Städproblemet

Jag vet inte var dammsugaren i huset finns. Förmodligen på övervåningen men dit vill jag inte gå och snoka, för där bor mamman och dottern och där har jag aldrig blivit visad runt. Det känns liksom som deras privata ställe. Men mitt rum var inte jättestädat när jag flyttade in och hey, jag är allergisk mot kvalster, så jag skulle behöva den där dammsugaren nu...

(Nu tycker ni kanske att jag kan fråga var dammsugare finns. Absolut, det är bara det att sist jag träffade min hyresvärd glömde jag fråga, och sedan har vi inte sprungit på varandra på ett par dagar. Lapp på köksbordet nästa.)

Disktrasor, för övrigt, verkar inte finnas i de engelska hemmen. Åtminstone inte här. Så vad är det meningen att jag ska torka av min byrå och mitt bord med? Kökssvampen? Personligen finner jag den väldigt opraktisk, även till diskbänken och hällspisen...

Do you feel homesick?

Den där frågan. Jag har fått den ett antal gånger sedan jag kom till London.

Nej, jag längtar inte hem. (För vad är hem egentligen?)

Men i dag är en sådan dag. En sådan dag då jag saknar att bara kunna ligga och slappa i soffan en kväll. (Jag har ingen soffa. Bara två hårda skinnsoffor som är min hyresvärds. Men där är det inte direkt så att jag bara... lägger mig.) I dag är en sådan dag då jag saknar att kunna göra mig förstådd till hundra procent, för utan att kunna göra mig förstådd till hundra procent kan jag inte vara mig själv till hundra procent. Och en sådan dag då jag saknar mina vänner som känner mig.

I dag är en sådan dag.

Och jo. Jag längtar nog hem lite. Till mitt.
Det är bara det att det stället inte finns. Och det gör det hela lite... märkligare.

Jag ÄR inte rädd. Jag SKA våga.

1. Jag vill träffa andra människor än bara (utbytes)studenter.

2. Jag vill våga prova något nytt.

3. Jag har saknat att dansa ända sedan jag tog sista boogie woogielektionen för ett år sedan.

4. Jag vill ha endorfinkickarna som dans ger mig.

5. Jag har länge velat prova lindy hop.

6. Jag har hittat en swingdansförening.

7. Jag har inget bättre för mig i kväll.

Så. Nu, ja precis exakt nu, tänkte jag gå och dansa lindy hop här i London.

Wet greetings from London

Regnet smattrar här utanför huset.

London är sig likt även i dag, alltså. Grått och blött.

Tack för den

Någon har googlat på "stel människa" i dag och hamnat på min blogg.

Dagen när jag fyllde 27 i London

Från Sverige hade jag packat ner två paket från mina föräldrar.

De paketen öppnade jag när jag hade vaknat. Konstigt att ge paket till sig själv.

Frukosten blev sen och lyxig. Massor av halloumi och grönsaker.

När jag kom till köket möttes jag av ett Happy birthday! från de som jag bor med.

Att de kom i håg gjorde mig glad.

Jag fick en födelsedagskram när jag gick hemifrån. Det gjorde mig också glad.

Till Katarinas vandrarhem hade jag med mig lunch till oss. Jag fick en till födelsedagskram.

Min lunch bestod av fruktsallad och en fransk muffins. Med massor av vaniljkräm.

Det är ju min födelsedag för tusan!

Sedan gick vi till Tate Modern.

Där tittade vi på fotoutställning och spelade konstspel på bildskärm.

Och så blev vi fikasugna. Lovisa mötte upp oss för fika på Tate.

Crumble med vaniljglass. Och te. Så fruktansvärt gott.

Jag blev bjuden. Det var visst min födelsedag.

Vi gick på italiensk restaurang på Leicester Square på kvällen.

Jag var så hungrig att jag slukade både förrätt, varmrätt och efterrätt – och glömde fota.

Men presenterna jag fick från mina nyfunna vänner fotade jag.

När jag gick hem var jag nöjd med födelsedagen.

Hemma möttes jag av mer.

Jag hade inte väntat mig födelsedagssång på engelska.

Eller en chokladask och ett fint kort.

Eller en chokladtårta med ett ljus att blåsa ut och önska mig något.

Sedan satt Maureen och jag och åt tårta och pratade ett tag.

Hon påstår att 27 är den bästa åldern.

Fortfarande ung. Men lite visare. Lite tryggare. Lite... bättre.

Jag tror henne.

Har jag inte världens bästa hyresvärd ändå?

Så här avslutades min dag vid 23-tiden i kväll.

Minuter in på den 16 januari

Några minuter efter midnatt fick jag en kaka med mitt namn på.

Det var tonåringen jag bor med och hennes kompis som bakat.

Jag tror inte jag fick kakan för att jag fyller år, men jag blev glad ändå.

Den var god. Och fin.

Men än är det inte min dag på riktigt.
Det har blivit mitt datum, men jag ska sova nu, sedan ska jag vakna och fylla år.

Lördagkväll, ja...

Ett gäng skulle på house party, ett annat på nattklubb. Och jag väljer hemma.

Min ursäkt är att jag har vaknat och känt mig halvhängig de senaste dagarna. Som om jag är på väg att bli sjuk. Och så vill jag inte vakna i morgon, för i morgon fyller jag år, vilket jag visserligen har haft lite ångest för – för att jag fyller år ensam i London. Men när en kompis fick reda på att jag fyller år blev hon i extas. Så nu har vi planer för min födelsedag, och jag börjar själv bli lite taggad.

Så. I kväll äter jag havregrynsgröt och choklad och laddar för födelsedagen.
Hur gammal jag blir? Oklart. Svägerskan hade för sig att jag blir 26, medan Oliver gissade på 3.

När hemma är så långt borta

Jag har varit lite off i ett par dagar.
Trots positivt besked om kurs, trots socialt fika och pizzasvull.
Sådana dagar har man ju då och då. Inget konstigt med det.
De känns bara lite mer ensamma här.

Ja, just det. Om ni sitter som på nålar och undrar. Mötet med mr fotokunnig gick bra. Han tyckte om mina bilder och tyckte det såg ut som om jag har det som krävs för fotokursen. Därmed hälsade han mig välkommen till kursstart på fredag.

Lektioner börjar på måndag och än är saker oklara

Jag åker till campuset School of Media, Arts and Design nu, med min improviserade fotoportfolio. Möte med en mr fotokunnig. Och den stora frågan just nu lyder: kommer jag antas till den journalistiska fotokursen eller inte? Keep your fingers crossed!

Äntligen med lugg igen!

Jättepinsamt av mig. Men jag bjuder på den här.

Schampoonering och huvudmassage i massagestol. Te och kaka under klippningen. Mm, mitt extremt spontana frisörbesök blev en hit.

Jag hade inte hunnit äta frukost och jag hade precis varit på möte i stan, jag var superstressad och skulle hem för att duscha och äta innan jag skulle tillbaka till stan för engelskaprov och därefter vidare på boat party. När jag sprang förbi frisörsalongen tvärnitade jag, slank in, och fick en tid – direkt. Att dagen blev ännu stressigare gjorde liksom inget, för den där superspontana tiden i frisör- och massagestolen var guld värd för min kropp.

Dinner and drinks på svenska

Godaste vegburgaren finns på Nando's, restaurangen som finns överallt i London. I kväll åt jag burgaren i Soho, tillsammans med mina nyfunna svenska vänner. Eh, svenska vänner, ja, det är ju jättebra för engelskan. Eller inte. Men vi har kommit på att vi inte får glömma vårt modersmål, så svenska vänner är viktigt. Yes.

Bland röda väggar och levande ljus

Jag har hittat en egen oas här i Angel. Eller, egen och egen, det är ett café dit några andra förstås också går. Men random folk hittar inte hit, eftersom det är extremt undangömt. Det var min räddande ängel (som bor här i London och vars soffa jag fått sova på till jag hittade någonstans att bo) som tipsade mig om caféet. Här är finns mysiga soffor och fåtöljer och massor av levande ljus. Här är väggarna röda, här spelas mysig musik och dessutom är priserna fullt normala.

I eftermiddags gick jag dit med min bok och tog ett exemplar av gratistidningen London Evening Standard på vägen. I tre timmar satt jag där och läste tidning och roman (på engelska – alltid övning), drack te och bara trivdes i mitt eget och de övriga cafébesökarnas sällskap. Nästa gång jag känner för att skriva eller läsa utanför hemmets väggar vet jag precis var jag ska bege mig.

Och ungefär vartannat ord stannar kvar i förrådet

Här sitter jag i soffan i "mitt" hus i Angel och har precis lärt mig ett nytt ord.
Eller ja, jag glömde det precis.

Hur som helst: mamman i huset lär mig. Hon pratar i all oändlighet och hon frågar mig om saker, vilket får mig att prata, och hon låter mig hitta ord och hon svarar om jag undrar vad något heter eller hur man uttalar eller stavar något. Och genom att sitta här i vardagsrummet och se på Kerrang (musikkanal) med tonåringen i huset lär jag mig allt om brittisk musik. Eller något.

Att prata är svårt, men på en vecka har jag lärt mig flera nya uttryck, så jag antar att det går framåt.

Apropå att känna sig så. jävla. gammal.

I dag drog jag en vit lögn för att inte vara med på London Treasure Hunt. Usch, vilken dålig stil av mig. Det är ju faktiskt socialt och kan säkert vara... kul. Eller? Gud, jag känner mig som den tråkigaste torrbollen ever, men insparksaktiviteter... Är jag inte klar med sådant? Inspark är för mig ett avslutat kapitel för längesedan. Jag orkar inte leka lekar och dricka mig full för att lära känna folk. När ordföranden för den engelska motsvarigheten till studentkåren talade inför alla oss utbytesstudenter sa han till slut "men mest dricker vi oss väldigt fulla". Nästan alla skrattade. Själv kunde jag inte röra en min.

Nu tänker jag gå till ett café och dricka te och läsa bok. All by myself. Utan att ljuga gillar jag det. Därefter hoppas jag dock möta upp mina nya svenska bekantskaper för middag eller whatever.

Om att få halsont av att sova i drag

I går kväll, i natt och i förmiddags var jag nere. För att internet var nere. Det ville inte fungera och jag hade lite panik eftersom internet, utan minsta överdrift, är livsviktigt. Särskilt när internet är den bästa kontakten med omvärlden när man inte bor i sitt hemland. Dessutom vaknade jag mitt i natten av att jag höll på att frysa ihjäl. Det drog från fönstret, elementet var iskallt och jag var tvungen att klä på mig tjocka kläder för att inte skaka. Sedan vaknade jag med halsont.

Och detta är vad dagen har präglats av. Funderingar kring mitt nuvarande hem. I ett litet, kallt rum utan internet. Hur ska det gå? Jag måste flytta.

När jag kom hem från middag med ny bekantskap i kväll kändes det bättre. Och så möttes jag av ett varmt rum med fungerande internet. Nu håller vi alla tummarna för att internetuppkopplingen håller i sig och att jag slipper vakna och känna mig som en snöboll i natt också, okej?

Så. Jävla. Gammal?

Mexikansk tjej: You look quite young, how old are you?
Jag: Ehm... 27.
Mexikansk tjej: OH. MY. GOOOOD!
Jag: Hehe. So how old are you?
Mexikansk tjej: 21.

Nu funderar jag på om jag ska fokusera på att jag uppenbarligen ser ung ut, eller på hennes reaktion till min faktiska (soon-to-be) ålder?

Sjätte dagen i London är lika med flytta

Sju rum i olika lägenheter har jag hunnit titta på. Majoriteten har varit märkliga. Någon kräver att övernattande kompisar ske betala 15 pund per natt, medan en annan glömt berätta i annonsen att en hund också bor i lägenheten. Eller vad sägs om tjejen som visat bilder och berättat om en nybyggd och superfräsch lägenhet men glömt nämna att "rummet" som hyrs ut ligger bakom ett draperi?

Ja, lägenhetsjakt i London kan vara tufft.

Men sedan. Sedan kommer jag till ett fantastiskt område med bra läge och där klickar allt. Jag är lycklig över att ha träffat dessa människor, och de båda, mor och dotter, säger att jag verkar stämma på alla kriterier de har för en inneboende. Vi dricker te och pratar i en halv evighet. Och allt känns liksom rätt. I går kom samtalet. The room is available for you if you still want to move in with us och yay när jag svarar YES I'D LOVE TO och see you tomorrow, honey och jag bara oj vad trevlig man kan vara!

Så. Nu flyttar jag till Angel, förstår ni. Nu på minuten, faktiskt.

Och annars?

Jo, annars åt jag pannkakor till frukost på café i Dulwich. Sedan hade jag den slöaste dagen i mannaminne, vilket var behövligt. Surfade, tittade på tv, pratade. För första gången på evigheter var det som om min kropp och knopp började komma ner i varv. Men sedan ringde telefonen. Detta resulterade i att jag fick dricka te i nästan en timme med två Londoners i en fin lägenhet i Angel. Efter snabbmat blev det pubhäng med två Sundsvallsgoingar i Notting Hill. Och sedan kvälls-O'boy med ägarna till soffan som jag sover på.

Joråsåatte.

I Paris bodde jag med en katt

Nu är frågan: kommer jag bo med en hund i London?

Och så var jag här

I dag har jag...

...haft the safest flygresa jag kan minnas.

...landat i London.

...åkt tre mil i bil på brittiska vägar.

...promenerat längs The Queens Walk med utsikt över London Bridge.

...åkt tunnelbana i flera timmar.

...druckit te under lägenhetsvisning med supertrevlig engelsk kvinna.

...frusit.

...snubblat på orden. Sjuttioelva gånger.

...tittat på brittisk tv-show.

...fått en soffa bäddad till mig söder om London.

Och så var jag på väg...

Nu har jag lämnat, igen. Lämnat Falun för Arlanda. Ni ser ju hur bra jag passar in i mitt hotellrum? Jag skulle vilja stanna här ett tag. Det är så himla fräscht. Men nu har jag some serious packing to do. Trots att jag lämnat så oerhört mycket saker hemma (till och med den livsviktiga hårfönen) väger min ena väska för mycket för att kunna gå som handbagage...

Eh, hörni, jag flyttar visst till London nu.

Det bästa med att vara liten

Övervikten på min resväska kan lätt plussas på min kroppsvikt – och jag är fortfarande mindre än en normalstor människa. Med det argumentet lyckades jag åtminstone slippa betala övervikt när jag hade packat för ett år i Frankrike för några år sedan. Vi får se hur det går den här gången. Jag satsar dock på att hålla vikten.

...may we all have our hopes, our will to try

Klockan slår tolv. Folk ropar gott nytt år, champagneglasen klirrar när de nuddar vid varandra och runt omkring pussas människor. Musiken börjar strömma ur högtalarna. Here we are me and you, feeling lost and feeling blue... Now it's time for us to say happy new year, happy new year... Och tårarna fyller mina ögon.

Ja, jag inledde 2011 med att gråta en skvätt.

Den där låten, alltså... Texten, tankarna på dåtid och framtid, tolvslagets symboliserande av att lämna något bakom sig och påbörja något nytt... Åh, jag blir så blödig. Och det där med att det man gör på tolvslaget ska symbolisera hur resten av året blir, det är väl inte sant? Orka gråta i ett år, liksom.

Har ni förstått vilken som är min favoritfärg?

Turkost. Färgen har hängt med mig i ganska många år nu. Från Converseskor till armband till juleljus. Och mina vänner vet hur de ska fånga mitt hjärta. Svägerskan förra veckan med koppen och bästa Ida i går med den mest fantastiska sjalen och de mest fantastiska vantarna jag har skådat. Har ni sett? Det är hennes faster som är den begåvade människan bakom den fantastiska skapelsen.

Jag är så toksåld.