Att komma från Dalarna lönar sig

Efter en timmes telefonsamtal med mig säger Kalle Moraues: "Men det var ju väldigt trevligt, det här. Du får väl komma fram och hälsa nån gång när du är i Dalarna, så jag får se vem du är!"

Vi är SÅ tighta, Kalle och jag.

Kört bil, check, sovit i mjuk säng, check, duschat i skön dusch, check, druckit bryggte, check!

Första tanken när jag hörde svenska (och dalmål av alla dialekter!) i gaten på Gatwick var irritation. Fy, vad fult det var. Första tanken när jag sicksackade mellan trängseln av människor på det överbokade tåget från Arlanda var påminnelsen om att just ja, folk är artigare i England. Jag sa hela tiden ursäkta, tack, ursäkta mig när jag fick kliva och gå runt och ramla in i folk – men nästan ingen sa något tillbaka (ni vet, i England är det sorry och excuse me och thank you i överflöd).

Och sedan. Sedan klev jag av tåget i Dalarna och första tanken var att luften kändes så oerhört härligt frisk. Så nu har jag varit ut på stan och andats lite härligt frisk dalaluft.

"Dä va int i förrgår man såg ditt tryne på byn!"

Mia, 30 år, bor i Tjockholm (Stockholm) och kommer hem till föräldrarna i Dalarna. Kulturkrocken är total. På byn träffar hon en gammal klasskompis syster som hon knappt känner igen. Klasskompisens syster pratar barn och berättar att den gamla klasskompisen minsann har fyra ungar och undrar om inte Mia fått något smått ännu. Nej, svarar Mia, varpå klasskompisen väldigt beklagande svarar "nähäääää..." med värsta tycka-synd-om-blicken.

– Nej, jag jobbar så mycket. Och sen lever jag ju inte med någon, förklarar Mia.
– Ja, så kan man ju också göra!

Jag vet inte hur många gånger jag har sett den – Masjävlar.
Så vemodigt. Så fantastiskt igenkännande.
Citaten haglar och jag garvar ihjäl mig.

Bild