Här uppe på min våning är det kanske inte fantastisk grannsämja. Visst verkar de trevliga, grannarna, men jag gillar att inte att någon klockan fem på morgonen ringer på dörren för att jävlas/ha roligt/inte hittar hem/vad vet jag, att en annan tidig morgon tvingas ringa trygghetsjouren för att folk aldrig slutar väsnas, och en tredje natt vakna av folk som inte kan hålla käften i korridoren. En trappa ner bor desto trevligare människor! Och med dem har jag ätit middag, druckit te, pratat och spelat sällskapsspel två kvällar i rad nu (varav den ena jag alltid gör sådant med).
Nu inser jag vad jag kommer sakna mest med Sundsvall. Grannskapet. För helskotta vad grannskapet har räddat min höst, och gud i himmelen vad det kommer bli ensamt utan det.
4 kommentarer:
Det är fint med bra grannar. Särskilt sådana som tycker om att spela sällskapsspel :)
För övrigt blir jag väldigt lyckligt nostalgisk av din bild. Min mormor hade precis sådana där koppar. <3
Eller hur! Tyvärr är inte kopparna mina, men jag fick ungefär samma reaktion som du när jag såg dem – de påminner om farmors. :)
Härligt! Och här är en till som älskar sällskapsspel!
xxx
Sara
Kom och spela! ;)
Skicka en kommentar