Att berätta om det innebär ingen återvändo

"Det här måste vi prata om", sa den personliga tränaren till mig i går när jag hade outat att jag blivit 30/40 år på hennes livsstilstest. Äldre än min egen ålder, alltså. Jag, som tycker att träning och hälsa är både intressant och roligt ser mitt resultat som en personlig katastrof. PT:n undrade vad jag hade bommat på, och jag svarade att jag misstänkte att det var styrkan (eftersom jag älskar konditionsträning som spinning, men undviker styrketräning), men också maten – att jag är en stor godisråtta som älskar fikabröd (även om jag, tro't eller ej, bättrat mig på sistone) och troligen inte äter tillräckligt varierat. Under tre timmar hann jag lyssna på hennes pressfrukost, göra en intervju och äta nyttig lunchbuffé med henne – och jag gick taggad därifrån. När hon signerade min bok skrev hon det ni ser på bilden. Ja, jag ska skärpa mig. Mindre fika, mer grönt. Och mer styrketräning.

Även om livsstilstestet inte är vetenskapligt framtaget var det faktiskt lite jobbigt att se resultatet. Jag har blivit lovad en förbättring om jag följer träningsprogrammet i hennes bok. Jag i min tur lovar att jag nästan ska följa det (det är tillåtet att byta ut det mot ett styrkepass på mitt träningsställe i stället) och om tre månader ska jag göra om testet. För jag ska minsann komma tillbaka till min egen ålder.

Om må bra-(födelse)dagen

I går fyllde jag alltså år. Och i går var en sådan dag då det var extra trevligt att frilansa. Det är nämligen hur lätt som helst att ta ledigt på sin födelsedag när man bestämmer själv.

Jag startade dagen med en avslappnande massage i city, för att sedan dra vidare till Östermalm och min frisör. Hon tvättade mitt hår, gav mig huvudmassage, klippte topparna och gjorde sedan fina lockar i mitt hår. Lockar som sedan försvann när jag i regnet gick mot Stureplan där jag drack en latte med en kompis. Middagen intogs på Koh Phangan på Söder. Fem tjejer var vi (varav en som överraskade) som hade en supertrevlig kväll, åt supergod mat inklusive största och dyraste rocky road-tårtan. Och så fick jag otroligt fina men framför allt oväntade presenter. Fin 28-årsdag.

Ännu en födelsedag

Fyllde jag inte år alldeles nyss? Hm, konstigt.

Vet ni vad det absolut märkligaste med att fylla 28 är? Att det är tio år sedan jag fyllde 18! Visst, 18-årsdagen känns ju inte riktigt som i går (jag minns inte ens vad jag gjorde), men tio år! Hur gick det till? Märkligt är också att det är tre år sedan jag fyllde 25. Vadå tre år liksom – jag tror ju fortfarande jag är 25! Nåväl, datumet, 16 januari 2012 säger att jag hunnit bli orimliga 28 jävla år.

Och det har firats, det har det.

Jag skulle aldrig kvala in till Sveriges värsta bilförare. Snarare bästa.

Jag älskar att köra bil i Stockholm! Och vet ni vad jag har gjort i dag? Kört dryga tio mil (Globen-Sollentuna-Hammarbyhöjden-Skärholmen-Sickla-Hammarbyhöjden-Sickla-Hammarbyhöjden) utan att köra fel. Med tanke på hur lite jag kört i Stockholm känner jag mig nästan som en infödd när jag knappt behövde titta på någon karta. Och när jag skulle fickparkera utanför Hammarby pizzeria gjorde jag det med perfektion – på första försöket. Skulle någon från en körskola sett mig skulle de förmodligen anställa mig på stört.

Med tanke på min stolthet skulle man kunna tro att det var i går jag tog körkort. Men, eh, om sanningen ska fram börjar det närma sig tio år sedan... Det är bara köra i Stockholm jag är nybörjare på.

Bästa starten på ledig helg

När föräldrarna kom i går firade vi min födelsedag i förskott. Med hemkörning av sushi (himmelskt!), paket (dalahästkudde, kokbok, pajform och massage, perfekta presenter!) och daimtårta (mums!). Äntligen fick jag inviga min förpackning med små, söta celebration bottle candles från Wales.

Medan jag lånade pappas bil i förmiddags och åkte och storhandlade mat, började han tapetsera hos mig. Ser ni vilken fantastiskt snygg fondvägg jag skaffat mig?! Jag är supernöjd och sitter och beundrar min nya vägg som är fånigt matchande med resten av rummet och blev den färgklick som fattades.

Ni får se helheten sen. Nu blir det tacos (bästa saknar-inspiration-maten) och tv-mys hos grannarna.

Och espressosmaken sitter kvar på tungan

Klockan är snart sex och de flesta har redan tagit helg. Jag kan inte låta bli att jobba, skriva rent lite anteckningar medan alla intryck är färska. Strax utanför stan bor en av vårt lands största schlagerprofiler. Där, i köket, har en fotograf och jag tillbringat fredagseftermiddagen – druckit espresso, dragit in doften av vitlök och pratat om mat och... Melodifestivalen. Åh! De här dagarna när jag får göra sånt här! I LOVE IT. Påminn mig gärna om den här känslan när jag har skitdagar.

Snart kommer mina föräldrar. De ska hjälpa mig med en liten men stor förändring i lägenheten.

På toppen av bergochdalbanan

Här ligger jag och researchar inför morgondagens matreportage. Jag utstrålar ju inte särskilt mycket glädje ser jag – vilket blir väldigt missvisande för hur jag känner mig.

När jag sa hejdå till en vän och lämnade det trevliga hipsterhaket Louie Louie i eftermiddags hade jag någon sorts fladdrande munterhet i bröstet. Jag korsade Götgatan och gick mot mitt träningsställe och kände mig bara... tillfreds. Jag tänkte på hur glad jag är att jag bor i den här staden. Och sedan, för första gången på evigheter, tränade jag aerobics, vilket snuddar vid dans som jag saknar något oerhört. Efter passet var min kropp slut men full av endorfiner. Väl hemma i min lägenhet, som det är fantastiskt att komma hem till, satte jag mig utslagen på golvet innan jag orkade gå in i duschen. Och trots att dagen i övrigt inte varit helt klockren satt jag där på golvet och kände att det ändå varit en sådan himla fin dag. Kanske var det endorfinerna, jag vet inte, men jag minns inte när jag hade en sådan här känsla utan egentlig enledning. Att känna någon sorts lycka (herregud, får man skriva det?) utan att ha åstadkommit något särskilt – vilken känsla!

En helt vanlig frilansdag

Jag pratade med en kvinna i dag, angående en text. Jag ska på ett frukostmöte på tisdag och hon undrade om jag hade tid att vänta lite efteråt, för att sedan ta intervjun vi ska göra. Jadå, svarade jag, jag har inte bråttom i väg. Och då kom hon på, just ja, du är ju som jag, ingen arbetsgivare som säger åt dig att komma tillbaka en viss tid.

– Nej, precis. Jag är min egen, sa jag.
– Visst är det skönt?! Fy vad tråkigt att vara anställd!

Även om det finns många fördelar med att vara anställd har hon en poäng. Och just i dag kände jag att det är väldigt fint att frilansa och kunna jobba på kvällen i stället för på eftermiddagen. Jag tog nämligen eftermiddagen ledigt för att prata bort flera timmar på café med två vänner. Behövligt.

Hypokondrisk?

När jag skrev om en kvinna med MS trodde jag att jag hade MS. När jag skrev om pulsåderbråck trodde jag att jag hade ett sådant som skulle brista. Nu skriver jag om adhd och tror att jag har adhd.

Lyckan över att få riva huset

Tänk att vara 2 och 4 år och ha tjatat på mormor. Får vi äta upp pepparkakshuset? Mormor säger nej, inte i dag. Tänk att mormor, utan förvarning, en dag säger att hon har en överraskning. Och så tar hon fram huset, och säger att nu, nu får ni äta upp det! Tänk att vara 2 och 4 år och plötsligt få ett pepparkakhus fullt av godis framför sig – tillåtet att äta upp. Ja, då klättrar man såklart ivrigt upp på köksbordet, tar tag i huset och äter direkt från det, utan att bryta sönder huset först. Vilken lycka mina systersöner fick vara med om här om dagen.

Frågan är: bosätter jag mig i soffan nu?

Mitt liv har helt klart fått ny mening. Jag har skaffat en hdmi-kabel. Numera startar jag trevliga tv-program eller filmer på datorn, men ser det på min enorma tv. Det är ju helt fantastiskt och jag undrar varför jag ligger ljusår efter och skaffat detta först nu?

Annars ligger jag nedbäddad under en turkos fleecefilt i soffan och väntar på att min hemmafru ska bli färdig med våra milkshakes i köket. Sedan ska vi se på film. På datorn, fast på tv:n, ni vet.

Man ska inte ta med sig jobbet hem

Att låta bli att ta med sig jobbet hem är inte så lätt när det är hemma man jobbar. Min privata dator är även min jobbdator. Min privata mail är även min jobbmail. Mitt vardagsrum är även mitt lunchrum. Mitt sovrum är även mitt kontor. Hur man skiljer på jobb och fritid när arbetsbordet står i sovrummet är inte jättelätt. Jag försöker att ha vardagsrummet som mitt lediga rum, men jag kan tala om att de där gränserna tänjs ofta. Typ varje dag.

Inte minus, inte noll, inte plus minus noll

Mina damer och herrar. Jag har räknat på mina skickade fakturor som ska betalas i januari. Dessa, ärade bloggläsare, visar att januari är månaden som jag får in så pass mycket pengar att jag går runt! Och inte bara det, jag kommer inte bara kunna betala hyra, gas, el, försäkring, radiotjänst och alla andra tråkiga måsteutgifter – jag kommer dessutom ha lite, lite pengar över. Jag. Går. Plus!

Sing hallelujah! Och sedan fortsätter jag kämpa för att februari ska bli likadan.

I spåkulan

Tuffa tag. Så blir mitt 2012 om man ska tro Expressen Söndags horoskop. Och jag kan ju tyvärr inte låta bli att tro lite på vad som står i horoskop och känner bara neej, jag orkar inte ett tufft år. Jag tycker nämligen att min höst har varit tillräckligt tuff. Något särskilt tryggt år vad gäller kärlek blir det inte heller, typiskt. Och vad gäller karriären ska jag tydligen fortsätta jobba hårt samtidigt som kraven och stressen ökar. Pust stånk stön. Däremot ska de feta slantarna till slut rulla in, och det känns ju faktiskt inte mer än rätt. Feta slantar är precis vad jag skulle behöva. Hoppas de kommer i början av året.

Om någon annan undrar hur ens 2012 blir så har jag svaret.

När klockan hade slagit tolv

Fem mil utanför Uppsala, mitt ute på landet, vakade jag in det nya året tillsammans med fyra andra tjejer. Paltkoma var det som genomsyrade vår kväll. Kvällen tillbringades vid matbordet. Ständigt. En perfekt lugn och skön kväll. När klockan hade slagit tolv, då gick vi ut och skickade upp var sin rislykta i luften. Jag hade aldrig hört talas om dessa lyktor som härstammar från Thailand och som man skickar upp på nyår och tänker på någon eller önskar sig något. Lyktan stiger mot himlen alldeles tyst, fridfull och vacker. För mig som inte gillar fyrverkerier var det alldeles perfekt.

Nu är det 2012. Eller bara en helt vanlig söndag – men en ny månad. Men jag kan inte hjälpa att jag alltid blir lite sentimental när klockan slår tolv och den sista december går över till första januari. Det är något med att det blir ett nytt år. Vad vet jag inte.

Att vara i Stockholm igen är fint

Någon galning i en lägenhet på Götgatan skriker att han ska slakta och skjuta folk och polisen får storma lägenheten, men det visar sig att galningen bara skojade lite.

Sjukast är nog jag som faktiskt menar att det är fint att vara tillbaka.

Årskrönikan – 2011

JANUARI. Flyttar till London.
Strax efter nyårsafton har jag packat två stora väskor och flyttar till London. Där får jag bo på Sofia och Reubens soffa innan jag hittar mitt hem i Angel. I Angel stormtrivs jag. Jag börjar plugga engelska, journalistik och foto på University of Westminster. Min tjugosjunde födelsedag firas med mina nyfunna svenska vänner som jag tar med på fotoutställning och smulpaj på Tate Modern och därefter middag på Bella Italia på Leicester Square. Jag testar att dansa lindyhop, jag åker till Ikea och försöker att inte glömma bort att plugga.

FEBRUARI. Inser att jag älskar sushi.
Jag märker en förbättring med min engelska och jag trivs med min vardag. Så bra att jag får tankar på att stanna kvar. Men så får jag ett samtal från min gamla arbetsgivare i Sverige och sommarvikariatet i Stockholm är fixat. Firar kinesiskt nyår i Chinatown med min kinesiska och brittiska vän, drar till Portsmouth och hälsar på min brevkompis från barndomen och drar senare till landsbygden och får rida för första gången på tio år. När jag går ut och äter med min brittiska, min amerikanska och min kinesiska vän inser jag att jag verkligen älskar sushi. Sedan tar jag ett skönt beslut: hoppar av min tråkiga journalistikkurs och ägnar tiden till att bli kulturredaktör för Londonsvenskar.com.

MARS. Glömmer svenska ord.
Plötsligt händer två saker med mig, två saker som jag alltid tyckt varit så fåniga. 1. Jag hittar inte vissa svenska ord. 2. Jag börjar springa omkring med en latte i handen. Jag får två Sverigebesök som jag turistar, strosar och går på musikaler med. När jag får dippar från hösten hjälper mina Londonvänner mig upp, tvingar mig dansa och köper drinkar till mig. Det funkar utmärkt. Blommorna blommar i London och jag njuter av den tidiga våren. Min hyresvärd blir plötsligt dum i huvudet och jag vill flytta från huset. Min ständiga följeslagare, Katarina, och jag börjar träna på Friskis & Svettis och trivs allra bäst med duscharna i omklädningsrummet, eftersom vi har så svaga och kalla strålar där vi bor.

APRIL. På beachen i Brighton.
Temperaturen stiger i London och redan i början av månaden sitter jag ute i bara t-shirt och äter glass. Och än en gång säger vi "tänk att vi sitter här, på Trafalgar Square, i London, och faktiskt bor här". I slutet av månaden solar jag i bikini i Hyde Park. Sedan får jag se mer av England när jag åker på en dagstur med min amerikanska kompis till Windsor, Stonehenge och Bath. Äter min första afternoon tea. Till påskmiddag blir det förstås sushi. Terminen tar slut och eftersom jag inte har några tentor blir jag plötsligt ledig. Katarina och jag åker till Brighton och ligger på stranden i sommarvärme. Mamma och pappa hälsar på och med dem åker jag mycket dubbeldäckare.

MAJ. Blir Stockholmsbo.
Och så flyttar jag hem till Sverige igen, fem kilo tyngre än när jag åkte. Jag trodde aldrig jag skulle längta till den där flytta-hem-dagen, men sista veckan vill jag bara hem. Samtidigt vill jag inte lämna London. Sedan landar jag i Sverige och blir jätteirriterad på att alla pratar svenska. Men att komma hem är skönt och jag längtar trots allt nästan aldrig tillbaka. Jag tillbringar några veckor i Falun innan jag flyttar till min lilla andrahandslägenhet i Hammarby Sjöstad, Stockholm. Jag har kommit till Stockholm för att stanna.

JUNI. Köper lägenhet och säljer en annan.
Jag börjar jobba på resredaktionen på kvällstidningen igen och springer på lägenhetsvisningar. Kan inte koncentrera mig på jobbet eftersom jag samtidigt är med i budgivningar. I mitten av månaden vinner jag en budgivning på en liten tvåa strax söder om Söder. Ungefär samtidigt säljer jag min lägenhet i Falun. Mitt i allt åker jag till Gotland och jobbar en vecka. Gör bland annat ett reportage från hästryggen på södra sidan av ön. I Västmanland blir det bröllop, ett fantastiskt fint svenskengelskt sådant, som jag fotar.

JULI. Övernattar 150 meter under jord.
Trots att jag mest jobbar försöker jag njuta av sommarkvällarna i Stockholm. Äter middag på stranden, jympar utomhus och springer i Hammarbybacken. Dessutom gör jag sommarens enda heldag på stranden en helg. På jobbet gör jag sjuka saker. Som att vindsurfa på Öland, gå en slusskurs på Göta kanal och övernatta i en gruva. I Oslo sker ett terrordåd som påverkar mig till deppighet.

AUGUSTI. Oroar mig för jobb och framtid.
Stockholm Pride går av stapeln, Stockholm bubblar av kärlek och att gå i Prideparaden är något av det mest endorfinkickande jag varit med om. I mitten av månaden tvingas jag flytta från andrahandsboendet och blir i stället inneboende hos kompisen i Uppsala. Det är inte långt kvar av mitt sommarvikariat och min kropp är orolig. Smärtan i mina axlar är så svår att jag får gå på smärtstillande och går till en dyr massör. På sista dagen på tidningen är det min redaktör som bestämmer att jag minsann är frilans och hon ger mig några uppdrag att starta med.

SEPTEMBER. Får ett eget hem.
Och så tar jag klivet in på Arbetsförmedlingen. Pendlar mellan att vara arbetssökande och frilans och samtidigt som jag inte har något riktigt jobb flyttar jag äntligen in i min lägenhet. Jag får göra mitt första frilansreportage och tänker att det här kanske ordnar sig. Jag går på The Arks sista konsert någonsin och blir hög av musiken. Dessutom har jag inflyttningsfest och förstår ingenting när gästerna säger att de ska tänka på refrängen eftersom klockan hunnit bli fem på morgonen.

OKTOBER. Har omslagsbilden på magasin.
Köper träningskort och jublar över att för första gången i mitt liv kunna köpa årskort och med säkerhet veta att jag kommer stanna i samma stad. Dessutom kommer första numret av Tjejliv ut, till vilken jag har fotat omalgsbilden och jag åker till Sundsvall med pluggkompis för nostalgidag och releasefest för tidningen. Och så får jag gå på Winnerbäckkonsert, vilken som vanligt inte är annat än magi. Jag har blivit besatt av bakning och testar allt möjligt i min jobbiga gasugn.

NOVEMBER. Blir egenföretagare.
Mitt företag startas och nu är jag officiellt frilansjournalist, något jag visserligen jobbat för i ett par månader. Jag åker på semester-/jobbresa till England och Wales. Träffar min kinesiska pluggkompis i Cardiff och bor sedan hos Sofia och Reuben i London igen. Är dessvärre sjuk under resan, så någon semester har jag inte tid med, men är glad att få komma i väg ändå. Väl hemma i Sverige åker jag till Norrköping där Londonvännerna Lovisa och Johan gifter sig. Sedan plockar jag fram julen och skickar några fakturor samtidigt som jag har en väldig dipp på jobbfronten. Humöret åker bergochdalbana på grund av jobb- och ekonomisituationen.

DECEMBER. Jobbar alla vakna timmar.
December blir en jobbmånad. Får göra ett frilansjobb som påminner mig om varför jag vill vara journalist. Efter att ha sökt många extrajobb under november får jag napp och provjobbar på ett café. Strax före jul har jag så pass mycket frilansuppdrag att jag känner hopp inför framtiden och att det ordnar sig. Allt jag gör är att jobba, baka och fika. Det finns varken tid eller pengar till något annat. Före jul åker jag till Falun där det finns snö, men redan på juldagen smälter snön bort och jag inser att 2011 är första året på länge som jag inte upplevt någon vinter. När nyårsafton är på intåg drar jag hem till mig. Som har blivit i Stockholm. Där väntar ett examensbevis. Sådär ja, 2011 avslutas med att jag får det på papper också – filosofie kandidatexamen med huvudområde journalistik.

Med hopp om ett lyckligt nytt år.
GOTT NYTT 2012!

Världsrekord i meningslös tillvaro

Vad jag gjort sedan jag kom till Falun: Varit trött och sjuk – legat i soffan, suttit i soffan, tittat på film och tv från soffan, läst bok i soffan, jobbat från soffan. Sovit för mycket. Ätit hela tiden. (Och samtidigt lyckats med konststycket att inte gå upp i vikt. Måste vara förtvinade muskler.) Hur många timmar jag varit utomhus på dessa åtta dagar? Troligen inte ens en.

Hade kunnat packa noll klänningar i stället för tre.
Hade kunnat packa ett par skor i stället för fyra.
Hade kunnat lämna kjolen hemma.
Hade kunnat skippa träningskläderna.

Nu åker jag hem igen med mina onödigt tunga väskor. Eller nu och nu. I morgon.

Täppt i skallen

Man är ledig, slappnar av – och blir sjuk. Så är det ju alltid och jag börjar tro att det är bättre att hålla tempot uppe i stället för att slappna av. Jag var ledig i två och en halv dag här över juldagarna och jag vet inte om jag tillåtit mig själv att vara så helledig så "länge" på hela hösten, faktiskt. Att inte titta åt jobbet har inneburit att jag blivit extremt trött, sovit mycket, blivit förslappad och plötsligt i går bröt värsta superförkylningen ut. Nu behöver jag vara kreativ för att skriva, för att få koll på kommande jobb och hitta bra folk att prata med. I stället är min hjärna som igentäppt, jag är ynklig och vill bara lägga mig ner och titta på film utan deadlines att fundera över.

Detta fick mig att tänka på: kan man sjukskriva sig när man har enskild firma? Och få sjukersättning? Ja, det kan man, fick jag reda på efter lite research. Men jag har ju fortfarande samma mängd jobb att göra och ingen kollega som kan göra det åt mig. Så det där med att sjukskriva sig, nja.

Som en repris från förra året, nästan...

Juldagskvällen. I kväll är det mamma, pappa, jag, stjärnor på slottet och ett gäng chokladpraliner. Pensionärskväll i Falun, skulle man kunna kalla det. Ungefär som förra året. Skillnaden är att då, för ett år sedan, var jag nervös och förväntansfull, för om en vecka skulle jag flytta till London. Åh...

I morse i Falun

Solen går upp över Runn.

Häpnande vackert.

Deadlines och julmys – samtidigt

Klockan är över ett på natten och jag måste tvinga mig själv att gå och lägga mig när jag märker att texten inte blir bättre längre. I morgon ska jag varva porträttskrivning med fika i barndomsbästisens nya hus, varva pepparkaksbak hos systersönerna med politikerintervju, och däremellan skriva en snabb mattext och skicka en massa jobbrelaterade mail. Jag får snart ont i magen och känner att när det börjar skymma dan före dopparedan – då är det ta mej tusan hög tid att förklara sig ledig ett par dagar.

Hälsning från moraltanten

I skolan kallades jag moraltant av killarna i klassen. Detta var före gymnasiet. Ja, tänka sig, redan då var jag politiskt korrekt. Jag blir lite less på moraltanten i mig när jag så här i juletider debatterar för en vit jul och för att bojkotta julskinkan. Men jag kan verkligen inte låta bli. Här bekymrar sig folk för att det är för mycket i vatten i julskinkan – men bryr sig inte alls om att grisarna farit väldigt illa innan de dödades för att bli vår julmat. Skärpning!

Julfriden är nära – bara två intervjuer och tre texter kvar

Dricker upp den sista glöggen ur dalahästkoppen. Äter saffransmuffins och pepparkakor på dalahästfatet. Skriver artikel. För nu måste jag bli färdig för korrläsning.

Lägenheten har jag städat. Väskorna ska jag hämta i förrådet för att packa. Sedan återstår bara att fixa de sista julklapparna. Det ska ordnas i morgon tillsammans med svägerskan som kommer till Stockholm över dagen. När vi har ätit lunch och trängts bland andra julstressade stockholmare (ge mig styrka och tålamod!) tar vi tåget till Dalarna tillsammans. Jag brukar inte längta efter att åka hem till Falun, men den här gången gör jag det.