Mot en säker bloggdöd?

Min blogg känns inte lika självklar längre. Jag finns ju på Twitter, Instagram (heter barajagjohanna för den som vill bli kompis), Facebook och förstås på min hemsida (som dessutom har en sömnig blogg – vilken kanske blir mindre sömnig snart). Den här älskade gamla bloggen känns nästan lite överflödig bland all min aktivitet på sociala medier och jag har funderat att säga att jag slutar, lite abrupt, här och nu. Men jag säger inte så, för man vet aldrig. I stället säger jag bara att trots att jag bloggat sedan 2005 (herregud!) hittar jag inte riktigt meningen med det längre – och att ni hittar mig på många andra ställen tills vidare. Vi hörs!

Behöver du en journalist som kan skriva texter eller ta bilder åt dig, förresten? Hör av dig!

Vår vid Faluån

Jag har blivit sjuk

Fyra kilometers löp/promenadrunda upp i Hammarbybacken och tillbaka.
Sedan ett par timmars paus, följt av en mils promenad runt Årstaviken.
Och så kommer jag hem och är lite sugen på att träna...

Johanna hjärta Stockholm

Här sitter jag mellan Strömkajen och Nybroviken.

Vet ni att jag stortrivs i den här stan?

Ja, jag vet att ni vet, jag vet att jag sagt det förr och säger det ganska ofta.

Alldeles nyss stod jag i valet och kvalet mellan två sommarvikariat. Det hade kunnat vara så att jag valde ett jobb som inte ligger i Stockholm. Slutligen har jag bestämt mig för att gå tillbaka till det jag jobbat med i två somrar: resereporter – vilket innebär att stanna i Stockholm (när jag inte reser).

Jag har ju bosatt mig här, jag har köpt lägenhet och vill inte för mitt liv flytta eftersom jag trivs alldeles för bra för det. Jag vill ha Stockholms utbud, jag vill åka min gröna linje, jag vill sitta i Nybroviken i den hettande eftermiddagssolen, jag vill gå på sommarkonserterna på Gröna Lund, jag vill gå på utebio i Rålis, jag vill kunna åka skärgårdsbåt på guppigt hav, jag vill sitta med en kall dryck på Snaps uteservering, jag vill springa uppför Hammarbybacken tills benen är som spagetti. Och så vidare. Att stanna känns därmed rätt så underbart.

En helg som på något sätt gick till historien

Den här helgen går kanske inte till historien som den nyttigaste. Kladdkaka med glass och grädde hos grannen i fredags. Schlagerfest med cupcakes, kladdkaka, champagne och vin i Zinkensdamm i går, följt av pubhäng innehållande öl, följt av soffhäng med ostbågar och naturgodis. Och så i dag: födelsedagsfika med prinsesstårta, cupcakes, biskvier och andra kakor.

Möjligtvis går helgen till historien som fikatätast.

Och kanske har det slagits rekord i egoboostande. Min kompis Oscar har varit och hälsat på och han är fantastisk vad gäller att berätta för sina vänner vad de är bra på. De senaste dagarna har jag blivit överröst av fina ord – så pass att jag övertalades att tacka ja till att vara med i en radiopanel.

Mer om det en annan gång. Om inte bloggen dött tills dess. Risken verkar ändå överhängande.

Den där vågen (den med siffror)

Jag ställde mig precis på vågen. Det var ett tag sedan sist.

PLUS TVÅ KILO. Okej att jag har ätit väldigt mycket i dag, men jag har då inte ätit två kilo.

Det måste ju betyda att jag fått muskler! Jippi!

Vasalopp vs eget lopp

Första söndagen i mars. För ett år sedan bodde jag i London och sådär på avstånd var det så tydligt att alla svenskar gjorde samma sak den här dagen – tittade på Vasaloppet. Jag skrev också att jag troligen gjort samma sak om jag hade bott i Sverige. Men var fick jag det i från, undrar jag nu? När jag vaknade i dag och uppdaterade mig på Twitter och Facebook var det, precis som förra året, inget tvivel om vad det var för dag. Vasaloppsdagen. Jag kan förstå myskänslan i att se på det där loppet i sällskap. Men ensam? Flera timmar framför tv:n, stirrande på folk i tights som åker skidor, mil efter mil? Nej, då drar jag hellre på mig tightsen själv!

Jag startade inte ens tv:n. I stället tog jag på mig löpartights, löparskor och pannband och drog ut på en sex kilometer lång runda i solsken bland frostiga träd. Hur skönt som helst. Som den nybörjare jag är på att springa (jag har tyckt det är så sjukt tråkigt) vill jag dessutom berätta att jag orkade springa hela tre kilometer. Det har aldrig hänt, så jag är extremt stolt. Nästa gång blir det längre!

Vårlördag i Stockholm city

Vårsol. Jag har skrivit artikel om den, så jag vet hur viktig den är för vårt vålmående. Det spelar liksom ingen roll om vi får ångest av att solstrålarna som letar sig in genom persiennerna på morgonen (ja, det är faktiskt rätt vanligt). Vi kanske tror att vi tycker att solen är jobbig, men det är just solen som är den bästa medicinen mot den där känslan. Normalt är jag en sådan där som tycker att det är jättejobbigt när vinter blir vår. När mörkt blir ljust. De senaste veckorna har jag dock levt som jag lärt – utsatt mig för solen. Och vet ni vad? Det funkar skitbra.

På eftermiddagen i dag tog en kompis och jag en fotopromenad. Från Slussen till Skeppsbron till Nybroviken till Djurgårdsbron. Vi var inte direkt ensamma. Promenadspråket på Strandvägen var trångt. Men gud vad vackert det är i den här stan...

Hemma i köket hos schlagerkungen

Med min egen turkosa mosaik måste jag säga att han har bra smak, Christer.

Minns ni att jag var hemma hos en känd person och gjorde matreportage för några veckor sedan? Det var i köket hos schlagerkungen Christer Björkman jag hälsade på. Nu kan ni läsa reportaget i Mitt kök som säljs med Expressen till och med i morgon, fredag.

Men skynda skynda, tidningen brukar ta slut!

Om att vara endast en till middagen

Man kommer på en ny maträtt. Typ fräs färska bönor, sockerärtor, spansk peppar och vitlök i olja. Blanda i pesto, pinjenötter, kokt spagetti, massor av parmesan och tadaaa, mumsig middag.

Men så är man ju bara är en person och man vill vara ekonomisk och äta upp det man köpt och därmed inte kasta mat som blivit gammal för att man inte hunnit äta upp den. Då får man äta den där rätten fyra-fem gånger på väldigt kort tid, till de värdefulla färska bönorna och sockerärtorna tagit slut. Samma sak med rödbets- och halloumisalladen. Har man öppnat ett halloumipaket och köpt hem babyspenat och ruccola får man minsann se till att äta upp det. För så goda saker, det låter man liksom inte bli gammalt.

Hej, variation liksom.

Journalistik, sushi och juridik

Om ni undrar vad jag har gjort i dag, så kan ni få en hint här. (Observera att det alltså är meningen att jag ska se lite... trist och osäker ut.) Sedan några timmar sitter jag hos en kompis på Östermalm. Vi har precis ätit sushi och försöker nu göra nytta. Hon med sin fetaste lagbok (tentaplugg) och jag med mitt Worddokument (jobb). Jag är så trött att jag precis tänkte tanken att ge upp jobbandet för i dag när jag insåg att jag har en intervju att förbereda. När intervjun ska äga rum? 08.00 i morgon... Gäsp.

Den där lilla prinsessan Estelle

Alltså, jag kräks på den här förbannade bevakningen men kan inte sluta titta.

Jag älskar följande:
1. Att alla har "vetat" vad barnet ska heta. Ingen har gissat på Estelle och alla har så galet fel.
2. Att det blev en oväntad sammansättning av namn.
3. Namnet. Namnet är jättefint.

Så. Det här får alldeles för stora proportioner överallt, så även hos mig själv. Jag är inte rojalist och jag har jobb att göra. Kan någon tvinga mig från direktrapporteringen på nätet och på tv nu?

Min kropp hjärta mig

Jag må vara ganska ineffektiv i jobbet just nu... Men vad gäller träningen ligger jag verkligen på plus, för den har nästan börjat styra mina dagar. Mitt mål är att träna åtminstone tre gånger i veckan. Blir det två gånger får det duga, och blir det fyra eller fem gånger är jag jätteglad. De senaste åtta veckorna har jag i genomsnitt kört tre och ett halvt pass i veckan (tar vi bort de två första veckorna ligger genomsnittet på fyra pass i veckan) – och jag är så nöjd! Min kropp älskar det jag gör.

Dagens måste: semlan

Den här dagen för ett år sedan bodde jag i London och åt pannkakor till förrätt, huvudrätt och efterrätt. Det är ju nämligen inte bara fettisdagen (eller semmeldagen som jag föredrar att kalla den), utan även pannkaksdagen. I dag var jag desto mer svensk och satte mig på ett konditori med en vän och åt en lyxsemla – trots att jag egentligen inte var så sugen. Men gudomligt goda är de, de där bakverken.

Vem det var som fucking rösta?

Det var jag!

Apropå lördagens schlager. Jag tänkte skriva ett blogginlägg om det. Men min vän har skrivit en krönika som säger precis allt det jag vill säga, så det känns liksom lite fånigt att återupprepa. Läs den här.

Vi fortsätter på samma tema va?

En helt vanlig fredagkväll i Falun – hemmaträning. Det första jag gjorde när jag anlände med tåget och hoppade in i mammas bil var att säga åt henne att svänga förbi Intersport innan vi åkte hem. Där gick jag in och köpte yogamatta och hantlar, och tillsammans med mitt gummiband har jag nu ett bra träningskit för de dagarna jag inte orkar ta mig hemifrån för att träna.

PS. Jag brukar inte orka riktiga armhävningar, men kämpade som tusan bara för bilden.

Numera med ständig träningsvärk

Det bästa med att skriva om träning, som jag börjat göra en del, är att jag blir så inspirerad och peppad hela tiden! Och så får jag oerhört smarta tips. Så efter timmarna i gymmet i går tog jag i ännu mer på mitt skivstångsspass på kvällen, utmanade mig själv och testade att öka belastningen ytterligare. Jag älskar min träningsvärk! Vad jag fått lära mig: om det inte är är jävligt tufft har jag inte lastat tillräckligt med vikter och har jag ingen träningsvärk har jag tagit i för lite.

En bra gemensam nämnare

Fyra timmar på gymmet. Det är inte varje dag. I dag var ett undantag, och jag tränade inte ens, utan var där som reporter. Vi insåg att vi var ett klockrent team där – jag, fotografen, PT:n och hon som fick vara modell. PT:n och jag pratade nämligen lite och han sa "är du från Dalarna?" varpå jag svarade att jag kommer från Falun. "Kul, jag är från Mora, och hon med" sa han och nickade åt modellen. "Jag är från Borlänge", säger fotografen då. Plötsligt bredde dalmålet ut sig på Östermalm.

Äsch, jag brukar vara så här spontan

Vi har pratat om att vi borde dra på solsemester i maj.
Båda utan jobb som hindrar. Båda med förhoppning om jobb som hindrar efter maj.
Vi har pratat om det lite löst. Inte kommit nära att boka.

I kväll.
Hon: Hallå, ska vi dra utomlands eller?
Jag: Ja, jag är på!
Hon: Men ska vi kolla hur det ser ut?
Jag: Lätt.

Kollar lite. Cypern. Turkiet. Grekland.
Kollar medeltemperatur. Ser bra ut.
Inte för varmt. Men ändå varmt. Bra pris.

Hon: Men ska vi?
Jag: Ja. Ska vi? Vi gör det!

Klickar vidare. Knappar in kortuppgifter.

Och så gör vi det.
I maj drar vi till Cypern, min granne och jag.

Det här med Instagram

Förresten, jag heter barajagjohanna på Instagram. (Mitt för- och efternamn sammansatt var redan snott av någon som inte ens är aktiv. Grr!) Tänkte jag skulle berätta det, så ni kan börja följa mig. Seså!

Vad heter ni?

Guld värt, det där med kanelsnäckor

Under eftermiddagen åt jag kolhydrater för ett helt kompani, kolhydrater som jag på sistone minskat på. Men i dag, kanelsnäcka efter kanelsnäcka la sig som en härlig deg i magen. Mums! Min frilanskollega kom hit med en påse fikabröd, så vi åt bulle efter bulle, drack te och pratade om sånt som ni med normala arbeten pratar om med era kollegor. Jobbet och livet. Att få ösa ur sig skit och saker man tänker på, och prata med någon i samma sits och samtidigt trycka i sig fem kanelsnäckor utan dåligt samvete. Guld värt.

En av alla de där dagarna #14

Hej, jag vill bara uppmärksamma er på att det är en viktig dag i dag: Tandborstbytardagen.

Bästa lunchen efter vinterpromenad

På fältet här i närheten där jag bor var det som att vara i fjällen i dag. Fullt av människor, folk åkte skidor, pulka och skoter. I Stockholm! Nollgradigt och sol. Toppenväder och jag trivdes i mina löpartights och pannband på min promenad. Det verkar ha sett ut så i resten av landet också, för alla bilder på Facebook visar blå himmel, snö och vinteraktiviteter. Men i stället för att visa upp vinter-Stockholm, tänkte jag bjuda er på en bild av vad jag slängde ihop till lunch. Voilà:

Hur fånigt som helst

Det här är jättetöntigt. Men ibland (eller ganska ofta) kan jag sakna något så trivialt som att köpa en take away-latte från Pauls eller Starbucks. Gärna en hasselnöts-, vanilj- eller karamellatte från Pauls på Regent Street nära campuset jag pluggade på för ett år sedan. Åh. Hur fånigt som helst, men det är något härligt minne förknippat med känslan, smaken, lukten....

Fettis...onsdagen

Efter lunch kom min bästa granne med lyxsemlor. Ja, de kallas faktiskt så. Lyxsemlor med extra mycket mandelmassa – och vilken god mandelmassa sen! Jag kände att vi var värda det här, som belöning för träningsvärken som är ett resultat av att vi blivit så oerhört hängivna vår träning. Äh förresten, man måste inte ha en ursäkt för att äta semla.