Till alla er som väntat med spänning på hur det går för mig med bakningen i gasugnen

Alldeles nyss fick jag bevis på att gasspisar är farliga. Jag skulle bara ta bort kastrullen från plattan och plötsligt luktade det bränt och jag insåg att ärmen på min fina stickade tröja var förstörd. Bränd. Illa luktade den också. Vet inte vad som hände, men tröjan är inte så fin längre. Förutom den lilla incidenten går det framåt med ugnen. Här om dagen fick jag äntligen färg på mina scones – men det krävde 20 minuter i ugnen. Märkligt det här, allt i gasugn verkar få stå inne lite, lite längre. Kladdkaka var väldigt svårt med tiden, men jag har lyckats. Och sockerkakan som jag gjorde här om dagen blev faktiskt fantastisk! Dessutom lyckades jag till och med få lite, lite färg på den.

Och nu har jag nog listat ur vilken gas mark just dessa tre skapelser bör gräddas på (på min ugn sätter man inte temperaturen på exempelvis 200 grader, utan här är det 1-8 man väljer på). Har lyckats göra lax och pizza också. Visst är det lite knepigt med tid och temperatur, men jag är glad att jag börjar får pejl på det här, för jag känner att jag behöver lägga mina få pengar på annat än en ny ugn.

Nästa mission måste bli bullar.
Och den stora, extremt spännande frågan är förstås: kommer de få färg?

Träning – som medicin

Bortsett från ett par mail har jag inte lyft ett finger för att jobba i dag, det har varit en sån dag, där det liksom inte funkat. När eftermiddagen gick mot sitt slut var jag tungen att göra något, så jag drog i väg och tränade en timme – det bästa jag hade kunnat göra. Passet var frigörande, tänjande, lugnt och skönt, troligen precis vad jag behövde. Och sedan struntade jag i att ta tunnelbanan hem. I stället startade jag träningsappen och musik i telefonen och promenerade hem, bland höstlöven på bilden, i krispig luft och förbi grönvita Globen. Som medicin – nu känns det bättre, nu ska jag jobba lite.

Finns det några singelbloggar kvar?

Trots att Sverige har flest singelhushåll i Europa är normen tvåsamhet. Och jag undrar, var finns alla dessa singlar, förutom hos mig? Nästan alla mina vänner har en partner och majoriteten av bloggarna jag läser handlar om tvåsamhet, graviditeter, småbarn... Framför allt figurerar barn precis överallt. 12 bloggar finns i min länklista. Tio av dessa har barn och/eller är gravida. Bara två lever utan barn, varav endast en är singel. Jag fascineras av graviditeter, finner det spännande att läsa om och tycker småbarn är det sötaste som finns, men ni vet... det är lätt att känna sig som ensammast på jorden också, så jag tror att jag behöver väga upp det här lite. Är det någon som har tips på härliga bloggar som är skrivna av trevliga/roliga/lyckliga/bittra/galna singlar?!

Översvämning av mina guldkorn

Att packa upp sista banankartongen med böcker i fredags var som julafton. Där fanns Anna Gavalda, Johanna Nilsson, Annika Ruth Persson och andra författare jag älskar, och mina klassiska och viktiga böcker som "Fittstim" och den den där diktsamlingen, Anna Jörgensdotters "Sång från hjärtats bakgård", som för första gången verkligen fick mig att uppskatta poesi. Att packa upp sista bokkartongen (sista som tagit sig till Stockholm alltså, jag har fortfarande böcker i Falun) innebar också att böckerna inte längre får plats. Jag måste verkligen införskaffa ett par hyllplan... eller något annat smart. Och snyggt. Så att jag har rum för guldkornen.

90 + 50 = 140

140-årskalas blev det när ena sidan av släkten samlades hos äldsta mostern ute på landet i dag. Allsång, uppdatering av kusiners liv, bildvisning, bus med barnen och oerhört mycket att äta (förrätt, varmrätt, efterrätt och tårtor, herregud). Och hög ljudnivå – det blir ju lätt så när man är 26 personer...

En av alla de där dagarna #4

I dag är det Internationella dagen för att tvätta händerna. Så, gott folk, nu tvättar vi bort all skit vi samlat på oss resten av årets dagar då vi inte tvättat händerna!

Men det är inte bara tvätta händerna som gäller i dag. Det är nämligen även Internationella beröringsdagen – och det känns ju skönt att just dessa två temadagar infaller på samma dag.

Bil gör matshoppingen till och med rolig

Storhandla är inte lätt när man är ensam och inte har bil. Affären som ligger närmast mig är en av Stockholms dyraste dessutom. Därför blir jag lite extra glad av besök med bil, eftersom jag då kan få passa på attt åka till en större (och billigare) affär och handla hem storpack och tunga varor. Min lista på saker att handla är därmed ovanligt lång i dag när lillebror och svägerska kommer med bil från Dalarna.

Jag jobbar för dagar som dessa

Höstluften var krispig i dag på förmiddagen när jag befann mig i Humlegården tillsammans med kvinnan på bilden. Att frilansa innebär (åtminstone än så länge) mycket jobb för lite pengar. Det är tufft. Men också roligt, för när jag får tillbringa en förmiddag med att fota och prata med en känd tjej som är både klok och fotogenic älskar jag det här. Allt känns liksom lite mer värt "ute på fältet". Resultatet kan ses i ett magasin nära dig i december.

Nästan lite kusligt

Ruggigt. Det är rätta ordet för hur det känns ute. Vilken typisk höstkväll. Jag tog cykeln härifrån kvarteret Professorn till andra sidan t-banan här i vårt område, till mina "grannar" för Bonde söker fru-dejt. Mörkret hade lagt sig över stan, asfalten var blöt, de bruna löven låg som klistrade på marken, blåsten tog tag i mitt hår och månen, den lyste upp och visade vägen. Nästan lite kusligt.

En av alla de där dagarna #3

Internationella dagen för begränsning av naturkatastrofer. Japp, den dagen är det i dag. Jag firar (?) med att bespara miljön på utsläpp genom att ta cykeln när jag ska handla på Gullmarsplan. Mest för att jag inte har något val, förstås.

Magi, alltid denna magi

Gitarren. Munspelet. Stråkarna. En mörk röst som är alldeles len. När musiken spelas njuter jag av orden som bildar poesi och går rakt in i hjärtat. Jag har känt hur mina steg har fått en gata här att gå, i ditt regn fick jag den kraft jag skulle få. Jag har spridit lite värme, jag har spridit lite frost, jag är varken hjälten eller boven, jag är bara lite lost. Det är nånting med Lars Winnerbäck. Nånting som gör att det pirrar till i magen när han kommer in på scenen, som gör att tårarna bränner till bakom ögonlocken och som skapar magi och tusen minnen av glädje och av sorg. Det är två timmars lugn, harmoni och eufori där i salongen på Cirkus. Som alltid.

Men spring i väg och köp Tjejliv då

11 oktober är en historisk dag. Det är nämligen då det absolut första numret av Magasinet Tjejliv säljs i butiker runt om i hela landet. Tjejliv är alltså en ny tidning för tonårstjejer. Ett alternativ till Julia och Frida och de där, ni vet. En tidning som handlar om allt mellan himmel och jord, men bryr sig lite mer om insidan, om självkänsla, om att göra sin grej, en tidning där allt inte behöver vara så glammigt och tillfixat, där retuschering inte förekommer. Typ så. Tjejliv är en tidning som behövs, skulle jag vilja säga. Jag hoppas tonåringarna upptäcker den.

För Tjejliv kan jag titulera mig Sveriges enda hype-redaktör. Om ni undrar vad det innebär är det bara att köpa tidningen. Den säljs över hela landet och ser ut så här:

(Ja, det är jag som har tagit omslagsbilden.)

Vara i Sundsvall och skratta från hjärtat

Tillbaka i staden dit vi båda flyttade för att bli journalister. För tre år sedan satt vi på Barista med glittrande ögon och pratade och om utbildningen och om killarna vi träffat. Vi hade träffat var sin. Sedan dess har mycket hänt. I går, tre år senare, satt vi på samma café och pratade. Killarna finns inte i våra liv längre, men tentorna klarade vi, utomlands kom vi och journalister blev vi. Och ögonen glittrar igen, för vi tror att det bästa i livet, det har vi framför oss.

Vilken nostalgidag. Vi åt på båda våra favoritstammiscaféer. Vi promenerade i den höstvackra staden. Vi gick upp i utkikstornet och såg ut över hela vår forna stad. Vi höll på att kissa på oss av skratt. Vi tittade in i universitetet. Och så blev vi fotograferade av Sheena Lindberg (som alltså tagit bilden i inlägget) utanför universitetet och gick på releasefest för Magasinet Tjejliv. På vägen hem svängde vi förbi stället där vi efter kårkvällar alltid åt nattmat, nämligen Max, och köpte det vi alltid åt på natten, mozzarellasticks. På E4 hem sjöng vi allsång. Radion spelade våra låtar från 2008. Symboliskt.

Visst läker tiden sår. Även om ärren finns kvar. Men äntligen är inte Sundsvall förknippat med något jobbigt längre. Vara i Sundsvall och skratta från hjärtat – det var liksom inte i går.

Från mitt perspektiv

Sitter och laddar för att dra ut och käka middag med barndomsbästisen och hennes växande mage. Kommer att tänka på att en man på bussen tyckte det var dags för även mig att skaffa barn. Han hade visserligen inte alla hästar hemma, men ändå. På bussen till systersönernas dagis sitter han mittemot mig och min syster och undrar var vi ska. Hämta barn på dagis, berättar vi och han frågar då hur gamla vi är. 33 och 27, säger vi, och han undrar om vi båda två har barn. "Nej, bara jag", säger min syster. Efter att mannen fått tänka lite säger han till mig att jag borde skaffa barn snart, att det kanske är dags nu, för sen blir det svårare, skaffar jag inte barn nu så kanske det är för sent.

Jamen gud, ja, absolut, tack för påminnelsen. Hade glömt att klockan tickar, att fertiliteten minskar och allt sånt. Det är så fint när folk påminner. Ska dra ut och hitta en bäbisproducent med detsamma.

En av alla de där dagarna #2

I dag är det Tidningsbudsdagen.

Jag vet inte riktigt hur de tänkte där. Vad är tanken? Ska vi vakna tidigt i gryningen när tidningsbudet kommer, säga grattis till inte-vet-jag och bjuda på kaffe? Vet inte om jag orkar, ärligt talat. Och nu är det ju ändå för sent. Jaha, och ni bakade bullar till era tidningsbud denna stora dag, förstår jag?

Baksidan med bostadsrätt

Jag skulle behöva en händig människa till hands. Saker går sönder. Saker måste fixas. Dörren till toaletten går inte att stänga, handtaget sitter löst och dessutom är det ett hål i dörren. När jag lagade mat till kompisarna i kväll gick kranen i köket sönder. Här om dagen ramlade rullgardinen i sovrummet ner och lämnade fula märken efter sig i väggen. Dessutom sitter kontaktuttagen lite löst på många ställen. Jahapp. Ingen hyresvärd att ringa till och be dem fixa. Fixa själv. Punga ut pengar själv.

Perfekt för min än så länge uteblivna inkomst.

Tänk den som fyllde 4 år

När jag ringde för att gratta min systerson tillika gudson på 4-årsdagen i dag, var det han som svarade. "Jag fyller år i dag", berättade han stolt när jag grattade på födelsedagen. Vad häftigt det är när barn växer upp. Allt de lär sig, hur de utvecklas – och plötsligt går det att kommunicera med dem!

En av alla de där dagarna #1

Kanelbullens dag.

Min sorg över att ha en gasugn, som bara bakar vita bullar, har aldrig varit större. Så jag struntar i bullar, tar mig i kragen och tar tuben till Skanstull för att afrodansa bort alla kanelbullar jag någonsin ätit.

Jag älskar mitt spontana jag

Här om dagen ringde min vän, som jag i förra bloggen kallade fröken Gästrikland, och sa att nu vet hon lite mer, nu kan vi boka något och åka nästa vecka. Men just de närmaste två veckorna är jag själv alldeles för uppbokad för att kunna lämna landet. Så vi planerade in en dagslång nostalgi-, releasefest- och photoshootresa till vår forna studentstad i stället. Det var allt som fick plats i ett gemensamt schema.

Inte illa pinkat. Men jag måste åka längre. Snarast.

Därför bokade jag just en resa till London och Cardiff. YES!!!

Huvudet på spiken?

– Var är det någonstans du ska resa? undrar min svägerska som läst mitt förra blogginlägg.
– Alltså, nää, alltså, jag har inte bokat något, jag bara vill åka...

En stund senare...

– Men du behöver ju inte färga håret! Du har ju inte ens någon utväxt längre med den färgen!
– Njaää, men det vore roligt. Jag är lite sugen på mer orange igen...

En liten stund senare...

– Jag tror du bara behöver en förändring.

Min svägerska slog nog huvudet på spiken där. Jag har ju tänkt tanken själv, även om jag inte borde behöva en förändring ännu. Men rastlösheten knackar ändå på dörren. Nu har jag äntligen flyttat in och kommit i ordning i min alldeles egna lägenhet och ska stanna här... så... vad händer nu då?

I stället för en deadline tänker jag på...

...vilken färg jag helst vill färga håret till.
...om jag ska klippa lugg.
...att jag inte borde lägga pengar på mitt hår just nu.
...vilka jobb jag skulle kunna göra i London.
...när jag kommer sluta vara rastlös.
...vad jag ska ha på mig för kläder när jag ska bli fotad för min hemsida.
...om det var så nödvändigt att köpa de där babystrumporna på Tradera.
...vilka argument jag ska lägga fram när min affärsidé blir ifrågasatt.
...hur min hemsida ska se ut.
...att jag har kommit på vilken stad jag vill besöka i julskyltning och nu ska övertala resesällskapet.
...om jag kan byta ut min gasugn till elugn, men behålla gasspisen.
...när mina dagar kommer börja kännas som vardag.
...att jag borde boka en resa nu på stört, så att jag kan koncentrera mig på reportaget jag ska skriva.

Turkost. Rosetter. Bakverk. Jatack!

Ett par cupcakes till öronen, i mina färger. MED ROSETTER. Är hon inte duktig, min kusin som gjort dessa söta skapelser?! Och nu är inte min kusin någon gammal smyckestillverkare, som man skulle kunna tro. Hon är inte ens jämngammal med mig. Hon är TRETTON ÅR, och "gjorde det bara med lite lera". Eeeeeh. Hon skulle bli rik om hon började göra affärer.

Här i kvarteret Professorn

I går upptäckte jag att jag bor i kvarteret Professorn. Jättegulligt. Tyvärr har inspirationen här i kvarteret Professorn legat på noll i dag. Jag testade att sminka mig för att se om jag kände mig bättre till mods, men nej. Inte heller vila hjälpte – det resulterade förstås bara i att jag somnade i stället. Jag tror jag ger upp och ägnar lite av helgen till reportageskrivning i stället.

Helgen börjar bra – indiskt på Söder, med de andra tjejerna som skriver för BarnsRättigheter.com.

Med krypningar i kroppen

Fyra månader mellan varje resa brukar vara min gräns, sedan ska jag resa igen. Inte så att jag måste resa var fjärde månad, utan mer att det brukar bli så för att det helt enkelt är så lång tid jag klarar mig innan det börjar rycka allt för mycket i resenerven. Som det gör nu. Det är nästan fem månader sedan jag kom hem från London. Fem månader är längre tid än jag tillbringade där – sjukt lång tid.

Jag har krypningar i kroppen. Varje dag tänker jag på att få klicka hem en resa. Högst upp på önskelistan står New York, men jag skulle bli överlycklig av vilken stad som helst så länge det är utanför Norden.

Skogsmulleträningen

En av de bästa sakerna med att bo på den här sidan stan kan vara att det är nära till naturen. Jag gick i skogen i dag, den ligger inte många minuters promenad från min lägenhet. Riktiga lantisar hade kanske kallat det för ett större buskage, eller bara några träd, vad vet jag, men för att vara Stockholm känns det ganska fantastiskt att få gå på grusad väg, bland träd och fält där det till och med luktade natur! Min promenad tog en och en halv timme i eftermiddags. Att det skulle bli så långt var inte meningen, det råkade bara bli så eftersom jag höll på att gå vilse i det enorma Nackareservatet. Men det gick bra, jag kom hem igen. (Med tanke på mitt förra inlägg måste jag berätta att jag gjorde 40 situps också.)

Min nya träningsapp SportsTracker beräknade hur länge jag gick, vilken medelhastighet jag höll, vilken maxhastighet jag hade, hur många kalorier jag gjorde av med – och på en karta kan jag se exakt hur jag har gått. Dessutom sparas allt i en dagbok, så att jag kan gå tillbaka och jämföra. Jättekul!