Hälsning från moraltanten

I skolan kallades jag moraltant av killarna i klassen. Detta var före gymnasiet. Ja, tänka sig, redan då var jag politiskt korrekt. Jag blir lite less på moraltanten i mig när jag så här i juletider debatterar för en vit jul och för att bojkotta julskinkan. Men jag kan verkligen inte låta bli. Här bekymrar sig folk för att det är för mycket i vatten i julskinkan – men bryr sig inte alls om att grisarna farit väldigt illa innan de dödades för att bli vår julmat. Skärpning!

Om en vit jul

För mig har alkohol och jul aldrig gått hand i hand. Jag ser inga som helst kopplingar mellan de två tingen, kanske för att alkohol är något som aldrig naturligt funnits under min uppväxt över huvud taget. Därför blir jag extremt förvånad när jag läser den den här texten, om den ringlande kön till Systembolaget en måndag före jul.

Möjligen har jag sett någon julöl på julafton när jag var barn. Men mer än så minns jag inte, och det är aldrig något jag behövt tänka på. För mig är det väldigt främmande med julnubbar och att tomten skulle vingla och stinka sprit, för enligt min erfarenhet hör alkohol inte hemma på julen. Tvärtom. För mig är alkohol på julafton lika självklart som skräckinjagande pumpor på midsommar eller påskägg på nyår – det vill säga så opassande att man inte ens funderar på det.

Men tänk vad många barn det är som kommer behöva se sina föräldrar, och andra vuxna, fulla i jul. Som känner oro och otrygghet. Kan vi inte låta dem slippa det? Är det verkligen så svårt att stå över alkoholen? Om svaret är ja, nja, eller bara det minsta tveksamt – då är det ett problem.

En vit jul är så självklart för mig att det egentligen inte borde diskuteras.
Och då pratar jag inte om snön.

Om killar som tar sig rätten. Om kroppar som aldrig är någon annans än ens egen. Om sånt som inte är okej.

Min kompis kommer hem till sitt trygga lägenhetshus. Går mot hissen. Tre killar springer efter henne, in i hissen innan dess dörrar går igen. De trycker upp henne mot väggen, kysser henne på kinden, på munnen, biter henne i halsen. Hon försöker skrika, säger åt dem att inte röra henne, undrar vad de vill. De skrattar.

För de här killarna är det kanske en skitsak. En snygg tjej, kyssa henne lite kanske? Det kan väl vara en kul grej att göra? Hon kanske känner sig uppskattad? Så fan heller!

Vet ni vad jag är trött på? Jag är trött på att vara rädd!

När jag bodde i Paris gick jag från mataffären med en kasse i vardera hand, på väg hem. På gatan mötte jag en kille som plötsligt sträckte fram ena handen och tog mig på bröstet. Och gick vidare som om inget hade hänt. Jag var så chockad att jag inte visste hur jag skulle reagera. Jag fick inte ens ur mig ne me touche pas som min franskalärare hade lärt mig säga ("rör mig inte" – tänk, vi fick lära oss sånt på våra lektioner för att det är så vanligt att killarna är lite för på).

När jag var ute och promenerade en vårdag i Falun för några år sedan cyklade en kille i kapp mig. När han närmade sig mig, saktade han in, tog ett ordentligt tag om min rumpa – och cyklade vidare. Jag hade precis opererat min rygg och kunde inte springa. Annars hade jag i ren ilska och chock sprungit efter, sparkat på cykeln, försökt slå till honom. Nu blev det bara ett fånigt "vad fan gör du?".

Hur ska man reagera egentligen? Jag blir så chockad över att människor (killar!) tar sig rätten till någon annans kropp på det här sättet. Som att det är en självklarhet att få ta på en okänd tjej hur som helst. När jag var yngre försökte jag nog bara skaka bort det. En hand i rumpan på krogen är väl inte hela världen, liksom. Numera blir jag skitförbannad när sånt händer. Senast i somras när jag var och dansade på en klubb i Stockholm var det en kille som var alldeles för på. Vi dansade litegrann, och när jag ville gå tillbaka till min kompis försökte han hålla kvar mig. Inget konstigt med det, men jag sa nej. Han försökte fortfarande hålla kvar mig och efter att jag lyckats ta mig därifrån återkom han gång på gång, drog mig intill sig, tog mig över ryggslut och rumpa, accepterade inte mitt upprepande nej, jag vill inte. Tredje gången han försökte skrek jag vad är det du inte förstår? NEJ! och gav honom en blick som med allra största sannolikhet var kolsvart. Först då gav han sig.

Jag tänker aldrig mer acceptera att någon går över gränsen. Killen som tog mig i rumpan på den där cykelvägen, honom anmälde jag. Att ta någon på rumpan kanske kan verka som en skitsak. Men det är aldrig okej att begå övergrepp, oavsett vilket det är. Jag anmäler inte killar som tar på mig på krogen, till de säger jag ifrån. Men i det här fallet läste jag i tidningen någon vecka senare att två tjejer, oberoende av varandra, anmält en kille på cykel som ofredat dem, på ungefär samma plats. Då anmälde även jag. Med hjälp av tre anmälningar och signalement fick de fast killen. Och jag kände därefter att alla ska anmälas, för att markera att det aldrig är okej att ta sig rätten till någon annans kropp. För vad händer om vi bara accepterar?

Jag har vänner som blivit våldtagna. Av pojkvänner, av kända och av okända killar. Och jag undrar om jag har någon kvinnlig vän som aldrig någonsin blivit utsatt för någon form av sexuellt ofredande. Jag tror faktiskt inte det. Vem har inte fått en hand i rumpan på krogen?

För min kompis i hissen var det inte första gången hon blev påhoppad.

Det här är vardag för oss tjejer.

Jag känner mig ofta rädd på tunnelbanan på natten. Och rädd för att ensam gå förbi ett gäng killar. Rädd att stå ensam och vänta på bussen när det är mörkt. Rädd när jag går hem från tunnelbanan när klockan blivit mycket. Rädd när jag cyklar i natten. Så rädd att jag trampar det fortaste jag kan. Så rädd att jag vill vara beredd med vassa nycklar i handen. Så rädd att jag åtminstone vill ha telefonsällskap.

Jag är så vansinnigt trött på att jag som tjej ska behöva vara rädd.
Det om något, mina damer och herrar, är inte okej.

Vad flickor respektive pojkar ska gilla

Två nya magasin för barn har kommit ut. Det ena heter Emma och är rosa och lila och pryds av en bild på Miley Cyrus. På ettan puffar man bland annat för "söta" Eric Saade, hundar, prinsessor och bakning. Den andra tidningen heter GOAL Junior och är blå, grön och orange och pryds av en bild på Zlatan. På ettan puffar man bland annat för fakta om fotbollslag, om hur mycket spelarna är värda och om "coola" posters. Härligt med barntidningar som riktar sig till barn i stället för till flickor respektive pojkar! Eller, hur var det nu?

Journalistik när den är som bäst?

De amerikanska tidningarna satte starka rubriker i dag. "Got him! Vengeance at last! US nails the bastard" (New York Post), "We got the bastard!" (Philadelphia Daily News) och "Rot in hell" (New York Daily). Magstarkt. Och ett märkligt sätt att rapportera på.

Amerikaner firar vid Ground Zero. Firar att bin Laden blivit dödad. Jag vet inte vad ni tycker, men jag kan ju känna att oavsett hur hemsk en person är, så känns det lite fel att fira dennes död. Och: vad tror Obama och gänget ska hända nu? Ingenting? Att allt blir frid och fröjd?

Tack för att ni finns, Danmark

Jag blir rätt arg när jag läser det här. Må hända att barn inte är någon rättighet, men att påstå att barn har rätt till en mamma och en pappa känns lite trångsynt 2011. Viktigast måste väl vara att barnet växer upp i ett kärleksfullt och stabilt hem, oavsett hur familjekonstellationen ser ut? Jag undrar vad regeringen har för åsikt gällande alla barn i Sverige som kom till på "naturlig" väg men ändå lever med bara en förälder, utan kontakt med den andre? Och varför får ensamstående kvinnor adoptera*, men inte insemineras? En vän till mig har försökt få barn hur länge som helst. Den naturliga vägen med den dåvarande sambon gick inte. Efter några år blev hon singel. Och till slut ställde hon sig i adoptionskö – ensam – med utredning och allt vad det innebär. Men som ensamstående tar det en enorm tid att få adoptera, så nu testar min vän att åka till Danmark för att bli gravid genom insemination. Inte många år kvar till 40 år, ensamstående, med en enorm barnlängtan. Varför inte? Jag skulle troligen göra samma sak i hennes sits. Tack för att ni finns, Danmark!

*Kanske borde tillåtas även för ensamstående män?

Apropå att pannkakor var det viktigaste i går...

Normalt betyder 8 mars något helt annat för mig än semlor och pannkakor. 8 mars är lika med internationella kvinnodagen. När man pluggar engelska ihop med människor från Japan, Kina, Vitryssland, Thailand, Spanien, Frankrike och Taiwan blir man gång på gång förvånad och märker att vi har det rätt bra som kvinnor i Sverige. Vi har kommit så långt jämfört med andra länder.

Då blir jag stolt.

Därmed inte sagt att vi ska vara nöjda, eller att vi är jämställda.

Och det absolut knäppaste i allt detta är väl att behöva vara stolt över att "vi har kommit långt". Det skulle aldrig varit någon skillnad mellan män och kvinnor från första början.

En människa som du och jag

Marcus, 21, tog sitt liv i går och sände ut allt direkt på nätet. Ni har säkert hört talas om det. Via forumet Flashback flaggade han för att han tänkte begå självmord. Vissa hejade på, andra försökte få honom att låta bli. Men ingen kontaktade polis eller ambulans – förrän det var för sent. I går kväll råkade jag hitta tråden på Flashback och jag kunde inte sluta läsa vad Marcus och alla andra människor skrivit. "Du är för feg för att göra det", skriver någon. Efter några minuter blir de förskräckta när de med egna ögon ser att han faktiskt inte längre lever. Marcus sista statusuppdatering på Facebook är att han tar livet av sig.

Jag finner inga ord. Just nu mår jag bara illa. Mest illamående blir jag av YouTube-klippet jag precis fick se. Det som jag trodde var en hyllningsfilm till Marcus var en ihopklippt film där han hänger upp snaran och sätter den runt halsen. Det är vidrigt att det finns så många människor som gottar sig i det här. Folk fascineras, diskuterar hejvilt, tycker att det är häftigt, tragiskt, slänger ur sig dråpliga kommentarer. Givetvis blir det diskussion, för det här är en oerhört tragisk händelse. Vem tar livet av sig på det här sättet?

Men jag tänker: Bakom den här tragiska storyn finns en människa, en människa med massor av anhöriga, Själv har jag ingen aning om vem han var, men det hade en släkting till mig. Marcus var hans kompis. Och kanske mår jag lite extra illa över det jag sett och läst för att jag vet att en jag känner har förlorat sin vän. Att folk inte visar de anhöriga mer respekt är för mig obegripligt. Diskutera gärna saken, det behövs, men gör det med respekt för Marcus, hans familj och vänner.