Vi visste hur branschen såg ut när vi gav oss in i den. Men hur det skulle kännas när vi väl var här och ett vikariat är på väg mot sitt slut, ja, det kunde vi kanske inte riktigt förbereda oss på. "Det löser sig alltid." Ni vet, man säger ju så. Och faktum är att ja, det brukar alltid lösa sig på ett eller annat sätt.
Men nu sitter vi här. Tre tjejer som gått samma journalistutbildning. Vi pratar om denna jobbångest som tagit över den där tentaångesten som vi hade förut. Om vi bara visste hur bra vi hade det! Tentaångesten var vidrig, men kuggade vi tentan gick den att göra om. Vi hade fortfarande en föreläsning att gå till måndagen efter, och vi hade en inkomst i form av studiemedel som vi kunde betala hyran med.
Nu sitter vi här, utexaminerade, alla med bra vikariat som är på väg mot sitt slut, alla med bra erfarenheter i ryggsäcken – men ingen av oss vet vad vi gör om två veckor.
Allt löser sig, visst, de säger det, men just nu känns det inte alls så.
Denna oro. Denna nervositet. Denna ovisshet.
Denna hyra och dessa räkningar som ska betalas.
Detta självförtroendefall. Denna deppighet som kommer ur detta.
