Sverige är fint och jag är sysselsatt

Elva dagar i Sverige. Om jag har saknat London? Alltså, nej, jag har inte hunnit. Här i Falun tränar jag som en galning (spinning fem gånger på nio dagar och jag älskar det) och är sysselsatt med roliga luncher och tråkiga måstemöten och goda fikor och mysigt soffhäng och endorfinfyllt klubbdansande och viktiga samtal. I kväll är första kvällen jag suttit hemma i soffan – samtidigt som jag förstås fortsatt med alla mina viktiga måstesaker.

Well, allt är ju relativt...

Efter att ha deppat ihop på grund av den orimliga bostadssituationen i Stockholm, med skyhöga hyror, hörde jag i dag en diskussion om just hyror. En tjej på ett café klagade på sin hyra och jag ville typ skrika rakt ut. Hon betalade FYRATUSEN KRONOR I MÅNADEN, vilket ju var KATASTROF. Stackars sate. Fyratusen kronor. Och inte ens en balkong hade hon. Nej, hon var tvungen att öppna sina PANORAMAFÖNSTER för att få in luft. Stackars, stackars, stackars tjej, det kan inte vara lätt att gå runt och vara hon. Hennes kompis hade det dock lättare med en överkomlig hyra på tvåtusenåttahundra kronor. För ja, överkomlig var vad de kallade den hyran.

Hälsningar en som betalade cirka sextusentvåhundra kronor i månaden i London. För ett rum.

När jag kommer till huvudstaden ska jag fika

Fler än jag kan räkna på fingrarna på min ena hand. Nästan så många som jag kan räkna på fingrarna på mina båda händer. Så många fikor har jag redan inplanerade i Stockholm. Gamla vänner, nya vänner. Sundsvallsvänner, Londonvänner. Jag gillar tanken på att flytta tillbaka till Stockholm när fika-/middagsschemat ser ut så. Jag gillar även tanken på att flytta tillbaka till Stockholm för att det är för att stanna. Ja, för nu har jag inget plugg att gå tillbaka till, ingen stad jag måste till och jag vet inte var jag skulle bo om inte i Stockholm. Så jag räknar med att stanna – även om det faktum att jag vare sig har jobb eller bostad efter augusti stressar mig lite mycket. Men nu: fokus på att återse och lära känna.

Höger, vänster? Vänster, höger?

Inte en enda gång har jag sagt "sorry" i stället för "förlåt" eller "thank you" i stället för "tack". Det enda jag kan komma på är att jag precis sa "fulltid" (från engelskans full time, antar jag) när jag menade "heltid". Annars verkar jag ha oerhört lätt att helt och hållet ställa om till svenskan.

Däremot har jag lite problem med vilket håll jag ska titta åt när jag går över vägen. Jag upptäckte det i dag när jag klev av bussen och skulle gå över övergångsstället. Jag tittade först åt höger, sedan åt vänster. Sedan kom jag på mig själv och tittade åt båda hållen hur många gånger som helst innan jag vågade gå över. Vänstertrafiken och att titta åt "fel" håll har uppenbarligen satt sig starkare än språket.

Bild

...och försöker att inte bli stressad i ledigheten

Adressändrar, skriver kontrakt, klipper bankkort, läser på om att starta enskild firma, kontaktar mäklare, säljer möbler, skriver om Londons kulturvärld... lite sådant jag bör ägna mig åt, men mest av allt går jag på spinning, återser vänner, myser med systersöner och drömmer om framtiden.

25 grader varmt – och snö

I dag har jag legat i bikini på föräldrarnas brygga och hållit på att smälta bort.

Smält bort har dock inte snön gjort i skidbacken några minuters promenad därifrån gjort...

Vad har hänt? Varför ser jag plötsligt blond ut?

En helt ny upplevelse

Jag väger just nu mer än jag gjort i hela mitt liv. Vilket fortfarande är lite, men ändå. När jag inte fick upp ett par gamla jeans över rumpan i går, ett par jeans som alltid passar, då ställde jag mig på vågen. Plus 3,5 kilo sedan jag åkte till London. Jag är chockad.

Att blogga om min vikt är nog inget jag gjort förr, men det här är liksom sensation. Jag skrattar åt den nya upptäckten, för att mina lår och rumpa plötsligt är lite, lite större gör mig inget. Det är en helt ny upplevelse. Och att få lite mer att ta i gör mig inte heller så mycket. Inte så mycket. Lite gör det mig allt, för det här med att byxa efter byxa är för trång... jag pallar inte. (Köpa nya byxor? Bah, hate it.)

Vad flickor respektive pojkar ska gilla

Två nya magasin för barn har kommit ut. Det ena heter Emma och är rosa och lila och pryds av en bild på Miley Cyrus. På ettan puffar man bland annat för "söta" Eric Saade, hundar, prinsessor och bakning. Den andra tidningen heter GOAL Junior och är blå, grön och orange och pryds av en bild på Zlatan. På ettan puffar man bland annat för fakta om fotbollslag, om hur mycket spelarna är värda och om "coola" posters. Härligt med barntidningar som riktar sig till barn i stället för till flickor respektive pojkar! Eller, hur var det nu?

Om journalistik och knarkmisstankar – och om två av mina arbetsgivare

Jag mår lite illa just nu, för jag har precis läst Ola Lindholms egen berättelse – gör gärna det du med.

Kört bil, check, sovit i mjuk säng, check, duschat i skön dusch, check, druckit bryggte, check!

Första tanken när jag hörde svenska (och dalmål av alla dialekter!) i gaten på Gatwick var irritation. Fy, vad fult det var. Första tanken när jag sicksackade mellan trängseln av människor på det överbokade tåget från Arlanda var påminnelsen om att just ja, folk är artigare i England. Jag sa hela tiden ursäkta, tack, ursäkta mig när jag fick kliva och gå runt och ramla in i folk – men nästan ingen sa något tillbaka (ni vet, i England är det sorry och excuse me och thank you i överflöd).

Och sedan. Sedan klev jag av tåget i Dalarna och första tanken var att luften kändes så oerhört härligt frisk. Så nu har jag varit ut på stan och andats lite härligt frisk dalaluft.

Tårarna.

När jag satt med min panini (åh, jag är så trött på dessa paninis!) och min vatten på Apostrophe på Gatwick airport, då kom de. Tårarna. Tårarna som fyllde mina ögon och svämmade över. Sedan kom de igen när jag boardade planet och insåg att this is it. Och sedan lyfte planet, och ögonen svämmade över ännu en gång. Sedan kan man ju bli mottagen i Sverige på sämre vis. Lillebror och svägerskan gjorde tårta för att fira min hemkomst. Så gulligt!

Too many goodbyes...

En kort stund tillåter jag mig att känna, och jag blir tårögd. Då gör jag som jag gjorde i Sundsvall – byter ut "hejdå" och säger "vi ses" i stället. Men att säga see you soon till Emma och Chenxing är inte samma sak som att göra det till mina svenska vänner, eller till de som blir kvar i London och som jag faktiskt kan träffa snart. För Emma och Chenxing kommer inte från Europa och trots att de säger att jag är så välkommen till Boston och Beijing och jag säger att de är så välkomna till Stockholm, så vet jag ju... att inte tusan träffar jag dem snart.

Ännu en tid är på väg att ta slut.

Vemod.

Jag packar ner mössa, vantar och stora sjalar och det blir så påtagligt att jag har varit här länge.

Jag är så fruktansvärt taggad på att återvända till Sverige.

Men jag vill absolut inte lämna livet i London.

En dag kvar.

Nu kan jag åka hem nöjd

Ni vet, man är ju svensk, och det hörs ju troligen rätt tydligt på ens engelska accent. Men förra veckan efter att jag utbytt ett par meningar med ett butiksbiträde fick mina föräldrar och jag frågan:
– Från vilken del av UK kommer ni?

Yes, yes, yes, där satt den!

Journalistik när den är som bäst?

De amerikanska tidningarna satte starka rubriker i dag. "Got him! Vengeance at last! US nails the bastard" (New York Post), "We got the bastard!" (Philadelphia Daily News) och "Rot in hell" (New York Daily). Magstarkt. Och ett märkligt sätt att rapportera på.

Amerikaner firar vid Ground Zero. Firar att bin Laden blivit dödad. Jag vet inte vad ni tycker, men jag kan ju känna att oavsett hur hemsk en person är, så känns det lite fel att fira dennes död. Och: vad tror Obama och gänget ska hända nu? Ingenting? Att allt blir frid och fröjd?

En av alla mina obsessions den här våren: SUSHI

Vår galna holländska vän gjorde sushi åt elva personer i kväll. Så oerhört trevligt initiativ och gud, vad gott det var! Och gud, vad härligt att vara i ett stort gäng med en massa sushi-älskare! Det här med att göra egna sushirullar är definitivt något jag måste testa att göra själv...

Och så gick det en dag...

...och hyresvärden bad om ursäkt för sitt uppförande. Hon är helt fantastisk när hon är glad och trevlig. Och sedan, när hon är arg, är hon så hemsk att man blir rädd. Jag undrar vilken diagnos hon har.

När man blir liten på jorden

Lögnare. Utsugare. Självisk. Sådan är jag! I alla fall enligt min hyresvärd, som också tycker att jag ska fundera över om det är något fel på mig när jag tycker att mitt rum är kallare än övriga huset.

Vad som gnager i mitt huvud just nu är om min hyresvärd kommer tycka att hon ska behålla min deposition för att betala de höga räkningarna som hon hävdar att jag orsakat när jag reglerat värmen i huset. Vilket jag alltså inte har gjort eftersom jag inte vet hur man gör. Äh, jag orkar inte ens förklara vår absurda konversation. Just nu längtar jag så enormt mycket efter att få ta alla mina väskor och stänga porten bakom mig och därmed lämna Stonefield Street för sista gången.

Fredag. Helgdag. Och jag, jag var på bröllop i dag.

Hur 120 000 personer kan vara så tysta samtidigt är ett under. Men när vigseln började blev det knäpptyst i Hyde Park. Det var ungefär som om vi var med där i kyrkan. Storbildsskärmarna på 100 kvadratmeter och ljudet som var lika bra som på en konsert, jo, det bidrog nog till stämningen en del. Och precis när Kate gått längs altargången och kommit upp vid Williams sida, och William vände sig om och såg henne, då kom solen äntligen fram. Och 120 000 personer i Hyde Park jublade.

Folkfest, det kan man lugnt kalla det här spektaklet.

Extra trevligt blev det när Kate och William joinade oss på sin picknickfilt i parken.

Slutet är nära

Ni vet ju att jag inte vill lämna London. Jag står fast vid det. Men i dag är ändå en sådan dag då jag verkligen ser fram emot att flyga till Sverige. Jag ser fram emot resandet, att checka in på flygplatsen, att återvända efter en lång tid och bli hämtad av välbekanta ansikten. Jag ser fram emot att krama mina systersöner och gå på bra spinningpass.

Men sedan kommer jag nog bli rastlös.

Väldigt intresserad för att inte vara rojalist...

Mamma trodde sig fota kronprinsen och hans blivande fru utanför Westminster Abbey i måndags.

När hon dagen efter tittade på BBC och såg en intervju med paret kände hon igen skjortan.

Vi är dock två personer som inte tycker att han i rutig skjorta ser ut som William.

Någon som vet? Och om det inte är William, vem är det då?!

William och Kate väljer att åka bil till kyrkan, i stället för häst och vagn. De väljer också buffé i stället för vanlig middag på festen. Och de väljer disco i stället för bal. Frågan är om det blir ett nytänkande val även vad gäller klänningen? Äh, det sistnämnda kunde jag inte bry mig mindre om. Mest spännande enligt mig är att London just nu svämmar över av journalister med Royal Wedding 2011-ackreditering runt halsen. Utanför Buckingham Palace är flera enorma bås för medier uppsatta. Allt är så galet och stort och fascinerande, men nej, jag är inte rojalist någonstans.

Att ha en kungafamilj är ju skapligt omodernt. Men det intressanta är att det är just det omoderna som många av mina internationella vänner här tycker är så spännande och stort med den engelska kungafamiljen och deras royal wedding – att det är så gammeldags och traditionsfyllt. Själv kan jag ju tycka att England och Sverige skulle modernisera sig lite på statsskicksfronten?

Just another wedding souvenir... and another...

Varför inte skoja till festen med en kunglig mask?

Eller ge denna fantastiska ego boost-chokladen till någon du tycker om.

Jag bad pappa köpa den till mig, höhö.

Om jag har koll vad som händer i England? I do.

Regent Street är redo för bröllop.

THE ROYAL WEDDING. Enda nyheten jag har koll på just nu. När det var kungligt bröllop i Sverige råkade jag bo i Sveriges huvudstad. När det nu är ett royal wedding i England råkar jag bo i Englands huvudstad – och då är det liksom lite svårt att undvika att ha koll på Kate och William.

På fredag är det alltså bröllop i Westminster Abbey här i London. Mina internationella vänner och jag, och troligen ett antal tusen Londoners och turister, ska ha royal wedding picnic i Hyde Park.

I Hyde Park kommer nämligen flera storbildsskärmar att sättas upp för att visa förberedelser inför bröllopet samt hela vigseln. Pariserhjul med bra utsikt över parken och staden, mat- och dryckesstånd samt kunglig underhållning utlovas. Klockan sju på morgonen börjar spektaklet, och gästerna rekommenderas att ta plats tidigt och klä sig efter vädret – men oavsett väder: en hatt på huvudet ska tydligen vara ett bra val om man vill komma in the wedding mood...

Fullt normalt, inget konstigt alls, fullt normalt, inget konstigt alls, fullt normalt, inget konstigt alls...

Jag tittar på mig själv och mitt uppsatta hår i spegeln. Ser en hårslinga som verkar ha lossnat från knuten jag har på huvudet, en hårslinga som hänger och liksom klistrat fast sig i pannan. Jag drar fingrarna över pannan, för att ta bort hårslingan. Men inget händer, jag känner ingen hårslinga.

Jag tittar lite närmare i spegeln.
Hårslinga?

Någon sådan finns inte i pannan. Allt jag ser är en vanlig rynka.

Jag kanske inte har nämnt att jag lever lyxliv?

Om man räknar dagen jag hade min sista examination i England, till dagen jag börjar jobba i Sverige blir det två månaders tid. Två månader av ledighet. När var jag ledig i två månader senast?! Minns inte. Detta är faktiskt det lyxigaste jag har varit med om. Två månaders ledighet är så länge att man vänjer sig vid att vara ledig och aldrig kommer vilja jobba igen. Två månaders ledighet är så lyxigt att man knappt vågar säga det högt... (Tänk att dessutom få tillbringa av en av dessa två lediga månader i England. Lyx, lyx, lyx.) Men med tanke på att jag är färdigpluggad och ska vara sommarvikarie och därmed inte har semester under sommaren och med tanke på att jag förhoppningsvis fortsätter jobba under hösten (utan någon paus), ja, då tycker jag nog att ledigheten inte är mer än rätt.