansare är det pengar som inte rullar in. Artikel som faller – inkomst som uteblir. Det är då man får komma på en ny lösning. Kämpa, Johanna.

Även kallad a-kasseförmedlingen

Att kliva in på Arbetsförmedlingen är som att kliva rakt in i hopplösheten. Under de nittio långa minuterna jag väntade på att få prata med en handledare hann jag kolla in människor och känna av stämningen. Och den är utan tvekan deppig, uppgiven och rent av lite sorglig. Min känsla är att många har tappat gnistan, och jag kände det på mig själv – så fort jag satte foten innanför dörrarna var det som att jag liksom tappade lite hopp om livet. Alla vet ju att Arbetsförmedlingen ändå inte gör vad namnet utlovar, nämligen förmedlar arbeten. Och det verkade som om min handledare förstod varför jag var där.

– Nu har jag i alla fall skrivit in dig som arbetssökande, så att du har rätt till a-kassa från och med i dag.

Tack och hej.