En kort stund tillåter jag mig att känna, och jag blir tårögd. Då gör jag som jag gjorde i Sundsvall – byter ut "hejdå" och säger "vi ses" i stället. Men att säga see you soon till Emma och Chenxing är inte samma sak som att göra det till mina svenska vänner, eller till de som blir kvar i London och som jag faktiskt kan träffa snart. För Emma och Chenxing kommer inte från Europa och trots att de säger att jag är så välkommen till Boston och Beijing och jag säger att de är så välkomna till Stockholm, så vet jag ju... att inte tusan träffar jag dem snart.
Ännu en tid är på väg att ta slut.
Vemod.
Jag packar ner mössa, vantar och stora sjalar och det blir så påtagligt att jag har varit här länge.
Jag är så fruktansvärt taggad på att återvända till Sverige.
Men jag vill absolut inte lämna livet i London.
En dag kvar.
3 kommentarer:
Ååå, nu sitter jag här och gråter. Fy tusan! Men jag är så jäkla glad att du kommer hem.
Jag tycker också att det är synd att du ska tillbaka, tiden har gått så snabbt och det har varit spännande att läsa om din tid i London. Och jag förstår att det är jobbigt med avsked. Det är nog det sämsta med London, att det är en mötesplats där man träffar många människor som är här tillfälligt! Men det som är positivt för dig är att London ligger nära Sverige, du kan alltid komma tillbaka utan några större problem.
Svägerskan: Åh. Puss då!
Sofia: Tiden har gått så snabbt att jag inte tror tiden.
Skicka en kommentar