Nästan varje gång jag svänger av Liverpool Road mot Cloudsley Square och ser kyrkan tänker jag att det är så häftigt att jag bor här. Här, i de typiska engelska husen, här på den fina gatan, här i det oerhört härliga området, här i... London. Ja, jag njuter av att stänga den engelska porten bakom mig, av att känna asfalten under skorna när jag går hemifrån, av att andas den engelska luften. Här njuter jag varje gång jag känner doften av ett blommande träd. Jag njuter av den ljumma luften. Jag njuter av regnet. Jag njuter av smakerna i all fantastisk mat. Jag lyssnar och njuter av att höra den brittiska accenten. Jag lägger märke till hur löven blir grönare och större. Jag noterar hur andra träd knoppar, hur de plötsligt fått rosa, stora blommor som blommar starkt och ståtligt i några dagar. Och jag ser hur de vissnar, och påminner om att allt är ändligt.
Jo, det är såklart därför jag njuter. För att jag vet att jag är här en begränsad tid.
Jag har blivit så bra på att leva i nuet i London, njuta av det jag hör, ser och gör.
Tänk om jag alltid var så här bra på det?
Njutningen av en spontan och god hemlagad middag med vänner.
2 kommentarer:
Mycket klokt! Jag har också tänkt mycket på det där efter alla mina turer... och varför man inte njuter på samma sätt när man är hemma (är det bara för att det är hemma? Man tar hemma för givet?). Jag försöker verkligen att tänka på det numera, speciellt när saker känns stressigt eller jobbigt. För det mesta är det ändå ganska härligt att få vara precis här och nu, vart man än är!
Troligen för att när man är i väg på något sådant här så vet man att det är för en begränsad tid. Jag tror att det handlar om det. Men vi lever ju faktiskt på en begränsad tid också...
Skicka en kommentar