Om en vit jul

För mig har alkohol och jul aldrig gått hand i hand. Jag ser inga som helst kopplingar mellan de två tingen, kanske för att alkohol är något som aldrig naturligt funnits under min uppväxt över huvud taget. Därför blir jag extremt förvånad när jag läser den den här texten, om den ringlande kön till Systembolaget en måndag före jul.

Möjligen har jag sett någon julöl på julafton när jag var barn. Men mer än så minns jag inte, och det är aldrig något jag behövt tänka på. För mig är det väldigt främmande med julnubbar och att tomten skulle vingla och stinka sprit, för enligt min erfarenhet hör alkohol inte hemma på julen. Tvärtom. För mig är alkohol på julafton lika självklart som skräckinjagande pumpor på midsommar eller påskägg på nyår – det vill säga så opassande att man inte ens funderar på det.

Men tänk vad många barn det är som kommer behöva se sina föräldrar, och andra vuxna, fulla i jul. Som känner oro och otrygghet. Kan vi inte låta dem slippa det? Är det verkligen så svårt att stå över alkoholen? Om svaret är ja, nja, eller bara det minsta tveksamt – då är det ett problem.

En vit jul är så självklart för mig att det egentligen inte borde diskuteras.
Och då pratar jag inte om snön.

Bortprioriterad

Jahaja, här går Saab i konkurs och Annie Lööf håller presskonferens. Annars var det mig hon var uppbokad med exakt just den tiden presskonferensen började. Resultat: ingen artikel skriven. Jag känner mig tveksam till ministerns prioriteringar.

En ledig dag. En.

Veckan som gått har inneburit jobb. Måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag. Ofta från förmiddag till natt. Men i dag är en sådan där dag när jag är ledig. Eller rättare sagt tvingar mig själv att vara ledig i stället för att göra allt jobb jag skulle kunna göra. Efter att ha diskat allt jag inte hunnit diska under helvetesveckan, dammsugit och våttorkat golven samt ätit mat, blev jag plötsligt alldeles tom. När jag är hemma ensam jobbar jag. Att inte göra det... eh, vad gör man då? Ligger i soffan? Fixar en festportion glass och sedan spottar ut den igen på grund av äcklig? Ser Bridget Jones? Slösurfar? Rastlöst trycker i sig chips och sega nappar som lördagsbesöket lämnade efter sig? Ja, allt på en gång.

Jag är inte bara journalist

Tidigare i veckan jobbade jag på café. Alltså satt med datorn på café och skrev. Som journalist.
I dag jobbade jag på café. Alltså med förkläde, serverade, gjorde kaffe. Som barista.

Frilansjournalist och barista, vilken kombination. Journalistiken betalar mig mer, men caféet ger mig lite trygghet som journalistiken inte verkar kunna ge mig. Och vet ni vad? Även om mina fötter värker något fruktansvärt och min rygg är trött efter sex timmar utan att få sitta, så var det rätt trevligt att jobba på café. Att komma ut från journalistbubblan i några timmar och i stället torka bord och servera mat var liksom som att komma ut i verkligheten igen.

Sorgen

Jag har väldigt mycket jobb att göra före jul. Jättebra, absolut.

Men.

Jag har liksom inte tid att baka.

Jag har fått en kollega (typ)!

Hör ni, ni som har kollegor, förståååår ni hur bra ni har det?! Jag har liksom vant mig vid att vara ensam om dagarna och hade glömt bort hur mycket det betyder att ha någon att prata med.

Men i dagarna två har en frilanskollega och jag suttit på café och jobbat tillsammans. Var för sig, men tillsammans, ungefär som man gör på ett vanligt jobb, ni vet. Vi träffades i somras, hon och jag, när vi hade vikariat på samma redaktion, och nu frilansar vi båda två och sitter hemma på var sitt håll. Fram till i går, då vi slog våra påsar ihop och möttes på ett café på Söder. Så himla trevligt att vi gjorde det i dag igen och kom överens om att fortsätta så här. Inte varje dag, det har vi inte råd med, men då och då. Att bolla idéer och tankar, stötta, prata ingresser och arvoden – det betyder ju hur mycket som helst. Alltså, det här med kollegor, vilken lyx!

Dags att köpa magasinet Tjejliv igen, hörni!

Tjejliv nummer två finns ute i butik i dag. Jag har tagit omslagsbilden igen och denna gång är jag lite extra stolt, eftersom jag tycker att omslaget ger ett proffsigare intryck än första numret.

I det här numret har jag bland annat, förutom att ha pratat utseendefixering med Molly Sandén och tvingat henne att ligga raklång på min filt mitt i Humlegården (allt för bilden, något som omslagstjejen bara tyckte var roligt), besökt Camilla som går på svenska gymnasiet i London och skrivit om varför det är läskigt att redovisa och hur man blir en bättre talare.

Två enkla anledningar till att du ska gå ut och köpa Tjejliv:
1. Du bidrar till att Tjejliv växer, och därmed att tonårstjejer kan fortsätta läsa en viktig tidning, som är en frizon från utseendehets och prestationspress – och som inte säger åt någon hur man ska vara.
2. Du hjälper mig att få fler frilansuppdrag och stöder därmed min karriär. Se så, ut och köp!

Ett lite annorlunda röstmeddelande

Jag kom ur badet och såg att jag hade ett missat samtal och ett meddelande i röstbrevlådan. Ringde upp röstbrevlådan och möttes av en manlig göteborgsröst. Hans långsamma sätt att prata, hans betoningar och tydliga artikuleringar påminde något enormt om På spåret:

Hej du hej du! Nu har du slutat att jobba, det är BRA med lediga kvällar! Nej, jag vet inte hur du har det... Det här är Ingvar Oldsberg och vi är framme vid måndag, klockan är nu nitton och trettio och du kan ringa mig senare i dag fram till elva-halv tolv, eller i morgon om du vill!

"Framme vid måndag."

På spåret-frågor på måndag, någon?

Jag känner att bör förtydliga något här också: Jag jobbade faktiskt i badkaret (på riktigt alltså, måste läsa ut en bok före författarintervjun på fredag) – inga lediga kvällar här inte.

Hört på tunnelbanan

Konversation mellan tre killar i 16-årsåldern på tunnelbanan. Ena killen:
– Alltså, hon är typ 30. Så för att vara i den åldern är hon ju snygg.

"För att vara i den åldern"?
Hur gamla tror de man är när man är 30 egentligen?!

Underbara Clara – släng dig i väggen

Okej att jag har blivit extremt huslig. Men det verkar inte finnas något stopp! Om det inte vore för att allt är julklappar skulle jag kunnat visa upp alla fantastiska skapelser mina grannar och jag gjort i helgen.

Men vilken grymt mysig helg med pyssel. Vi har haft värsta tomteverkstaden och gräddat, smält, rullat, kokat och konserverat. Min lägenhet fylldes fort av glasburkar, papper och färgpennor, cellofan, sidensnören och presentsnören. Sent i går kväll belönade vi oss med hemkörning av pizza. Jag hoppade omkring som ett lyckligt barn för att det kändes så otroligt lyxigt att få färdig mat och dessutom hemkörning. Och när allt var färdigpysslat i eftermiddags fick vi en ny belöning – vit glögg och hemmagjorda Mozartkulor. Nu ska jag tända tredje ljuset, sjunka ner i soffan, äta middag och... jobba.

Och vi ska alla en gång dö

Mitt paraply står inte emot det hetsiga decemberregnet. Jeansen blir blöta. Jag försöker skydda min väska genom att försiktigt hålla den intill kroppen. I väskan ligger fem stora fotografier. Fotografierna föreställer kvinnan vars kök jag precis suttit i under nästan tre timmar, kvinnan som lever på övertid och har en sådan livshistoria att jag bara vill brista ut i gråt. Hon bjuder mig på fantastiska hemmagjorda chokladmuffins och ett lent Earl grey-te som kommer direkt från tebryggaren på den överbelamrade diskbänken. Vi pratar om livet och om döden. Om smärta, om glädje och om lärdomar. Hennes fantastiska skratt och jävlaranamma smittar av sig på mig – flera gånger – och jag känner mig nästan lite annorlunda efter mötet med henne.

Jag är på väg hem. Går snabbt på den kolsvarta asfalten som tar emot piskande regndroppar, och jag tänker att jag älskar mitt jobb när jag får göra sådana här möten – samtidigt som jag vill hem och gråta. Jag tittar i marken och tänker på att här låg tjockt snöslask för några timmar sedan. Nu har allt runnit bort. I mina öron sjunger Kent om att än fanns tusentals tårar kvar och att vi ska alla en gång dö. Ironiskt på något vis.

(Så småningom kommer ni kunna läsa kvinnans historia i Expressen Söndag. Jag säger till.)

Varsågod för bästa frukosttipset

Härligt fet och tjock grekisk yoghurt, all möjlig frukt och bär (jag brukar ha banan, päron, kiwi, mandarin och blåbär), mandel eller nötter och flytande honung. Där har ni den godaste och fräschaste frukosten i mannaminne. Det var Sofia som bjöd på det när jag var i London och hälsade på. Sedan dess är jag fast och vill helst inte ha något annat på morgonen.

Underbart skakigt ändå

I kväll bytte gannen och jag afrodansen mot ett skivstångspass. Jag har ingen aning om när jag tränade skivstång senast. Ett år sedan? Kanske, men mer troligt är att jag inte varit på skivstång sedan förra gången jag bodde i Stockholm, det vill säga våren 2010.

Det kändes. När vi tog trappstegen ner till tunnelbanan efter passet skakade benen.

Två timmar senare och benen skakar fortfarande.

Tips från bakcoachen

Här om dagen gjorde jag havreflarn och spritsade choklad på dem. Jag råkade dock smälta alldeles för mycket choklad, så kolla vad jag gjorde av det som blev över! På bakplåtspapper spritsade jag ut massor av hjärtan i olika storlekar. Dessa fick sedan stelna i kylskåpet och nu är de perfekta att ha som dekorationer till olika desserter och bakverk.

Med vänliga hälsningar hon som blivit besatt

Julstjärnorna gör sig bättre när snön faller

Jag hade lovat mig själv att inte kommentera den första snön. Men just nu faller stora snöflingor över kvarteret Professorn och det går liksom inte att komma ifrån att det är något magiskt över säsongens första vita flingor. Att marken inte kommer vara vit om några timmar är en annan sak. Jag tror ändå jag känner för höst till våren kommer.

Och så kom andra advent

Jag hade redan sju sorters kakor som jag tinade upp från frysen, men kände att något fattades. Så jag bakade kladdkakemuffins som jag prydde med vit choklad-stjärnor samt riven vit choklad.

– Du tyckte att du behövde ännu en kaksort...? undrade M som kom på adventsfika.

Nej, kanske inte. Särskilt med tanke på att det till slut bara var hon som kom och vi satt där med ett berg av muffins, bullar och småkakor. Hur som helst, mitt fika verkade få godkänt.

Att upptäcka sydöstra Södermalm

Porten är anonym, och att kliva in genom den verkar vara att komma in till ingenting. Allt som finns där är en brandtrappa ner. Men efter att ha tagit sig ner för den smala och branta trappan är det som att en egen liten värld öppnar sig.

Söder är fyllt av så många gömda platser att det tar en livstid att upptäcka alla. I dag upptäckte ett par vänner och jag den coolaste butiken. Färgerna sprakar och allt går i 50- och 60-talsstil. I nedre hörnet av Vitabergsparken ligger den, klädbutiken som inte bara är en klädbutik, utan också ett café och en frisersalong. Förutom kläder går det även att köpa skor, köksprylar, smycken, tavlor, tidningar och allt man kan tänka sig. Musiken som strömmar ur högtalarna är inte svår att gissa stilen på – mina boogie woogie-fötter ryckte. Det var som att förflytta sig 50 år tillbaka i tiden. Fantastiskt ställe!

Jag älskar Stockholm.

Sånt som är halleluja moments i mitt liv

Halleluja! Saffran kostar blott 17,90 kronor/paketet på Ica Globen.
Halleluja igen! Mitt företagskonto står inte längre på 0,00 kr.

I frysen: spenat och sju sorters kakor

Jag har förstått att ni funderat på vad jag bakat efter havreflarnen och brysselkexen. Och voilà! Mina klassiska kolakakor smakar fantastiskt. Jag tror bestämt jag snöat in på småkakor.

Sådana där små ljusglimtar på jobbfronten

Två veckor av total dipp och pengaångest och ge-upp-journalistiken-tankar vändes i går. Jag mailade en av mina favoritförfattare med beröm och intervjuförfrågan och hon svarade rätt fort att hon gärna träffar mig! Direkt beställde jag hennes senaste bok och ska nu läsa den så fort jag kan. Sedan ska vi ses. Prata författarskap och sånt intressant. Detta är första gången jag bokar in en intervju utan att ha sålt jobbet först, så nu kan ni väl hålla tummarna för att någon tidning vill ha texten också? Så att det inte bara blir ett spännande möte utan också ger lite klirr i kassan, menar jag.

Annars har jag precis pratat med Sveriges snyggaste manlige komiker och han var lika trevlig som han är snygg, kan jag meddela.

Den här klagan på snöbristen

Vet ni vad? Det gör mig absolut ingenting att det inte kommit någon snö. Ska jag vara helt ärlig tycker jag till och med att det är lite skönt. Jag kan erkänna att det vore lite mysigt om jag vaknar på julafton och ser snöflingor singla ner från himlen, men fram till dess har jag inget emot barmarken.

Money must be funny in the rich man's world

Allt som finns i mitt huvud just nu handlar om min ekonomi. Om utgifter. Räkningar. Räntor. Lån. Jag har sedan några dagar tillbaka bestämt mig för att jag är lika mycket arbetssökande som frilansare. Allt jag vill ha just nu är en inkomst. En lite säkrare inkomst, som gör att jag kan tänka på annat än bristen på pengar. Pengar, pengar, pengar.

Få saker kan stressa ett singelhushåll så mycket som pengar, gott folk.

Första första advent i kvarteret Professorn

Jag tände första ljuset, bryggde te och tog fram kakor och bullar. Fröken Gästrikland kallade mig bagarmormor (mormor är ett smeknamn jag fick i Sundsvall, och javisst, jag kan gå med på att vara en bullmormor) och min adventseftermiddag förgylldes med soppa, fika och tjejsnack.

Lördagshälsning från bagaren

Jamen se, här står jag i mitt turkosa kök och snor i hop lite brysselkex. Jag undrar, kan man ändra affärsidén för sitt företag och inte bara ägna sig åt journalistik, utan också åt bakning?!

Om killar som tar sig rätten. Om kroppar som aldrig är någon annans än ens egen. Om sånt som inte är okej.

Min kompis kommer hem till sitt trygga lägenhetshus. Går mot hissen. Tre killar springer efter henne, in i hissen innan dess dörrar går igen. De trycker upp henne mot väggen, kysser henne på kinden, på munnen, biter henne i halsen. Hon försöker skrika, säger åt dem att inte röra henne, undrar vad de vill. De skrattar.

För de här killarna är det kanske en skitsak. En snygg tjej, kyssa henne lite kanske? Det kan väl vara en kul grej att göra? Hon kanske känner sig uppskattad? Så fan heller!

Vet ni vad jag är trött på? Jag är trött på att vara rädd!

När jag bodde i Paris gick jag från mataffären med en kasse i vardera hand, på väg hem. På gatan mötte jag en kille som plötsligt sträckte fram ena handen och tog mig på bröstet. Och gick vidare som om inget hade hänt. Jag var så chockad att jag inte visste hur jag skulle reagera. Jag fick inte ens ur mig ne me touche pas som min franskalärare hade lärt mig säga ("rör mig inte" – tänk, vi fick lära oss sånt på våra lektioner för att det är så vanligt att killarna är lite för på).

När jag var ute och promenerade en vårdag i Falun för några år sedan cyklade en kille i kapp mig. När han närmade sig mig, saktade han in, tog ett ordentligt tag om min rumpa – och cyklade vidare. Jag hade precis opererat min rygg och kunde inte springa. Annars hade jag i ren ilska och chock sprungit efter, sparkat på cykeln, försökt slå till honom. Nu blev det bara ett fånigt "vad fan gör du?".

Hur ska man reagera egentligen? Jag blir så chockad över att människor (killar!) tar sig rätten till någon annans kropp på det här sättet. Som att det är en självklarhet att få ta på en okänd tjej hur som helst. När jag var yngre försökte jag nog bara skaka bort det. En hand i rumpan på krogen är väl inte hela världen, liksom. Numera blir jag skitförbannad när sånt händer. Senast i somras när jag var och dansade på en klubb i Stockholm var det en kille som var alldeles för på. Vi dansade litegrann, och när jag ville gå tillbaka till min kompis försökte han hålla kvar mig. Inget konstigt med det, men jag sa nej. Han försökte fortfarande hålla kvar mig och efter att jag lyckats ta mig därifrån återkom han gång på gång, drog mig intill sig, tog mig över ryggslut och rumpa, accepterade inte mitt upprepande nej, jag vill inte. Tredje gången han försökte skrek jag vad är det du inte förstår? NEJ! och gav honom en blick som med allra största sannolikhet var kolsvart. Först då gav han sig.

Jag tänker aldrig mer acceptera att någon går över gränsen. Killen som tog mig i rumpan på den där cykelvägen, honom anmälde jag. Att ta någon på rumpan kanske kan verka som en skitsak. Men det är aldrig okej att begå övergrepp, oavsett vilket det är. Jag anmäler inte killar som tar på mig på krogen, till de säger jag ifrån. Men i det här fallet läste jag i tidningen någon vecka senare att två tjejer, oberoende av varandra, anmält en kille på cykel som ofredat dem, på ungefär samma plats. Då anmälde även jag. Med hjälp av tre anmälningar och signalement fick de fast killen. Och jag kände därefter att alla ska anmälas, för att markera att det aldrig är okej att ta sig rätten till någon annans kropp. För vad händer om vi bara accepterar?

Jag har vänner som blivit våldtagna. Av pojkvänner, av kända och av okända killar. Och jag undrar om jag har någon kvinnlig vän som aldrig någonsin blivit utsatt för någon form av sexuellt ofredande. Jag tror faktiskt inte det. Vem har inte fått en hand i rumpan på krogen?

För min kompis i hissen var det inte första gången hon blev påhoppad.

Det här är vardag för oss tjejer.

Jag känner mig ofta rädd på tunnelbanan på natten. Och rädd för att ensam gå förbi ett gäng killar. Rädd att stå ensam och vänta på bussen när det är mörkt. Rädd när jag går hem från tunnelbanan när klockan blivit mycket. Rädd när jag cyklar i natten. Så rädd att jag trampar det fortaste jag kan. Så rädd att jag vill vara beredd med vassa nycklar i handen. Så rädd att jag åtminstone vill ha telefonsällskap.

Jag är så vansinnigt trött på att jag som tjej ska behöva vara rädd.
Det om något, mina damer och herrar, är inte okej.