Jag skrev just ett inlägg om mina axlar och min rygg som värker. Om att axlarna sitter uppe vid öronen. Om att jag liksom har det hur bra som helst men ändå går omkring och oroar mig. Över sådant som har med Stockholm och Sverige att göra. Typ hur jag ska få med mig alla mina saker från London till Sverige, hur jag klara att bo ensam i Stockholm utan en svägerska som granne, hur jag skulle tackla att springa in i människor jag inte vill springa in i, hur jag som är så ringrostig ska klara att vara reporter...
Men sedan insåg jag vad jag skrev i mitt föregående inlägg och fick tänka om och lära av mig själv.
Herregud, sluta oroa dig och fortsätt njuta av nuet liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar