Den här staden, alltså

Efter att jag gjort en intervju i Richmond tog jag tåget till Waterloo och strosade omkring i hopp om att finna någonstans att äta. Sprang plötsligt in i Lower Marsh Market, en marknad med massor av lunchtime street food. Jag älskar sådana ställen! Stånd efter stånd står uppställd med indisk mat, med thailändsk mat, med texmex, med kinesiskt, japanskt. Och med falafel. Jag köpte en falafelrulle för tre pund (chockerande billigt) och satte mig och åt bland höstlöven och tittade på människor och röda dubbeldäckare. Där någonstans insåg jag att den här staden, alltså... den är bra härlig, ändå.

Hey stranger

6 maj 2011. Jag stiger på tåget på London Bridge, på väg till Gatwick. Placerar all packning bredvid mig och framför mig. Tjejen snett mittemot börjar prata med mig, fråga mig var jag och min packning ska. Jag berättar att jag ska flyga till Sverige. Hon trodde att jag skulle längre bort med tanke på mina stora väskor, varpå jag förklarar att jag bott i London ett tag och att jag flyttar tillbaka nu.
– Oh, so this is your last day in London? säger hon.
Yes... very strange. Hon berättar att hon ska på semester till Marseille. Och jag tänker, att så här börjar man inte ofta prata med varandra i Sverige. Det kommer jag sakna.

Kört bil, check, sovit i mjuk säng, check, duschat i skön dusch, check, druckit bryggte, check!

Första tanken när jag hörde svenska (och dalmål av alla dialekter!) i gaten på Gatwick var irritation. Fy, vad fult det var. Första tanken när jag sicksackade mellan trängseln av människor på det överbokade tåget från Arlanda var påminnelsen om att just ja, folk är artigare i England. Jag sa hela tiden ursäkta, tack, ursäkta mig när jag fick kliva och gå runt och ramla in i folk – men nästan ingen sa något tillbaka (ni vet, i England är det sorry och excuse me och thank you i överflöd).

Och sedan. Sedan klev jag av tåget i Dalarna och första tanken var att luften kändes så oerhört härligt frisk. Så nu har jag varit ut på stan och andats lite härligt frisk dalaluft.

Fredag. Helgdag. Och jag, jag var på bröllop i dag.

Hur 120 000 personer kan vara så tysta samtidigt är ett under. Men när vigseln började blev det knäpptyst i Hyde Park. Det var ungefär som om vi var med där i kyrkan. Storbildsskärmarna på 100 kvadratmeter och ljudet som var lika bra som på en konsert, jo, det bidrog nog till stämningen en del. Och precis när Kate gått längs altargången och kommit upp vid Williams sida, och William vände sig om och såg henne, då kom solen äntligen fram. Och 120 000 personer i Hyde Park jublade.

Folkfest, det kan man lugnt kalla det här spektaklet.

Extra trevligt blev det när Kate och William joinade oss på sin picknickfilt i parken.

Väldigt intresserad för att inte vara rojalist...

Mamma trodde sig fota kronprinsen och hans blivande fru utanför Westminster Abbey i måndags.

När hon dagen efter tittade på BBC och såg en intervju med paret kände hon igen skjortan.

Vi är dock två personer som inte tycker att han i rutig skjorta ser ut som William.

Någon som vet? Och om det inte är William, vem är det då?!

William och Kate väljer att åka bil till kyrkan, i stället för häst och vagn. De väljer också buffé i stället för vanlig middag på festen. Och de väljer disco i stället för bal. Frågan är om det blir ett nytänkande val även vad gäller klänningen? Äh, det sistnämnda kunde jag inte bry mig mindre om. Mest spännande enligt mig är att London just nu svämmar över av journalister med Royal Wedding 2011-ackreditering runt halsen. Utanför Buckingham Palace är flera enorma bås för medier uppsatta. Allt är så galet och stort och fascinerande, men nej, jag är inte rojalist någonstans.

Att ha en kungafamilj är ju skapligt omodernt. Men det intressanta är att det är just det omoderna som många av mina internationella vänner här tycker är så spännande och stort med den engelska kungafamiljen och deras royal wedding – att det är så gammeldags och traditionsfyllt. Själv kan jag ju tycka att England och Sverige skulle modernisera sig lite på statsskicksfronten?

Just another wedding souvenir... and another...

Varför inte skoja till festen med en kunglig mask?

Eller ge denna fantastiska ego boost-chokladen till någon du tycker om.

Jag bad pappa köpa den till mig, höhö.

Om jag har koll vad som händer i England? I do.

Regent Street är redo för bröllop.

THE ROYAL WEDDING. Enda nyheten jag har koll på just nu. När det var kungligt bröllop i Sverige råkade jag bo i Sveriges huvudstad. När det nu är ett royal wedding i England råkar jag bo i Englands huvudstad – och då är det liksom lite svårt att undvika att ha koll på Kate och William.

På fredag är det alltså bröllop i Westminster Abbey här i London. Mina internationella vänner och jag, och troligen ett antal tusen Londoners och turister, ska ha royal wedding picnic i Hyde Park.

I Hyde Park kommer nämligen flera storbildsskärmar att sättas upp för att visa förberedelser inför bröllopet samt hela vigseln. Pariserhjul med bra utsikt över parken och staden, mat- och dryckesstånd samt kunglig underhållning utlovas. Klockan sju på morgonen börjar spektaklet, och gästerna rekommenderas att ta plats tidigt och klä sig efter vädret – men oavsett väder: en hatt på huvudet ska tydligen vara ett bra val om man vill komma in the wedding mood...

Sådana där självklara saker som är självklara här och som jag kommer sakna i Sverige.

Äta rostade bagels till frukost. Över huvud taget ha tillgång till bagels. Småprata med kassapersonalen i mataffären. Bli kallad sweetie, hun, love och darling inte bara av de britter man känner, utan också av helt okända människor. Köpa billiga quornprodukter. Att det alltid är människor överallt. Ha tusen vegetariska val på restauranger. Att alla (nåja...) människor är så vänliga. Prata engelska. Äta på restaurang flera dagar i veckan. Att alla museum är gratis. Åka dubbeldäckare (för att det är roligare än vanliga bussar). Ha något att göra – jämt.

Man skulle kunna säga att Brighton var bra

Britter är väl inte kända för att ha så mörk hy direkt. Snarare tvärtom.

Jag är så en av dem. I Brighton gick jag från vit till grisskärspräcklig till rödspräcklig.

Ser det ut som om vi bara hängde på stranden? Kan vara för att vi gjorde det också.

För er som blir lite avundsjuka på vår tvådagars solsemester (!) vill jag nu be titta på nästa bild:

Detta var vad London bjöd på när vi kom hem tidigt i kväll.

Och jag älskade det. Regn på den hettande solbrännan var fint.

Greetings from Brighton

Vi bor på världens mysigaste bed and breakfast ett stenkast från havet. Modernt och med ett oerhört sött par till ägare. Vi som annars lever som inneboende och inte är bortskämda med hemmakvällar framför tv:n vet vad vi ska göra i kväll: ligga i sängen och äta godis framför engelsk tv. Så. Jävla. Lyxigt!

Annars blev det mest strandhäng i dag.

Så sött vill jag också bo

Från Notting Hill och Angel, London.

Jag och mina låga krav

Över en morotskaka och lite scones och te på Yumchaa i dag kom vi på det, Sofia och jag. Jag måste träffa en engelsman. En engelsman som bor och jobbar i Stockholm, men som har en lägenhet i London. Dessutom ska han ha familj kvar i England, gärna ute på landsbygden. På så vis får jag fortsätta prata engelska, jag kan när som helst åka och bo i London och jag får för alltid en koppling till England. Perfekt! Om någon känner till en sådan engelsman, hojta vettja!

På hästryggen igen

Mer än tio år sedan var det som jag satt i sadeln. Därför var jag skapligt nervös innan. Men jag satte foten i stigbygeln, svingade mig upp, kände efter om stigbyglarna var i rätt höjd, tog ett vant grepp om tyglarna – och väl på hästen kände jag mig ganska lugn.

När man får chansen att följa med på en uteritt on the countryside, ja, då prioriterar man lätt bort plugget. Jag steg upp klockan sex på lördagsmorgonen och åkte med en god vän till Stockbridge, Hampshire. För att följa med på ritten skulle man vara "experienced", vilket oroade mig. Men snart insåg jag att mycket av hur man rider satt kvar i minnet. Vi skrittade i väg, för att till min förvåning väldigt snart börja galoppera längs fältet och uppför kullarna. Oerhört härligt! Det är klart att det var skumpigt och att jag fick kämpa med att hålla koll på både mig själv och hästen, men ändå – jag klarade faktiskt av det! Och fick lära mig lite hästspråk på engelska till på köpet. I bilen på väg hem gick det upp för mig att jag kan stryka ännu en grej från min dröm-/saker-jag-vill-göra-i-mitt-liv-lista. Rida i engelska landsbygden är nämligen något jag alltid drömt om.

Världens må bra-lördag alltså: landsbygd, natur, sol i stället för regn, hästar, uteritt, galopp.

Hur det känns i kroppen i dag? Axlar, rygg, lår, rumpa, ljumskar, mage, smalben, vrister, armar, det mesta gör ont. För att sammanfatta det hela: Eh, jag har lite svårt att gå.

Vad jag mer gjort i helgen

Jag såg havet!

Min lugg blåste bort.

Människor lekte på stranden.

Maria var glad.

Och kontrasten mot snötäckta Sverige är ganska stor, förstår jag?

Jag var i Southsea, Portsmouth i helgen. Där hälsade jag på Maria, min barndomsbrevkompis.

Vi sågs senast i Paris, när vi båda bodde där. Det var sex år (!) sedan.