Alla ska ha elaka dvärgar

Ni vet känslan av babyboom på Facebook och liksom i hela ens värld? Magar blir tjocka, bebisar föds. Vänner, barndomskompisar, arbetskompisar, kusiner och bekanta blir mammor och pappor. Facebook svämmar över av babybilder, av information hur många gånger Charlie bajsat och att Tilda minsann lärt sig sitta. I början tänker man att oj, vad unga folk börjar bli när de får barn – innan man inser att nej, det är fullt normalt och i min ålder är man inte längre en ung förälder om man blir förälder, utan helt normalgammal. Och sedan tänker man att oj, när ska de lugna ner sig, de här växande magarna?

Och så går åren och man inser att, eh, det här lugnar inte ner sig. Man råkar befinna sig mitt i skaffa-barn-åldern och babyboomen lär snarare bli värre i några år. De ska väl få syskon också, kidsen (ja, några är redan här, andra på väg) – men sakta i backarna så jag hinner med också!

Nej, jag tycker inte att barn är elaka dvärgar. Det är text från Magnus Ugglas låt "Baby Boom".

Och vi ska alla en gång dö

Mitt paraply står inte emot det hetsiga decemberregnet. Jeansen blir blöta. Jag försöker skydda min väska genom att försiktigt hålla den intill kroppen. I väskan ligger fem stora fotografier. Fotografierna föreställer kvinnan vars kök jag precis suttit i under nästan tre timmar, kvinnan som lever på övertid och har en sådan livshistoria att jag bara vill brista ut i gråt. Hon bjuder mig på fantastiska hemmagjorda chokladmuffins och ett lent Earl grey-te som kommer direkt från tebryggaren på den överbelamrade diskbänken. Vi pratar om livet och om döden. Om smärta, om glädje och om lärdomar. Hennes fantastiska skratt och jävlaranamma smittar av sig på mig – flera gånger – och jag känner mig nästan lite annorlunda efter mötet med henne.

Jag är på väg hem. Går snabbt på den kolsvarta asfalten som tar emot piskande regndroppar, och jag tänker att jag älskar mitt jobb när jag får göra sådana här möten – samtidigt som jag vill hem och gråta. Jag tittar i marken och tänker på att här låg tjockt snöslask för några timmar sedan. Nu har allt runnit bort. I mina öron sjunger Kent om att än fanns tusentals tårar kvar och att vi ska alla en gång dö. Ironiskt på något vis.

(Så småningom kommer ni kunna läsa kvinnans historia i Expressen Söndag. Jag säger till.)

Som vinterns aptitretare

Frosten har bitit tag i gräset, i träplankorna på altanen och på bryggan, i taket på båthuset, i grenarna på träden och i löven som fallit till marken. När jag drog upp persiennerna i morse visste jag inte om det var snö eller frost som låg på marken. Jag brukar längta efter snö och vinter, men märkligt nog känner jag mig inte riktigt okej med kylan som tränger sig på nu. Vill stanna i höstens färger lite till, vill att det ska räcka med halsduk och tunna vantar för att inte frysa. Tvärtemot vad jag brukar känna, så vill jag ha jul nu – men inte vinter än. Jag tänker annorlunda och motsägelsefullt. Det är lustigt, för på något vis känns det som att det speglar hela mig just nu.

Alla älskar Johanna

"123456" är det vanligaste lösenordet som folk använder på nätet. "Fotboll" kommer på fjärde plats, "bajskorv" på sjätte och "dinmamma" på elfte. Men det galnaste? Vet ni vilket lösenord som kommer på plats nummer 12? Sjukt otippat – "Johanna"! Det måste ju bara betyda en sak: den vanligaste personen som folk är kära i, eller åtminstone tycker mycket om, är jag. Jag menar Johanna.

Här ser ni hela lösenordslistan.

Vad är väl en allsång på Skansen?

Alldeles, alldeles underbar! Äh, nu överdriver jag. I kväll var min andra allsång på Skansen och det var visserligen nästan lika trevligt som förra gången. Måns är söt som få (jag kapitulerar!) och Timbuktus "Resten av ditt liv" kan vara den bästa låten som skrivits på länge. Men en sak störde mig i kväll: alla långa människor som var överallt, framförallt exakt framför lilla mig. På grund av dem såg jag ingenting, inte ens när jag stod på tå. Jag lyckades böja mig till en ostbåge vid ett par tillfällen och få ett litet titthål på Timbuktu och Måns. Men mestadels var det kört.

Att vara lång kan ju inte heller vara lätt. Tänk att skymma folk var man än ställer sig, det kan ju inte vara kul. Eller? Tänker långa människor så, eller är de bara glada över att de kan se allt som händer?

Det var dagens fundering.

Självständighet?

Jag drömde att jag hade värkar och åkte in till BB. Där gick jag omkring och vaggade och stönade och låg i sjukhussängen och pinades om vartannat. Som vanligt i mina drömmar om att jag är gravid, föder barn eller drar en barnvagn, fanns ingen pappa med i bilden. Så har det alltid varit. Jag undrar vad det betyder? Och så undrar jag om det inte är ovanligt många gravida kvinnor just nu?

Eller hur? Visst då, visst då? Visst är det väl så?

Jag kan ha galet svårt att bestämma mig för saker. Till och med om det handlar om sådana små saker som vilket sorts bröd jag ska köpa eller vilken Winnerbäcklåt jag ska döpa mitt Facebookalbum till. Men om jag tänker tillbaka på stora val jag gjort, typ satsa på en journalistutbildning eller flytta till London, ja, då inser jag att när tanken har väckts, då kör jag på det.

Nu är jag där igen. Och det är ju förstås superspännande, men också oerhört skräckfyllt och risky.

Men jag tror på att följa drömmarna och ta lite risker – och samtidigt vara lite smart.
För saker och ting löser sig ju alltid, eller hur, visst är det väl så, va va va?

Njuta av nuet, sa jag ju...

Jag skrev just ett inlägg om mina axlar och min rygg som värker. Om att axlarna sitter uppe vid öronen. Om att jag liksom har det hur bra som helst men ändå går omkring och oroar mig. Över sådant som har med Stockholm och Sverige att göra. Typ hur jag ska få med mig alla mina saker från London till Sverige, hur jag klara att bo ensam i Stockholm utan en svägerska som granne, hur jag skulle tackla att springa in i människor jag inte vill springa in i, hur jag som är så ringrostig ska klara att vara reporter...

Men sedan insåg jag vad jag skrev i mitt föregående inlägg och fick tänka om och lära av mig själv.

Herregud, sluta oroa dig och fortsätt njuta av nuet liksom.

Jag och mina låga krav

Över en morotskaka och lite scones och te på Yumchaa i dag kom vi på det, Sofia och jag. Jag måste träffa en engelsman. En engelsman som bor och jobbar i Stockholm, men som har en lägenhet i London. Dessutom ska han ha familj kvar i England, gärna ute på landsbygden. På så vis får jag fortsätta prata engelska, jag kan när som helst åka och bo i London och jag får för alltid en koppling till England. Perfekt! Om någon känner till en sådan engelsman, hojta vettja!

Om att komma till den där punkten då det plötsligt blir trivsamt att se yngre ut än man är

Han tittar länge på mitt leg, den ena vakten på puben. Sedan tittar han på mig och så flinar han, klappar mig på axeln och säger you're fine, hehe samtidigt som jag får tillbaka mitt leg. Därefter vänder han sig till sin vaktkollega och säger she's fine, I mean she's REALLY fine och betonar liksom med menande blickar och skratt att jag inte har några problem att komma in. Jamen vad roligt att ni tycker att det är så underhållande att jag VERKLIGEN har åldern inne! SÅ gammal är jag ju inte!?

Visst, jag hajar till över siffran ibland, men jag är okej med min ålder. Visst, jag blir lite skrämd av att jag snart (nåja) är 30, men jag är okej med min ålder. Det är en mogen, skön och bra ålder. Men det är galet vad påmind jag blir om den hela tiden. Här i London blir varenda ny bekantskap (oftast i 20-årsåldern) chockad när den får reda på antalet år jag har levt, och säger att det verkligen inte syns. Och jag skrattar och säger tack, jag vet, de säger det. Jag börjar nog komma till den där vändpunkten. Vändpunkten då det plötsligt är trevligt när människor tycker att jag ser yngre ut än jag är.

Förr blev jag förnärmad när människor trodde att jag var yngre, men nu inser jag att jag tvärtom skulle bli väldigt förnärmad om någon gissade på att jag var äldre, säg... 28. Det är en jävla skillnad mellan 27 och 28.

Dessa leg-historier... de tar aldrig slut, va?

Det bästa med att vara liten

Övervikten på min resväska kan lätt plussas på min kroppsvikt – och jag är fortfarande mindre än en normalstor människa. Med det argumentet lyckades jag åtminstone slippa betala övervikt när jag hade packat för ett år i Frankrike för några år sedan. Vi får se hur det går den här gången. Jag satsar dock på att hålla vikten.

2010. Vilket jävla år.

För ett år sedan skrev jag en sammanfattning av mitt 00-tal. Jag avslutade med att skriva att  en sak har jag lärt mig på de senaste tio åren: saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig... Och eh, ja, mina egna ovetande ord för ett år sedan skulle kunna sammanfatta mitt 2010 väldigt bra. Det blev inte som jag tänkt mig.

Say no more, liksom.

2010 minns jag som ett händelserikt år. Det sa jag om 2009 också, men det här har troligen varit det mest händelserika året i mitt liv hittills, kanske det mest omtumlande, men därför kanske också det mest utvecklande året. På gott och aj-så-in-i-helvete-ont.

Gott nytt år, hörni. Må 2011 bli ett lyckligt år!

Vänta här nu...

Var tog den här hösten vägen? Första advent på söndag. Galet kort tid till flytt. Jag som nyss flyttade hit! Vad hände? Jobbigaste hösten är snart förbi, och det är ju förstås skönt, men...

Alltid ett men.

Jag vill inte flytta.

Allt jag vill är att slå mig till ro. Men i stället väljer jag att ta en omväg via London. Eh. Vänta här nu. Ska jag till London? Ska jag bo där? Varför då? Herregud, jag vet inte, men betalat och klart är det och jag känner bara herregud vad händer med mitt liv jag vet inte men allt blir säkert bra nu har jag en uppsats att skriva och alldeles för mycket att fixa och min cykel är borta mina allergitabletter snart slut och jag hinner inte ringa folk jag borde ringa och jag måste betala räkningar med inkomsten jag fortfarande inte har och så behövs lite sömn och tack och hej.

Typ så.

Skärp dig, Gud!

Något som ena dagen kan kännas bra kan i nästa stund plötsligt vända totalt. Har ni tänkt på hur fort livet kan förändras? Att saker och ting inte blir eller slutar som man trodde, som man planerat, som man önskade. Just nu är livet elakt mot alldeles för många fina människor, vilket gör mig arg. Om Gud finns måste hon/han skärpa sig och göra något, för det här är inte okej.

Jag ska dansa fastän hjärtat brister, sjunger Säkert. I kväll försöker vi med något sådant, va?

Och jag trivs ändå med 25+

När den här damen får visa leg på ett ställe där åldersgränsen är 18-20 år, då skrattar hon.
När hon slipper visa leg där åldersgränsen är 25 år blir hon förbannad.
VADÅ, SER JAG GAMMAL UT? SER JAG INTE UT SOM 20 LÄNGRE?

Nåja. Den här damen var ute och dansade i natt, för första gången på evigheter. Efter blott fyra timmars sömn är hon oförskämt pigg och ska nu ta sig ännu längre söderut. Till vår fantastiska huvudstad.

Drömlistan

Skriv en drömlista. Det kan vara hur orealistiska drömmar som helst. Eller drömmar som är lätta att uppnå. Huvudsaken är att du drömmer. För att uppnå något måste du ju först ha önskat det. Så skriv ner vad som helst du någonsin önskat dig – allt du vill göra, allt du vill bli, allt du vill äga, varje plats du vill resa till, varje utbildning du vill gå och varje egenskap du vill utveckla.

Idén kommer från coachen, föreläsaren och författaren Mia Törnblom. Hon tipsar om att gå tillbaka till sin drömlista minst en gång i halvåret för att stryka drömmar man uppnått eller lägga till nya drömmar.

Att upptäcka att jag lyckats uppfylla något på min drömlista, och därmed få stryka något, är inte bara roligt utan också bra för självkänslan. Att jobba som journalist var en sådan där nästan orealistisk dröm när jag skrev den på min lista för flera år sedan. Särskilt att få jobba som journalist på ett magasin. Nu kan jag checka av båda två. Med flera.

Och så var det framtidsoron

Hjälp, vad gör jag om fyra månader? Det enda jag vet är att jag har flyttat. IGEN!

Men var? För vad? Inte en aning!

Och då säger ni: äsch, det ordnar sig. Och ja, det gör det väl, så tänker jag också. Jag kan oroa mig för morgondagen och nästa vecka och anser därför att det blir lite för mycket om jag ska oroa mig för nästa termin också. Men det spelar ingen roll just nu, för det är dags att börja tänka och planera. Och jag vet inte om jag vill plugga eller jobba, ta en termin utomlands eller åka tillbaka till Stockholm. Det enda jag vet är att jag är livrädd för vad det än blir. Oavsett vad blir det nämligen ännu ett uppbrott, ännu en ny bostad, ännu ett ny sysselsättning och jag är ganska trött på att hela tiden flytta för något nytt. Varje gång blir jag lite knäckt av att aldrig hinna känna mig som hemma.

Flytta hem till föräldrarna och gömma sig ett tag i väntan på något bättre är lockande. Men tyvärr är jag nog för gammal för det och det skrämmer mig.

Jag vet, det ordnar sig – det måste det. Men hur det än blir, blir det läskigt. Skitläskigt!

Om den efterhängsna åldersnojan...

Rynkor i pannan. Dem har jag blivit påmind om några gånger på sistone. Och egentligen gör dem inte så mycket. Egentligen. På riktigt har jag inget emot att det syns att jag har varit med om en del. Jag gillar min ålder. Det är bara det att jag gärna skulle vara 26 år i några år till. Lite roligt kan jag tycka att det är att skoja om att man blir äldre, men när jag försöker göra mig kompis med att det bara är tre och ett halvt år kvar till jag fyller 30, då är det inte lika roligt. Jo, minsann, min svägerska påminde mig om det här om dagen. Men hon ville också vara snäll och påpekade att jag för tre och ett halvt år sedan var nyss fyllda 23 – och känns inte det ganska långt borta?

Nej, faktum är ju att det inte gör det. Visst har det hänt en del sedan dess, men den där tiden känns faktiskt inte så långt borta. Om lika lång tid är jag alltså 30, och vid det laget skulle jag gärna vilja ha barn och ett ganska permanent boende, vilket om vi ska tänka lite praktiskt innebär att jag borde börja försöka göra barn om senast två år. Och kanske vore något sorts stabilt jobb praktiskt också?

Nej, fy fasen, tänker jag, nu lägger jag ner det här. Inga stressade tankar.
På riktigt, jag är övertygad om att det ordnar sig och blir bra.

Men så sitter jag där på tåget mellan Sundsvall och Falun och biljettkontrollanten kommer och tittar på våra biljetter (svägerskans ungdomsbiljett och min studentbiljett).
– Kan jag få se studentkortet? säger hon till mig.
– Javisst, säger jag och plockar fram mitt studentkort.
– Ska jag visa leg? undrar svägerskan då.
– Nej, det behövs inte, du ser så ung ut! säger biljettkontrollanten.

Men... JAG DÅ?

Att ta vara på alla positiva vibbar

Oj! Jag kände mig just lite nyfiken på min nya lägenhet. Lika fort kände jag dock att nääääää, jag vill stanna här i Stockholm, vill inte flytta, vill inte bo ensam. Men ändå - för en sekund kände jag mig nyfiken och tänkte att min pluttlägenhet i Norrland säkert kan bli lite mysig.

Detta eviga flyttande

En plats där jag vet att jag ska bo under en längre tid, dit jag kan ta mina gamla kartonger som stått utspridda i olika förråd i några år, där jag kan packa upp alla mina älskade böcker och där jag kan måla om och sätta upp hyllor utan att oroa mig för att det ska bli för mycket att ta ner inom en snar framtid. Ett relativt permanent boende, kanske med uteplats - det är vad jag längtar till.

Just nu håller jag på att flyttpacka för tredje gången - i år (!). Hade jag inte hyrt möblerat hade det varit fruktansvärt jobbigt. Nu är det bara... jobbigt. Jag blir alldeles glömsk och förvirrad av att packa upp, packa ned och inte ha koll på om saker finns i Falun, Sundsvall eller Stockholm. Och i december lär jag packa igen, för att flytta till... ja, det är förstås oklart.