Jag hade en riktig bästis när jag var liten. Ni vet, en sådan som man lekte med jämt och som man var hemma hos och sov över hos och skrattade med och blev arg på. Och jag har ju min älskade vän i Uppsala, hon från gymnasiet, hon som alltid finns kvar trots att vi bott i olika städer i sex år nu och trots att vi setts väldigt sporadiskt, hon som kan ha telefonen på över natten om jag behöver ringa, hon som varit inneboende hos mig, hon som jag kan vara vuxen, barnslig och brutalt ärlig med, hon som alltidalltidalltid förstår mig.
De är fler, de fina vännerna. Och jag är så tacksam.
Underbara jävla människor.
Några vänner har ställt upp lite extra den här hösten. Eller nej, mycket extra har de ställt upp, när jag verkligen, verkligen, verkligen har behövt det. En av dem är Jonna.
Jonna är inte bara min vän. Hon är också min uppsatskompis, granne, klasskompis, och ja, faktiskt min svägerska också. Utan henne hade jag troligen gett upp den här sista terminen. Men med Jonna har jag umgåtts nästan dygnets alla vakna timmar här i Sundsvall och tack vare henne har jag kämpat. När jag väl har jag pluggat har jag fokuserat och till och med fått bättre resultat än normalt. Vi pluggar alltid ihop, Jonna och jag. Vi äter i princip alla måltider ihop. Vi har gråtit ihop, men många fler gånger har vi skrattat ihop. Vi följer varenda tv-program ihop och kommenterar, skrattar och himlar med ögonen. Vi dricker te ihop flera gånger om dagen. Vi går på promenader ihop. Vi har flera gånger bakat scones till frukost ihop. Vi har till och med sovit i samma säng ihop en gång.
Jonna har funnits här, hela tiden. Snart flyttar vi härifrån och jag ska därmed lämna tillbaka henne till min bror, men min höst har varit så mycket bättre när vi är tillsammans.
För tillsammans är man ju så förbannat mycket mindre ensam.
6 kommentarer:
Anna Gavaldas titel är så användbar att jag undrar om den inte borde få ett litet pris ibland? Våra vänner borde också få ett litet pris ibland.
Fin måndag önskar jag dig.
Så förbannat fint Johanna!
Åh, jag blir alldeles tårögd... Tack snälla för de fina orden. Och vad fint du skriver om Jonna! Jag vet hur mycket hon har ställt upp och hur mycket du uppskattat det! :) Du kunde väl inte visa det på ett mera fint sätt?
Nu tycker jag att ni ska komma och hälsa på!!! :D
Puss min kära
Åååååh! Jag blir ju för tusan alldeles tårögd! Tack, vad fint! :)Jag hade aldrig pallat utan dig heller. Bara för det ska jag gå upp till dig nu och äta ännu en måltid tillsammans med dig. Det var ju för tusan nästan tio minuter sedan vi sågs! Puss på dig!<3
Ni är så sjukt söta! :D
Sandra: Titeln är definitivt värd ett pris. Jag använder den nästan jämt.
Camilla: Tack.
Ida: Jag viiiiill komma och hälsa på! Puss
Jonna: Tack för måltiden ihop, förlåt för att det blev lite starkt. ;) Puss
Emma: Hihi. ;)
Skicka en kommentar