Hemma i köket hos schlagerkungen

Med min egen turkosa mosaik måste jag säga att han har bra smak, Christer.

Minns ni att jag var hemma hos en känd person och gjorde matreportage för några veckor sedan? Det var i köket hos schlagerkungen Christer Björkman jag hälsade på. Nu kan ni läsa reportaget i Mitt kök som säljs med Expressen till och med i morgon, fredag.

Men skynda skynda, tidningen brukar ta slut!

Den där lilla prinsessan Estelle

Alltså, jag kräks på den här förbannade bevakningen men kan inte sluta titta.

Jag älskar följande:
1. Att alla har "vetat" vad barnet ska heta. Ingen har gissat på Estelle och alla har så galet fel.
2. Att det blev en oväntad sammansättning av namn.
3. Namnet. Namnet är jättefint.

Så. Det här får alldeles för stora proportioner överallt, så även hos mig själv. Jag är inte rojalist och jag har jobb att göra. Kan någon tvinga mig från direktrapporteringen på nätet och på tv nu?

Och nu blir det viktig reklam

Vet ni vad? I vårt land finns många tjejmagasin som berättar för unga tjejer hur de ska vara och vad de ska göra. Till dessa magasin behövs en motvikt. En tidning som i stället uppmanar tonårstjejer att göra sin egen grej, gå sin egen väg. En tidning där tonårstjejer slipper prestationshets och där de inte behöver läsa om hur de ska se ut. En sådan tidning finns, nämligen Magasinet Tjejliv. Men tidningsbranschen är tuff. Nu kan du hjälpa den här tidningen att överleva och fortsätta sprida bra nummer till unga tjejer. Hjälp tidningen genom att klicka här och bidra.

För ett tag sedan träffade jag Cissi Wallin för intervju och plåtning för just Tjejliv. Här skriver hon själv om det. Tjejliv nummer tre finns i butik den 14 februari.

Åh, den ljusnande framtid är vår!

Om du vill ha ett jobb i Stockholm 2020 ska du inte vara ekonom, socionom – eller journalist. Det visar prognoser som Länssstyrelsen presenterade i dag. Känns fint med lite framtidstro. Eh.

Att det finns fler journalister än jobb är ju inget nytt. Det visste jag redan när jag valde utbildning och trots att framtiden stundtals känns kolsvart ångrar jag inte mitt utbildningsval en sekund. Men varje termin kommer nya journalister ut från skolorna och jag tror man behöver göra något åt det här nu, för branschen är knasig. Det är trist att krascha folks drömmar, men vad ska man göra? Jag skulle kunna skriva en uppsats om mina tankar och känslor kring det här, men just nu säger jag bara: Låt fler journalister vara satta i arbete 2020 och minska antalet platser på journalistutbildningarna – nu!

Dags att köpa magasinet Tjejliv igen, hörni!

Tjejliv nummer två finns ute i butik i dag. Jag har tagit omslagsbilden igen och denna gång är jag lite extra stolt, eftersom jag tycker att omslaget ger ett proffsigare intryck än första numret.

I det här numret har jag bland annat, förutom att ha pratat utseendefixering med Molly Sandén och tvingat henne att ligga raklång på min filt mitt i Humlegården (allt för bilden, något som omslagstjejen bara tyckte var roligt), besökt Camilla som går på svenska gymnasiet i London och skrivit om varför det är läskigt att redovisa och hur man blir en bättre talare.

Två enkla anledningar till att du ska gå ut och köpa Tjejliv:
1. Du bidrar till att Tjejliv växer, och därmed att tonårstjejer kan fortsätta läsa en viktig tidning, som är en frizon från utseendehets och prestationspress – och som inte säger åt någon hur man ska vara.
2. Du hjälper mig att få fler frilansuppdrag och stöder därmed min karriär. Se så, ut och köp!

Det heter inte frilandsjournalist

Jag fick hem papper från banken med avtal om mitt nya företagskonto. Där står det att min firma heter JL FRILANDSJOURNALIST. Seriöst, banken? Vad menar ni med det? Är jag journalist i alla fria länder? Vad nu fria länder betyder. Tur jag hann se felet innan jag fick heta så även på mitt bankkort.

En gång för alla: det heter frilansjournalist. Frilans. Inget land är inblandat.

Men spring i väg och köp Tjejliv då

11 oktober är en historisk dag. Det är nämligen då det absolut första numret av Magasinet Tjejliv säljs i butiker runt om i hela landet. Tjejliv är alltså en ny tidning för tonårstjejer. Ett alternativ till Julia och Frida och de där, ni vet. En tidning som handlar om allt mellan himmel och jord, men bryr sig lite mer om insidan, om självkänsla, om att göra sin grej, en tidning där allt inte behöver vara så glammigt och tillfixat, där retuschering inte förekommer. Typ så. Tjejliv är en tidning som behövs, skulle jag vilja säga. Jag hoppas tonåringarna upptäcker den.

För Tjejliv kan jag titulera mig Sveriges enda hype-redaktör. Om ni undrar vad det innebär är det bara att köpa tidningen. Den säljs över hela landet och ser ut så här:

(Ja, det är jag som har tagit omslagsbilden.)

Som en berg- och dalbana

Jag har varit arbetslös en gång förut. Men det var liksom inte en sådan stor grej. Jag var 20 år och mellanlandade hos föräldrarna. Ingen hyra. Inga räkningar. Och jobb hade jag redan efter några veckor. Den här gången är det lite värre. (Ett ord: bolån.) Nej, ännu är jag inte arbetslös, men som det ser ut nu är jag officiellt utan arbete om mindre än en vecka. Sedan jag tog mig in på journalistspåret har det ju flutit på rätt bra. Två praktikplatser och tre sommarvikarat som reporter på lokaltidning, magasin och kvällstidning. Att nu, när inte längre några studier tar vid, inte ha koll på vad som händer känns...

Ja, hur känns det? En dag kan det vara fullständigt åt skogen. Ovissheten tär på både muskler och psyke och motivation, och hopplösheten gnager. Sedan kan det plötsligt svänga. Jag besöker en annan stor tidning och pratar med en redaktör. Peppen går att ta på. Humöret stiger till skyarna och den där där osäkra framtiden spelar ingen roll. Jag fixar det, jag får ett vik, jag frilansar, det ordnar sig!

Ena timmen känner jag att det inte är någon idé att deppa. Inget blir ju bättre för det. Nästa timme kan jag inte sluta deppa. Och fundera på vad det är för jobbig bransch jag gett mig in i egentligen.

Zå himla nytänkande?

Den här grejen med att tidningsrubriker ibland ska vara så fyndiga... Åh, jag tycker ofta att det blir så krystat. Så fånigt. Så gjort. Och vad gäller Zlatan, jag undrar hur många rubriker om honom som har skojats till med bokstaven Z?

Ego-boost!

Ah, mitt namn! Alla journalister älskar nog att se sitt namn i tidningen, i tv eller höra det i radio. Det är väl den lilla narcissisten i oss som blir så nöjd, så nöjd. Extra roligt tycker jag det är att bli publicerad i ett magasin – det känns liksom lite lyxigare. Och när min byline är ansvarig inte bara för text utan också för foto, så blir det ännu roligare för fotografwannaben i mig. Efter att ha skrivit kontrakt på mitt nygamla jobb i Stockholm i går, fick jag med mig det snygga resemagasinet hem och fick därmed en tjuvtitt på mina jobb som jag gjorde förra sommaren – och som publiceras först nu.

Fredag-söndag 20-22 maj går det att köpa det snygga resemagasinet med Expressen. Ett magasin om sommar-Sverige för alla som vill planera sin Sverigesemester. Ni hittar tidningen vid kvällstidningarna och dess bilagor. Titta gärna lite extra på sidorna 21, 32-38, 72-74! (Inte bara för att det är jag som står bakom materialet, utan för att Gotland och Öland lätt är Sveriges bästa semestermål.)

Vad flickor respektive pojkar ska gilla

Två nya magasin för barn har kommit ut. Det ena heter Emma och är rosa och lila och pryds av en bild på Miley Cyrus. På ettan puffar man bland annat för "söta" Eric Saade, hundar, prinsessor och bakning. Den andra tidningen heter GOAL Junior och är blå, grön och orange och pryds av en bild på Zlatan. På ettan puffar man bland annat för fakta om fotbollslag, om hur mycket spelarna är värda och om "coola" posters. Härligt med barntidningar som riktar sig till barn i stället för till flickor respektive pojkar! Eller, hur var det nu?

Om journalistik och knarkmisstankar – och om två av mina arbetsgivare

Jag mår lite illa just nu, för jag har precis läst Ola Lindholms egen berättelse – gör gärna det du med.

Journalistik när den är som bäst?

De amerikanska tidningarna satte starka rubriker i dag. "Got him! Vengeance at last! US nails the bastard" (New York Post), "We got the bastard!" (Philadelphia Daily News) och "Rot in hell" (New York Daily). Magstarkt. Och ett märkligt sätt att rapportera på.

Amerikaner firar vid Ground Zero. Firar att bin Laden blivit dödad. Jag vet inte vad ni tycker, men jag kan ju känna att oavsett hur hemsk en person är, så känns det lite fel att fira dennes död. Och: vad tror Obama och gänget ska hända nu? Ingenting? Att allt blir frid och fröjd?

Alla får jobb

Journalistyrket är inget man ska satsa på. Att utbilda sig till journalist är samma sak som en osäker framtid. Att satsa på en karriär som journalist är inte så smart, tänk sjuksköterska i stället! Ungefär så har det låtit i några år. Jag struntade i det, och tänkte att jag satsar på det jag vill satsa på. Och när jag läser det här känns det rätt skönt.

Bäst chans har de som pluggar teknisk nanovetenskap på Lunds universitet eller journalistik på Mittuniversitetet. Utbildningarna var två av sex där 100 procent av studenterna fick jobb efter examen.

Min första fråga till artikeln blir: hur har de undersökt detta? Sedan ställer jag mig själv några frågor: Om jag har pluggat journalistik på Mittuniversitetet? Ja. Om jag har jobb efter examen? Ja. Om mina journalistvänner från Mittuniversitetet har jobb efter examen? Vad jag vet, ja.

Vi får alltså jobb trots våra syftningsfel under första redaktionsövningen 2008...

(Observera att jag inte är skribenten bakom syftningsfelet. Jag är korrläsaren.)

Apropå att jag var på Ikea i Brent Park i dag

Mitt livs första fish and chips – på Ikea.

"Så får Ikea dig att handla mer","Tricket: möbeljättens varuhus uppbyggda som labyrinter", "Professor: Det är så listigt upplagt att jag inte tvivlar på att det är avsiktligt"


Så stod det i de svenska kvällstidningarna i dag. Och detta har tydligen brittiska forskare kommit fram till minsann. Hrm. Jaha, skulle vi bli förvånade nu? Uppröras? Är det nu folk ska tänka MEN USCH VAD HEMSKT IKEA ÄR SOM BYGGER UPP SINA VARUHUS SOM LABYRINTER, FYYYY? Jag skulle vilja påstå att om det är någon butik som inte tänker innan de placerar ut sina varor har de ju misslyckats enormt.

Om de lyckades med mig? Jo, jag gick ut från Ikea med en vara som jag inte hade tänkt köpa. Å andra sidan struntade jag i osthyveln som jag tänkt få med mig hem...

Hej, jag heter Johanna och jag är journalist.

Så. Nu sitter jag här och är färdig. Färdig med Sundsvall, färdig med journalistutbildningen. Färdigutbildad journalist. Även om jag inte har det på papper förrän om ett halvår, så har jag i dag en filosofie kandidatexamen med huvudområdet journalistik.

Jag fattar ingenting. Men stort känns det.

Vi klarade alltså C-uppsatsen. Vi fick nästan så bra betyg man kan få på examinationen i dag och vi var nära att brista ut i gråt av lättnad. Vi ville svimma av nervositet innan. För fan, vad vi har kämpat. Att av examinatorn mr Forskare få höra att vi övertygat honom om att vår studie är viktig och att han faktiskt säger att vår studie har bidragit till forskningen gör att jag rodnar av stolthet. Men allra, allra skönast är att jag inte behöver titta åt C-uppsatsen igen. Den är färdig. Jag är färdig!

Och det sjukaste? Jag är inte särskilt främmande för att forska i framtiden.

Ångesten gör mig totalnormal

I stället för att göra det jag borde, nämligen plugga, har jag i dag suttit och tittar på Radio Totalnormal i UR. Och wow, vilket program! Radio Totalnormal är en närradiostation som sänder från Södermalm i Stockholm. Det spelas in med livepublik en gång i veckan och programmet görs av och med människor med erfarenhet av psykisk ohälsa.

En av reportrarna är schizofren. Han springer längs Götgatan och ställer frågor till folk.

– Hej, hur mår du? säger han och håller fram sin mikrofon framför en dams mun.

– Bra, svarar damen.

– Vad är det som får dig att må bra?

– Att jag är jag.

Bästa svaret i dag, tycker reportern.

– Hej, får jag fråga, känner herrn någon som är psykiskt sjuk?

– Nej.

– Känner du någon som är psykiskt frisk?

– ...?

För ett år sedan vann Radio Totalnormal Stora Radiopriset i närradioklassen, för sitt unika sätt att ta sig an frågor om psykisk ohälsa och avdramatisera ett tabubelagt ämne. Och just det är så viktigt. Att avdramatisera det här. Hur många känner inte någon som har varit deprimerad eller har någon annan psykisk sjukdom? Alla vet någon och därför är ämnet livsviktigt. Dessutom är programmet fantastiskt och befriande att se.

Dagen före valet: kvällstidningsettorna

(Ja, det är faktiskt två olika tidningar.)

Slutspurten

När jag började på mitt jobb på den här kvällstidningen var jag ganska skraj. Herregud, ska jag jobba där? Hur hände det? Jag kommer avslöjas! Att jag inte kan något kommer att avslöjas! Äsch, det gick hur bra som helst. Veckorna har rusat förbi fortare än någonsin, vilket låter klyschigt, men är helt sant.

Nu är det blott en vecka kvar på mitt jobb. Mitt jobb som reporter där jag har gjort allt från att göra entré på röda mattan tillsammans med svenska tv-kändisar till att skriva om vildsvin och leta efter genuina platser på Gotland. Jag skulle gärna ta över efter honom jag vikarierar för och bara fortsätta här, stanna kvar och vara enda reportern på min bilaga. Helt okej vore det.

Men det är klart. Att sätta sig i skolbänken igen för att skriva C-uppsats blir nog dödskul det med.