Jag har blivit sjuk

Fyra kilometers löp/promenadrunda upp i Hammarbybacken och tillbaka.
Sedan ett par timmars paus, följt av en mils promenad runt Årstaviken.
Och så kommer jag hem och är lite sugen på att träna...

Den där vågen (den med siffror)

Jag ställde mig precis på vågen. Det var ett tag sedan sist.

PLUS TVÅ KILO. Okej att jag har ätit väldigt mycket i dag, men jag har då inte ätit två kilo.

Det måste ju betyda att jag fått muskler! Jippi!

Vasalopp vs eget lopp

Första söndagen i mars. För ett år sedan bodde jag i London och sådär på avstånd var det så tydligt att alla svenskar gjorde samma sak den här dagen – tittade på Vasaloppet. Jag skrev också att jag troligen gjort samma sak om jag hade bott i Sverige. Men var fick jag det i från, undrar jag nu? När jag vaknade i dag och uppdaterade mig på Twitter och Facebook var det, precis som förra året, inget tvivel om vad det var för dag. Vasaloppsdagen. Jag kan förstå myskänslan i att se på det där loppet i sällskap. Men ensam? Flera timmar framför tv:n, stirrande på folk i tights som åker skidor, mil efter mil? Nej, då drar jag hellre på mig tightsen själv!

Jag startade inte ens tv:n. I stället tog jag på mig löpartights, löparskor och pannband och drog ut på en sex kilometer lång runda i solsken bland frostiga träd. Hur skönt som helst. Som den nybörjare jag är på att springa (jag har tyckt det är så sjukt tråkigt) vill jag dessutom berätta att jag orkade springa hela tre kilometer. Det har aldrig hänt, så jag är extremt stolt. Nästa gång blir det längre!

Min kropp hjärta mig

Jag må vara ganska ineffektiv i jobbet just nu... Men vad gäller träningen ligger jag verkligen på plus, för den har nästan börjat styra mina dagar. Mitt mål är att träna åtminstone tre gånger i veckan. Blir det två gånger får det duga, och blir det fyra eller fem gånger är jag jätteglad. De senaste åtta veckorna har jag i genomsnitt kört tre och ett halvt pass i veckan (tar vi bort de två första veckorna ligger genomsnittet på fyra pass i veckan) – och jag är så nöjd! Min kropp älskar det jag gör.

Vi fortsätter på samma tema va?

En helt vanlig fredagkväll i Falun – hemmaträning. Det första jag gjorde när jag anlände med tåget och hoppade in i mammas bil var att säga åt henne att svänga förbi Intersport innan vi åkte hem. Där gick jag in och köpte yogamatta och hantlar, och tillsammans med mitt gummiband har jag nu ett bra träningskit för de dagarna jag inte orkar ta mig hemifrån för att träna.

PS. Jag brukar inte orka riktiga armhävningar, men kämpade som tusan bara för bilden.

Numera med ständig träningsvärk

Det bästa med att skriva om träning, som jag börjat göra en del, är att jag blir så inspirerad och peppad hela tiden! Och så får jag oerhört smarta tips. Så efter timmarna i gymmet i går tog jag i ännu mer på mitt skivstångsspass på kvällen, utmanade mig själv och testade att öka belastningen ytterligare. Jag älskar min träningsvärk! Vad jag fått lära mig: om det inte är är jävligt tufft har jag inte lastat tillräckligt med vikter och har jag ingen träningsvärk har jag tagit i för lite.

En bra gemensam nämnare

Fyra timmar på gymmet. Det är inte varje dag. I dag var ett undantag, och jag tränade inte ens, utan var där som reporter. Vi insåg att vi var ett klockrent team där – jag, fotografen, PT:n och hon som fick vara modell. PT:n och jag pratade nämligen lite och han sa "är du från Dalarna?" varpå jag svarade att jag kommer från Falun. "Kul, jag är från Mora, och hon med" sa han och nickade åt modellen. "Jag är från Borlänge", säger fotografen då. Plötsligt bredde dalmålet ut sig på Östermalm.

Dagens jag-är-bra-berättelse

På Friskis.
Jag är på ett skivstångspass där jag numera utmanar mig själv. Jag har liksom fattat att det ska vara skitjobbigt. Inte som för ett par år sedan när jag inte vågade låta stången vara tung. Plötsligt när jag lyfter upp skivstången, grimaserar och kämpar, ser jag mina armar i spegeln och märker att mina muskler syns. Att jag har muskler. De är inte ett dugg stora, men de har växt. Jag är starkare! Wow!

På Ica.
Kvinnan före mig i kön köper en stor chokladkaka. Killen efter mig köper två liter coca cola och nästa tjej köper en Red Bull och en påse grillchips. Vad jag köper? Grekisk yoghurt, parmesanost, rödbetor, zucchini, aubergine, paprika, mandarin, banan, grädde och krossade tomater. Är träningsklädd och känner mig ungefär nyttigast i världen.

Att berätta om det innebär ingen återvändo

"Det här måste vi prata om", sa den personliga tränaren till mig i går när jag hade outat att jag blivit 30/40 år på hennes livsstilstest. Äldre än min egen ålder, alltså. Jag, som tycker att träning och hälsa är både intressant och roligt ser mitt resultat som en personlig katastrof. PT:n undrade vad jag hade bommat på, och jag svarade att jag misstänkte att det var styrkan (eftersom jag älskar konditionsträning som spinning, men undviker styrketräning), men också maten – att jag är en stor godisråtta som älskar fikabröd (även om jag, tro't eller ej, bättrat mig på sistone) och troligen inte äter tillräckligt varierat. Under tre timmar hann jag lyssna på hennes pressfrukost, göra en intervju och äta nyttig lunchbuffé med henne – och jag gick taggad därifrån. När hon signerade min bok skrev hon det ni ser på bilden. Ja, jag ska skärpa mig. Mindre fika, mer grönt. Och mer styrketräning.

Även om livsstilstestet inte är vetenskapligt framtaget var det faktiskt lite jobbigt att se resultatet. Jag har blivit lovad en förbättring om jag följer träningsprogrammet i hennes bok. Jag i min tur lovar att jag nästan ska följa det (det är tillåtet att byta ut det mot ett styrkepass på mitt träningsställe i stället) och om tre månader ska jag göra om testet. För jag ska minsann komma tillbaka till min egen ålder.

Underbart skakigt ändå

I kväll bytte gannen och jag afrodansen mot ett skivstångspass. Jag har ingen aning om när jag tränade skivstång senast. Ett år sedan? Kanske, men mer troligt är att jag inte varit på skivstång sedan förra gången jag bodde i Stockholm, det vill säga våren 2010.

Det kändes. När vi tog trappstegen ner till tunnelbanan efter passet skakade benen.

Två timmar senare och benen skakar fortfarande.

Träning – som medicin

Bortsett från ett par mail har jag inte lyft ett finger för att jobba i dag, det har varit en sån dag, där det liksom inte funkat. När eftermiddagen gick mot sitt slut var jag tungen att göra något, så jag drog i väg och tränade en timme – det bästa jag hade kunnat göra. Passet var frigörande, tänjande, lugnt och skönt, troligen precis vad jag behövde. Och sedan struntade jag i att ta tunnelbanan hem. I stället startade jag träningsappen och musik i telefonen och promenerade hem, bland höstlöven på bilden, i krispig luft och förbi grönvita Globen. Som medicin – nu känns det bättre, nu ska jag jobba lite.

En av alla de där dagarna #1

Kanelbullens dag.

Min sorg över att ha en gasugn, som bara bakar vita bullar, har aldrig varit större. Så jag struntar i bullar, tar mig i kragen och tar tuben till Skanstull för att afrodansa bort alla kanelbullar jag någonsin ätit.

Skogsmulleträningen

En av de bästa sakerna med att bo på den här sidan stan kan vara att det är nära till naturen. Jag gick i skogen i dag, den ligger inte många minuters promenad från min lägenhet. Riktiga lantisar hade kanske kallat det för ett större buskage, eller bara några träd, vad vet jag, men för att vara Stockholm känns det ganska fantastiskt att få gå på grusad väg, bland träd och fält där det till och med luktade natur! Min promenad tog en och en halv timme i eftermiddags. Att det skulle bli så långt var inte meningen, det råkade bara bli så eftersom jag höll på att gå vilse i det enorma Nackareservatet. Men det gick bra, jag kom hem igen. (Med tanke på mitt förra inlägg måste jag berätta att jag gjorde 40 situps också.)

Min nya träningsapp SportsTracker beräknade hur länge jag gick, vilken medelhastighet jag höll, vilken maxhastighet jag hade, hur många kalorier jag gjorde av med – och på en karta kan jag se exakt hur jag har gått. Dessutom sparas allt i en dagbok, så att jag kan gå tillbaka och jämföra. Jättekul!

Kära Bullen... (Åh, vad gott med bullar!!)

Jag är en tjej på 27 vintrar som ser mig själv som en hurtbulle (mums, bullar igen) i grunden. Men faktum är att det var länge sedan jag faktiskt var hurtig. Nu behöver jag komma i gång med träningen (och sluta småäta kakor), men mitt stora problem och min största fråga är: hur motiverar man sig?

Jag vet att jag mår fantastiskt bra när jag tränar regelbundet. Jag vet att jag får endorfinkickar av spinning och av dans. Jag vet att jag blir piggare, gladare, mer nöjd med mig själv och så vidare och så vidare. Men den vetskapen spelar liksom ingen roll, eftersom jag också vet att det är jätteskönt att ligga i soffan och att det är jättegott att fika. Att träna innebär ta sig dit, vara där en timme, ta sig hem, duscha... Det tar tid. Att stanna hemma är så mycket lättare. HUR GÖR MAN?!

Jag älskar att känna mig hurtig

Känslan av att stå där i Rålambshovsparken, tillsammans med 200 andra personer. Musiken dundrar ur högtalarna, ledaren peppar och vi kör hårt. Att träna tillsammans med så många människor är rätt häftigt. På Västerbron stannar människor till. Tittar fascinerat. Länge. Och så kommer en vindpust. Och en riktigt peppande låt och jag orkar inte bry mig om att solstrålarna hettar, svetten rinner och kroppen är slut.

Den känslan.

Jag älskar känslan när jag sedan i snabb takt till musiken i mina lurar, går till tunnelbanan, hurtigt i mina träningskläder och med vattenflaskan i högsta hugg. Går förbi caféer och barer där folk dricker öl, röker och är allmänt onyttiga. Jag känner mig aldrig så hurtig och välmående som då.

Dagens träningspass: Hammarbybacken

Vi njöt av utsikten, sprang uppför backen ett par gånger och fick mjölksyra i låren.

Obeskrivlig mjölksyra. Vi la oss i gräset och vilade lite.

Promenadpepp

I kväll tog jag en snabb promenad för att inviga mitt livs första löparskor. (Fantastiska skor!) Vilken underbar känsla det är att gå omkring i takt till den peppande musiken. Jag har gjort en promenadpepp-playlist på Spotify, vilken är grym att promenera till. Innan jag gjorde den har jag liksom aldrig förstått grejen med att folk måste ha musik i öronen när de går/springer.

Hur tänkte jag där?

Jag visste uppenbarligen inte vad jag pratade om.

Och första julisöndagen 2011

Sovmorgon. 1000 meter simning på Eriksdalsbadet med min nuvarande granne och mina blivande grannar. Pannkakor, bubbelpool och bastu som belöning. Utan att blinka köpte bästa A och jag klippkort på Eriksdalsbadet. Förstår ni hur fantastiskt det känns, att kunna köpa ett klippkort på Eriksdalsbadet? Att kunna köpa halvårs- eller helårskort på någon träningscenter. Att kunna – för att jag vet att jag inte ska flytta till någon annan stad.

Numera tränar jag för duschupplevelsen

Jag älskar hur dörrarna i entrén automatiskt öppnar sig för mig och hur doften av klor slår emot mig. Jag älskar den omedelbara synen av spinningsalen, poolen och det enorma gymmet. Men framförallt älskar jag omklädningsrummet och duscharna på YMCA i London där Friskis & Svettis hyr in sig. För där jag bor är duschstrålen ganska svag och därför har jag utvecklat en teknik i duschen för att håret ska bli genomblött och för att allt balsam ska sköljas ur. Dessutom är det väldigt kallt i badrummet, så jag har även utvecklat en teknik för att torka mig så effektivt som möjligt och samtidigt frysa så lite som möjligt. Och jo, jag har även en teknik för att så fort som möjligt flytta fötterna från det iskalla golvet, in i strumporna och vidare in i mina varma tofflor.

Ja, nu kanske ni börjar förstå att jag finner duschningen på gymmet som rena rama spaupplevelsen. Strålen är stark, vattnet är varmt – och kokosdoftande duschkräm ingår! Dessutom får man ett eget litet bås som man kan låsa. I omklädningsrummet, där man slipper frysa, finns minst tio hårföner samt ett par plattänger, och medan man torkar och klär på sig kan man titta på nyheter på någon av de två platta tv-apparaterna som hänger på väggen. Och jo, det finns även bastu.

Att gå på ett Friskispass kostar 5 pund. Jag skulle lätt betala 5 pund bara för att få duscha i en stark, varm stråle och ha fri tillgång till kokosduschkräm, bastu och tv.

SWEAT AND SMILE, SWEDISH STYLE!

Endorfiner, endorfiner, endorfiner... welcome back!

Fasen, jag kunde inte låta bli att le när jag testade Friskis & Svettis i London i dag. "Sweat and smile, Swedish style" är faktiskt vad de säger om träningen här. Och faktum är att jag inte bara log, jag svettades också. Ganska mycket. Jag har inte tränat sedan jag kom hit, bortsett från ridningen och någon löprunda, och det var länge sedan jag kände mig så plufsig som jag gör nu. Jag har verkligen längtat efter träning. I natt drömde jag att jag var på ett träningscenter i London och när jag vaknade tänkte jag att nu får det vara nog – herregud, jag till och med drömmer om det.

Och under timmen på Frisks & Svettis insåg jag att det kanske till och med är lite extra viktigt att träna här. För att gå in i sig själv och musiken och få ett avbrott från den ganska stressiga Londonmiljön, ja, det var faktiskt helt fantastiskt skönt.

Bild