Dag 27 – Min favoritplats

Rosor och tulpaner i världens alla färger. Brända mandlar. Söta godisbitar. Snabbmat från McDonalds. Färska croissanter från bageriet på hörnet.

Dofterna är många när ansiktet möter dagsljuset uppe vid marken på tunnelbanestationen Blanche i nedre delen av Montmartre. Men det är när jag stiger ur tunnelbanevagnen och sätter foten på perrongen som tar jag ett djupt andetag och drar in doften av Paris. Doften av tunnelbanan, som andra kanske inte skulle beskriva riktigt lika positivt, framkallar en märkligt vemodig och nostalgisk känsla av att vara hemma. Ljudet av kängor och höga klackar i trapporna uppåt marken ekar i tunnlarna. Ovanför trapporna sitter en gammal man och spelar dragspel. Det låter så franskt. Ännu en gång vemodigt. Men vackert. Han är duktig, men ändå ligger bara några ynka cent i hatten framför honom. Jag hittar en euro i jackfickan och lägger den i hatten, samtidigt som jag ger mannen ett leende. Mannen slutar spela för ett ögonblick, reser sig från sin lilla träpall där den röda färgen nästan är helt bortflagnad, och gör en elegant och långsam bugning mot mig. Merci, säger han med en mörk, ansträngd stämma och ler med hela ansiktet innan han sätter sig och börjar spela igen.

Någon bär lackdräkt i rött och det syns att hon är en han, en annan kommer just från träningshallen med en supertrendig träningsväska i vitt och turkos, och en tredje är den där typiska Parisbohemen som jag älskar att se. Kvarteret kring Blanche består av kontraster. Här finns den glamourösa teatern Moulin Rouge som ligger tätt intill McDonalds. Ett stenkast åt höger finns ett erotikmuseum och åt vänster ett träningscenter, en irländsk pub och var man än vänder sig finns otaliga affärer med sexleksaker. Det mest uppseendeväckande är nog kyrkan som ligger vägg i vägg mellan två erotikbutiker. Ja, Boulevard de Clichy är en märklig boulevard. När jag lämnar den här gatan och i stället går upp mot kullen längs rue Lepic, möts jag snart av det genuina Montmartre med sina små, små butiker, restauranger, caféer och speceriaffärer i alla hörn. Den ljuvliga doften av den rykande färska baguetten jag köper med mig från ett av kvarterets alla bagerier, följer med mig när jag går uppför backen och förbi de trånga gränderna och de små torgen med kullerstenar.

Hit, längst bort på rue Lepic, precis innan vägen blir brant och svänger upp mot Montmartres kulle, hit hittar inte turisterna. Men där uppe, i takvåningen sex trappor upp, där bor jag.

(Eller, nåja, där bodde jag. Våren 2005.)