I don't mind, I love chips

Drygt fem veckor senare, och jag har fått en vardag i London. Jag gillar den, vardagen. Saker och ting är förstås lite annorlunda mot hemma, men man vänjer sig vid att tepåsarna inte har något snöre, vid att mjölken förpackas i plastförpackningar med handtag, vid att det drar från fönstren, vid att det är så mycket människor i tunnelbanan vid rusningstrafik att man nästan inte kommer framåt, vid att trycket i duschmunstycket är svagt, vid att det inte finns någon osthyvel och vid att det serveras pommes frites till typ allt i vår canteen, matsal, på campus. (But I don't mind, I love chips.)