Min hjärna är inställd på överlevnad. Jag kräks nästan på min positiva inställning, men försöker ta vara på skratten och vara rationell och fokusera och planera. Egentligen orkar jag inte mer, men jag har inget val. När det här är över kommer vi bryta ihop, vi har sagt det hela tiden. Bryta ihop av att gå från tvåhundra till noll procent. Av att allt som hör till verkligheten kommer ifatt. Av tomhet.
Om en och en halv vecka. Då är det dags. Att bryta ihop.
1 kommentar:
Heja, heja och håll ut!
Skicka en kommentar