Sundsvall, du har förändrat mer i mitt liv än vad några andra två och ett halvt år tidigare gjort. Hos dig har jag varit lyckligare och tryggare än någonsin. Men också fruktansvärt olycklig och mer ledsen än någon gång i mitt liv. Du har gett mig några fina vänner, men du har också tagit i från mig andra. Hos dig har jag varit på galna fester och haft mysiga middagar, fikastunder och pluggkvällar. Du fick mig många gånger att gråta, men lika många gånger har mina tårar sprutat av skratt. Du gav mig riktiga vintrar och du fick mig att upptäcka en annan del av Sverige. Du gav mig ångest och oro, Sundsvall, och du gjorde mig utmattad. Men du gav mig också en tid av mitt liv som aldrig kommer åter, en tid som kommer vara viktig resten av mitt liv, på alla möjliga sätt. Du gav mig kunskap. Du gav mig min utbildning. Du gjorde mig till journalist. Sundsvall, du gav mig kärlek. Du gjorde mig stark och du lärde mig kämpa mot ett mål. Men du visade också hur snabbt och drastiskt allt kan förändras.
Och egentligen, Sundsvall, egentligen är ju inget av detta vare sig ditt fel eller din förtjänst. Det var ditt vackra universitet och dina märkliga invånare. Du stod bara mitt i och fick ta skulden och äran. Många gånger har jag bara känt för att dra. Nu är det ändå vemodigt. Så fruktansvärt vemodigt.
Jag kommer, trots allt, att sakna dig, Sundsvall.
8 kommentarer:
Joppe, du får inte skriva så där hemska (men ack så vackra) saker! De enda gångerna jag är okej med att flytta härifrån är när jag faktiskt inte hänger med i svängarna och inser vad som håller på att hända. Hur kan man i två och ett halvt år gå här och vilja bli klar, men när man väl är det vill man inget annat än stanna lite längre?
Du skriver så vackert så till och med jag blir tårögd och då har jag ändå aldrig mer än stannat till och tagit en kaffe i Sundsvall. ;)
Åh. Vemodet.
Det var ruskigt fint skrivet Joppe min! Känns verkligen som att Sundsvall är en person, hihi.. :)
Angie: Jag vet inte. Jag fattar ingenting.
Lego: Oj. :) (Tack?)
Colombialiv: Vemod är bara förnamnet...
Ida: Tack. Ja, Sundsvall får stå för mycket...
Ja, det ska du ta som en komplimang, visserligen krävs det inte mycket för att röra mej i dagsläget men ändå vackra ord!
Happ, tårögd igen då. Fy vad fint och fy vad jag kommer sakna dig, alla andra och Sundsvall.
Tack, Lego. :)
Johanna: Ja, fy farao. Jag kommer sakna dig med.
Skicka en kommentar