Lyckan över att få riva huset

Tänk att vara 2 och 4 år och ha tjatat på mormor. Får vi äta upp pepparkakshuset? Mormor säger nej, inte i dag. Tänk att mormor, utan förvarning, en dag säger att hon har en överraskning. Och så tar hon fram huset, och säger att nu, nu får ni äta upp det! Tänk att vara 2 och 4 år och plötsligt få ett pepparkakhus fullt av godis framför sig – tillåtet att äta upp. Ja, då klättrar man såklart ivrigt upp på köksbordet, tar tag i huset och äter direkt från det, utan att bryta sönder huset först. Vilken lycka mina systersöner fick vara med om här om dagen.

Från mitt perspektiv

Sitter och laddar för att dra ut och käka middag med barndomsbästisen och hennes växande mage. Kommer att tänka på att en man på bussen tyckte det var dags för även mig att skaffa barn. Han hade visserligen inte alla hästar hemma, men ändå. På bussen till systersönernas dagis sitter han mittemot mig och min syster och undrar var vi ska. Hämta barn på dagis, berättar vi och han frågar då hur gamla vi är. 33 och 27, säger vi, och han undrar om vi båda två har barn. "Nej, bara jag", säger min syster. Efter att mannen fått tänka lite säger han till mig att jag borde skaffa barn snart, att det kanske är dags nu, för sen blir det svårare, skaffar jag inte barn nu så kanske det är för sent.

Jamen gud, ja, absolut, tack för påminnelsen. Hade glömt att klockan tickar, att fertiliteten minskar och allt sånt. Det är så fint när folk påminner. Ska dra ut och hitta en bäbisproducent med detsamma.

Tänk den som fyllde 4 år

När jag ringde för att gratta min systerson tillika gudson på 4-årsdagen i dag, var det han som svarade. "Jag fyller år i dag", berättade han stolt när jag grattade på födelsedagen. Vad häftigt det är när barn växer upp. Allt de lär sig, hur de utvecklas – och plötsligt går det att kommunicera med dem!

Hört hemifrån

"Johanna brukar säga pussgurka till mig."

Oliver, 3 år

Jag smälter och vill hem och ha kvalitetstid med min gudson och hans lillebror.

När tomten kom

"Kolla, tomten rör sig!" ropade treåringen när han såg tomten komma pulsande i snön från båthuset. Ettåringen pekade, hade stora ögon och upprepade ett ord som liknade "tomte". Sedan kom han in, tomten, och han hade lyssnat på mina önskningar. Inga onödiga prylar. Egentligen hemskt gärna heminredning men nej, inte år, inte förrän jag har ett hem. Jag vill mest ha typ massage. Den snälla tomten hade därmed bokat in mig på diverse behandlingar nästa vecka. Herregud, vad skönt!

3-åringen levererar mer

Jag: Min lilla pussgurka!
Oliver: Jag är inte pussgurka!
Jag: Nähä. Vad är du då?
Oliver: Jag heter Oliver.
Jag: Okej. Pussgurka-Oliver.
Oliver: Nej!
Jag: Nähä. Då får du heta söt-Olvan.
Oliver: Jag är inte söt. Jag är snygg.
Jag: Jahapp. Snygg-Olvan då?
Oliver: Ja.

Konstiga moster, alltså

Oliver, 3 år, är min underbara gudson och tillika systerson. Han är bäst på att muntra upp. I dag när vi pratade i telefon sa jag att jag måste lägga på eftersom jag skulle sätta mig i bilen för att komma och hälsa på honom. "Ja, jippi!" sa han då – och mitt mosterhjärta smälte. När jag träffade honom tittade han på mina örhängen, tog i dem, såg på mig med allvarlig blick och sa:
– Johanna, skor har man på fötterna.

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Mina kära systersöner och jag.

"...och i vårt glada gäng har vi Oliver som gäst..."

Fyra vuxna sjunger barnsånger för treåring och ettåring. Under tiden ligger treåringen på golvet och koncentrerar sig på att köra leksaksbil. Plötsligt tittar han upp på oss, märkbart störd, och säger:
- Shhh! Det låter illa!

Fångad på bild

I dag ska bli dagen när jag fångar dig på bild. Tänkte jag (visserligen inte, men man kan ju låtsas) och fotograferade mig själv. Och mina små, söta och världens mest fantastiska systersöner:

1-åringen med paketrester och storebrorsan med lillebrorsans kamera.

Fantastiska 1-årskalastårtor.

Nej, alltså, jag är bara mostern

Jag handlade barnkläder i går. När jag gör det brukar butiksbiträdet alltid fråga om det är en present. Den här gången hände inte det. I stället berättade butiksbiträdet om en kampanj där man kunde lämna in begagnade jeans och vinna en årsförbrukning på just jeans. För barnen då, förstås.

– Ni kanske inte använder 12 jeans på ett år, men det går ju att spara dem, säger hon.

– Ja, precis, säger jag.

– Jag skickar med lite ballonger! Och så lite godis... fast han kanske inte får äta godis än?

– Nej, han är nog lite liten. Men storebrorsan kan säkert ta det annars.

– Annars kan ju mamma äta upp det, säger butiksbiträdet och blinkar åt mig.

Alltså, jaha, nej...

Men jag tyckte faktiskt att det var ganska trevligt att ta på mig den rollen.