Numera tränar jag för duschupplevelsen

Jag älskar hur dörrarna i entrén automatiskt öppnar sig för mig och hur doften av klor slår emot mig. Jag älskar den omedelbara synen av spinningsalen, poolen och det enorma gymmet. Men framförallt älskar jag omklädningsrummet och duscharna på YMCA i London där Friskis & Svettis hyr in sig. För där jag bor är duschstrålen ganska svag och därför har jag utvecklat en teknik i duschen för att håret ska bli genomblött och för att allt balsam ska sköljas ur. Dessutom är det väldigt kallt i badrummet, så jag har även utvecklat en teknik för att torka mig så effektivt som möjligt och samtidigt frysa så lite som möjligt. Och jo, jag har även en teknik för att så fort som möjligt flytta fötterna från det iskalla golvet, in i strumporna och vidare in i mina varma tofflor.

Ja, nu kanske ni börjar förstå att jag finner duschningen på gymmet som rena rama spaupplevelsen. Strålen är stark, vattnet är varmt – och kokosdoftande duschkräm ingår! Dessutom får man ett eget litet bås som man kan låsa. I omklädningsrummet, där man slipper frysa, finns minst tio hårföner samt ett par plattänger, och medan man torkar och klär på sig kan man titta på nyheter på någon av de två platta tv-apparaterna som hänger på väggen. Och jo, det finns även bastu.

Att gå på ett Friskispass kostar 5 pund. Jag skulle lätt betala 5 pund bara för att få duscha i en stark, varm stråle och ha fri tillgång till kokosduschkräm, bastu och tv.

Plötsligt händer det

Efter frukosten gör Katarina mackor till matsäck. Hon frågar om jag också vill göra några, men jag tackar nej och förklarar att när det kommer till matsäck så är jag lite... lite... eh... fan...
Jag kommer seriöst inte på vad det heter på svenska.

När man är omgiven av ett annat språk och försöker fokusera på det språket och relaterar vissa ord och ämnen till det språket, eftersom man har lärt sig det på, i det här fallet, engelska – då får man ofta tänka till när man ska hitta ord på sitt modersmål. Och det är väl egentligen inte så konstigt. Det händer varje dag att jag letar efter ett svenskt ord. Men det är inte ofta ett ord är helt borta, som det var i morse.

Katarina: Men säg det på engelska då.
Jag: Picky. Fussy.
Katarina: Jaha, men... eh...
Jag: ...
Katarina: ...eh... vänta... ja, kräsen?
Jag: Ja! Just det!

Min plötsliga svårighet att formulera mig och hitta ord gäller både på engelska och svenska – jag tror att min hjärna är lite förvirrad. Men det är lite pinsamt, för det är ju inte så att jag bott här särskilt länge. Så om jag får problem att hitta svenska ord ibland, då förstår jag verkligen att riktiga utlandssvenskar har problem...

Från vitt till svart

Ni vet hur bra det har känts där jag bor. Jag fick ju tårta, choklad och sång när jag fyllde år och jag har blivit tillsagd att mina vänner är så välkomna så och allt har känts himla trevligt.

Det har liksom tvärvänt, om man säger så.
Jag har nästan blivit utskälld, helt obefogat.

Jag som har bakat kladdkaka till dem två gånger, tagit hand om deras katter trots att jag är katträdd, plockat kattbajs från golvet, jag som accepterar att min tv inte fungerar, jag som har en madrass med fjädrar som skär in i min kropp på natten, jag som finner mig i att frysa i mitt eget rum, allt samtidigt som jag betalar en skyhög hyra, ja, jag känner mig ganska orättvist behandlad.

I natt sover jag hos en kompis och när helgen går mot sitt slut och två kompisar från Sverige kommer på besök, då tar jag in på vandrarhem tillsammans med dem. De får nämligen inte bos hos mig.

Pretty proud

Mina första anteckningar i engelskakursen.

Really nice intonation. You speak at a nice rythmn and stress certain words which give it more emphasis. It makes it easy for the audience to follow. Your timing is excellent. A very good talk. Your speaking is of a very high standard. Well done!

Omdömet är en lärares ord från min första assessment i English Speaking Skills. Givetvis finns också saker jag kunde gjort bättre och saker att tänka på till min andra assessment. Men just nu, för att motivera mig att jobba lite, fokuserar jag på det jag inte hade en aning om: att en engelskalärare skulle bedöma mitt tal som very high standard. Gud vad jag är stolt över mig själv just nu.

Hej, jag har lite annat att göra nu...

Mitt Sverigebesök och jag håller oss sysselsatta. Vi har varit på två musikaler på två kvällar. Vi har gått i affärer och turistat. Vad jobbigt det är att vara turist. Men vad fin den här staden är!

Nu skiter vi i plugget och gör London i stället

Jag har suttit som på nålar de senaste dagarna. Jag vet inte när jag var så otålig sist. De två senaste veckorna har bestått av ständig nedräkning och halvtimmen jag tillbringade i ankomsthallen på Stansted tidigare i kväll var hur lång som helst. Men nu är hon här, min svägerska. Och jag är jättestressad, för hur ska jag hinna visa henne hela London på fyra dagar?!

Apropå att pannkakor var det viktigaste i går...

Normalt betyder 8 mars något helt annat för mig än semlor och pannkakor. 8 mars är lika med internationella kvinnodagen. När man pluggar engelska ihop med människor från Japan, Kina, Vitryssland, Thailand, Spanien, Frankrike och Taiwan blir man gång på gång förvånad och märker att vi har det rätt bra som kvinnor i Sverige. Vi har kommit så långt jämfört med andra länder.

Då blir jag stolt.

Därmed inte sagt att vi ska vara nöjda, eller att vi är jämställda.

Och det absolut knäppaste i allt detta är väl att behöva vara stolt över att "vi har kommit långt". Det skulle aldrig varit någon skillnad mellan män och kvinnor från första början.

Semmeldagen säger ni? Pannkaksdagen säger jag!

Jag fullkomligt ignorerar att folk där hemma i Sverige vräker i sig semlor i dag. För här i England är det pancake day. En kompis och jag åt en smaskig trerättersmiddag i kväll:

Förrätt: Pannkakor med banan och choklad.

Huvudrätt: Pannkakor med banan och sirap.

Efterrätt: Pannkakor med chokladbitar i.

Äsch, jag har väl bara blivit lite mer... integrerad.

Med mitt bärbara kontor kliver jag in på Starbucks och beställer en kopp te.
Killen bakom kassan frågar om jag vill ha mjölk i teet.
– Yes, please, hör jag mig själv säga.

Yes, please? Vadå yes, please? Jag har väl aldrig velat ha mjölk i teet?!
Men i dag har jag tydligen det. Och tycker faktiskt inte att det är så himla pjåkigt.

Bara en very important person har söndagsmöte

Söndag vid Old Street. Jag tog en kopp te och rostade bagels med soltorkade tomater-cream cheese. Och hade fikamöte med min kulturredaktörkollega som jag aldrig träffat förr. Mycket trevlig tjej! Men framförallt: ah, denna viktighetskänsla...

Lite kattbajs till kvällsfikat, kanske?

Intorkat matspill på golvet, brödbit bredvid bordet, fettlager på spisen, kattbajs framför kylskåpet. Köket i huset där jag bor är såååå smutsigt just nu – och jag är så trött på det att jag mest håller mig på mitt rum. Jo, jag bor ju också här, så även jag har ansvar att städa. Men jag har ingen lust att städa upp deras skit. För seriöst, det är inte mitt skit. Om jag råkar tappa något på golvet, eller om jag råkar spilla mat på köksbänken, då torkar jag upp det direkt. De jag bor med verkar inte riktigt fungera på samma sätt...

På onsdag får jag besök och då ska det inte se ut så här. Så om det inte är snyggt på tisdag städar jag i ren protest. Synd att dammsugaren knappt suger något bara...

(Det är vid sådana här tillfällen man längtar till Sverige.)

Komiken i att alla svenskar gör samma sak

Vasaloppet – det absolut viktigaste i Sverige i dag. I alla fall om man tror flödet på Twitter och Facebook. Herregud, är det ingen som har något bättre för sig? Ungefär varenda Facebookkompis äter frukost till Vasaloppet, läser jag. Det är Vasaloppsväder och Vasaloppshäng, men framförallt är det Vasaloppsfrukost som gäller. I går var det nästan ingen i mitt Twitterflöde som pratade om något annat än Melodifestivalen. Och i dag, ja, det går liksom inte att missa vad som händer där hemma.

Och javisst, jag erkänner, hade jag bott i Sverige skulle troligen även min tv visa Vasaloppet, för mina minnen till att långsamt vakna upp framför Vasaloppet är ganska mysiga. Det är bara det att så här på avstånd ter sig det kollektiva fenomenet ganska... komiskt.

SWEAT AND SMILE, SWEDISH STYLE!

Endorfiner, endorfiner, endorfiner... welcome back!

Fasen, jag kunde inte låta bli att le när jag testade Friskis & Svettis i London i dag. "Sweat and smile, Swedish style" är faktiskt vad de säger om träningen här. Och faktum är att jag inte bara log, jag svettades också. Ganska mycket. Jag har inte tränat sedan jag kom hit, bortsett från ridningen och någon löprunda, och det var länge sedan jag kände mig så plufsig som jag gör nu. Jag har verkligen längtat efter träning. I natt drömde jag att jag var på ett träningscenter i London och när jag vaknade tänkte jag att nu får det vara nog – herregud, jag till och med drömmer om det.

Och under timmen på Frisks & Svettis insåg jag att det kanske till och med är lite extra viktigt att träna här. För att gå in i sig själv och musiken och få ett avbrott från den ganska stressiga Londonmiljön, ja, det var faktiskt helt fantastiskt skönt.

Bild

När valmöjligheterna är oändliga...

...väljer Johanna att stanna hemma.

Kompis, det går ju bra för mig nu, så jag borde vara på topphumör. Men nja, inte inte riktigt in the mood. Jag känner mig tråkigast i världen som en fredagkväll stannar hemma och klistrar in bilder i min fotoworkbook, hänger upp bilder på väggen, gör research och ser på Svt Play. Vad jag hade kunnat göra? Pja, de jag brukar hänga med ska ut och äta middag för att sedan gå vidare på pubrunda. Men jag känner inte för att socialisera med typ femton personer, vara i pubmiljö, vara ute sent och virra runt efter buss och taxi ensam mitt i natten. I kväll är inte en sådan kväll. Däremot skulle jag gärna göra något mysigare, typ gå ut och äta med en, två, tre, möjligtvis fyra eller fem personer (inte femton!), hänga hemma hos någon, se en film, sitta på ett café. För sådan är jag.

När bitarna faller på plats...

Jag läser två sköna kurser i London och är kulturredaktör för en Londonsajt för svenskar vid sidan om. I Stockholm väntar ett sommarvikariat på en av våra största tidningar – och nu även en lägenhet, liten men tjusig med bra läge och perfekt medan jag letar efter något permanent.

Ja, man skulle ju kunna säga att kompis, det går bra nu.

Cooking date på campus i förorten

En av tjusningarna med att få vänner från andra länder är att man lär sig nya saker. Och smakar nya saker. Jag som varit så kräsen vill nu smaka det mesta – och här i London inser jag gång på gång att det är värt att smaka! Japansk mat har blivit en favorit. Men i kväll blev det svenskt. Jag introducerade kladdkakan för mina vänner från Kina, England och USA.

Först fick Emma från USA mig att smaka jordgubbar med grekisk yoghurt och honung.

Om jag var skeptisk? Mycket. Om det var gott? Mycket!

Sedan fick Chenxing från Kina mig att smaka kokad coca cola med ingefära.

Om jag var skeptisk? Mycket. Om det var gott? Mycket!

I Kina är det tydligen väldigt ovanligt att man äger en ugn och att baka kakor och bröd är liksom inget vare sig Chenxing eller hennes kinesiska vänner och bekanta gör. Här i England har hon gång på gång uttryckt sin förvåning över att alla västerlänningar kan baka. Därför tog vi tag i det och lärde henne i kväll. Kladdkakan gjorde vi i muffinsformar eftersom vi inte hade någon kakform. Jag översatte receptet till engelska, Chenxing gjorde jobbet och vi andra hejade på.

Om de var skeptiska? Inte ett dugg. Om det var gott? Extremt! Resultatet blev över förväntan och vi halvt dog när vi åt kladdkakemuffins provisoriskt i tekopp, med glass i botten. Att äta tillsammans med de här tjejerna har hittills inte varit annat än succé, varför nästa cooking date redan är inplanerad.

Jag tror bestämt att det syns vem det är som är stolt över sitt livs första bakverk, va?

Då kan man inte annat än att älska London

Först byter man tunnelbana på Kings Cross och hör hur All you need is love ekar i tunnlarna. Det är en manlig musikant som spelar och sjunger med klar stämma. Sedan anländer man Angel och när man kommer upp med rulltrappan möts man av en tjej som spelar gitarr och tamburin (samtidigt, hur hon lyckas är en gåta) och med vacker röst sjunger I hope you had the time of your life...

Stämningen. Känslan.
Akustiken i tunnlarna.
Människorna som rusar åt olika håll.

All you need is love.
I hope you had the time of your life.

Välmodet, vemodet, lyckan. Samtidigt. Plötsligt blir de stressade stegen lite behagligare.

Nämen jag skiter väl i uppsatsen då

Ett mail dimper ner i inboxen. Hej, vill du bli vår kulturredaktör? Typ så. Eh, okej liksom, kan jag väl. Det hade inte kunnat komma mer lägligt.

Jag har nu världens bästa anledning till att skippa den där kursen som bara är tråkig och inte ger mig annat än ångest. Att både läsa kursen och vara redaktör har jag inte tid med – och vilket som ger mig mest är det ju ingen tvekan om. Nu kan jag lägga mer tid på min engelska- och min fotokurs, och dessutom vara kulturredaktör för en webbsida som snart nylanseras, vilket känns så mycket mer motiverande för mig personligen, och inte minst för mitt CV.

Plötsligt känns det som om det inte är meningen att jag ska läsa den där kursen.

På hästryggen igen

Mer än tio år sedan var det som jag satt i sadeln. Därför var jag skapligt nervös innan. Men jag satte foten i stigbygeln, svingade mig upp, kände efter om stigbyglarna var i rätt höjd, tog ett vant grepp om tyglarna – och väl på hästen kände jag mig ganska lugn.

När man får chansen att följa med på en uteritt on the countryside, ja, då prioriterar man lätt bort plugget. Jag steg upp klockan sex på lördagsmorgonen och åkte med en god vän till Stockbridge, Hampshire. För att följa med på ritten skulle man vara "experienced", vilket oroade mig. Men snart insåg jag att mycket av hur man rider satt kvar i minnet. Vi skrittade i väg, för att till min förvåning väldigt snart börja galoppera längs fältet och uppför kullarna. Oerhört härligt! Det är klart att det var skumpigt och att jag fick kämpa med att hålla koll på både mig själv och hästen, men ändå – jag klarade faktiskt av det! Och fick lära mig lite hästspråk på engelska till på köpet. I bilen på väg hem gick det upp för mig att jag kan stryka ännu en grej från min dröm-/saker-jag-vill-göra-i-mitt-liv-lista. Rida i engelska landsbygden är nämligen något jag alltid drömt om.

Världens må bra-lördag alltså: landsbygd, natur, sol i stället för regn, hästar, uteritt, galopp.

Hur det känns i kroppen i dag? Axlar, rygg, lår, rumpa, ljumskar, mage, smalben, vrister, armar, det mesta gör ont. För att sammanfatta det hela: Eh, jag har lite svårt att gå.

Och nu drar jag från London över dagen, apropå i stället för att plugga

Jaha. Så här kommer man upp till köket för att upptäcka att:
1. Kladdkakan, som var den fulaste jag gjort, plötsligt är ännu fulare. Florsockret har smält och kakan är bara brun. Min ansträngning till att skriva födelsedagsbarnets namn på kakan syns inte längre.
2. En av katterna har bajsat på köksbänken. Vad kul det är att vara kattvakt. Eftersom jag har en tid att passa så här på lördagmorgonen lämnar jag bajset som överraskning till kattens matte.

Tema: i stället för att plugga

Dagens fotolektion avslutades fem timmar innan schemat säger att den ska sluta.

I stället för att plugga gick jag ut med kameran i det fina vädret.

Jag hittade inget roligt att fota och fick enorma fika-cravings.

I stället för att plugga åkte jag till Brockley och fikade.

Min hyresvärd och hennes dotter, som fyller år i dag, kommer hem från minisemester i morgon.

I stället för att plugga bakade jag en (ful, jag skäms) kladdkaka till födelsedagsbarnet.

Tusenkronorsfrågan lyder nu: Vad tror ni att jag ska göra, i stället för att plugga, i morgon? Det är en svår fråga, jag vet. Faktum är att jag ska göra något jag inte har gjort på drygt tio år. Ledtråd finnes dock egentligen ganska tydligt i inlägget. Den som gissar rätt får ingenting mer än äran.

Samtidigt i en soffa i Angel

Min dumma uppsats som ska bli 2500 ord är just nu på 1000 osammanhängande ord. Stundtals känns det bra att jag kommer framåt, men oftast har jag har ingen aning om hur jag ska få ihop resten.

Ja, det är lite mycket klagande från mig angående den här uppsatsen. Men jag, som inte brukar ångra något jag gör, tänker nu erkänna: jag ångrar mitt kursval. Jag visste inte bättre när jag sökte, men ganska tidigt på plats i London förstod jag att det skulle bli för svårt att läsa Multiculturalism and the media, en teoretisk och akademisk journalistikkurs på högsta nivå. Här är dock reglerna så strikta att jag inte under några omständigheter fick byta. Tyvärr blir resultatet att kurserna jag hellre skulle vilja fokusera på (engelska och foto) kommer i skymundan. Uppsatsen ja. Osammanhängade. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, jag har svårt att styrka mina påståenden med källor eftersom jag har svårt att hänga med i böckerna och mitt språk är inte ett dugg akademiskt...

Jag har huvudvärk, är extremtrött och är nära att kasta in handduken för att göra något roligare. Typ fokusera på det som betyder något: documentary photography och English speaking skills.

Paniken, lättnaden och glädjen.

Paniken när man tror att man har tappat nycklarna och de man bor med har rest bort i några dagar och man har fått ansvar för katterna. Paniken när man utan resultat. letar efter nycklarna hela vägen hem.

Lättnaden när man upptäcker att man har varit smart och lagt nycklarna i ett aldrig tidigare använt fack i väskan. Lättnaden över att slippa ringa sin hyresvärd och skämmas.

Glädjen när man kommer in och upptäcker att hyresvärden har städat lägenheten. Glädjen över att kunna sitta i en soffa utan att behöva plocka undan saker.

Not just another frukostinlägg

På kvällarna längtar jag. Jag kan till och med längta redan på dagen. Dessutom har det hänt att jag börjat längta till nästa direkt när jag slukat den.

Min besatthet av frukosten är galen.

Gröten! Allt är grötens fel. När jag kom till London upptäckte jag havregrynen. Här finns inte bara vanliga havregryn, utan här finns de smaksatta. Favoriten är havregrynen med sirapssmak. De kokar jag i mjölk (börja koka havregrynsgröt på mjölk och du förstår inte varför du någonsin kokat gröt på vatten) och äter med skivad banan och ännu mer mjölk. Det. Är. Så. Gott. Sedan jag upptäckte detta duger ingen annan frukost. Och som pricken över i:et – rostade bagels med cream cheese och körsbärstomar. En kopp te till detta och besattheten vet liksom inte var den ska ta vägen.

Så jävla gott!

Jag överdriver inte. Galenskapen är så hög att jag skulle kunna äta frukost även till lunch och middag. (Eh, vilket har hänt att jag gjort ett par gånger.)

Alltsa, forlat!

Min blogg ar ju skitful. Vet inte om det beror pa Explorer eller den PC jag sitter pa just nu, ar inte sa bra pa sant. Men harmed vill jag be om ursakt till alla er som inte ser bloggen som den ska se ut (ses bast med Mac/Safari). Den ar mycket snyggare egentligen.

(Och forlat for avsaknaden av prickar over a och o.)