torsdag 9 september 2010

Om den efterhängsna åldersnojan...

Rynkor i pannan. Dem har jag blivit påmind om några gånger på sistone. Och egentligen gör dem inte så mycket. Egentligen. På riktigt har jag inget emot att det syns att jag har varit med om en del. Jag gillar min ålder. Det är bara det att jag gärna skulle vara 26 år i några år till. Lite roligt kan jag tycka att det är att skoja om att man blir äldre, men när jag försöker göra mig kompis med att det bara är tre och ett halvt år kvar till jag fyller 30, då är det inte lika roligt. Jo, minsann, min svägerska påminde mig om det här om dagen. Men hon ville också vara snäll och påpekade att jag för tre och ett halvt år sedan var nyss fyllda 23 – och känns inte det ganska långt borta?

Nej, faktum är ju att det inte gör det. Visst har det hänt en del sedan dess, men den där tiden känns faktiskt inte så långt borta. Om lika lång tid är jag alltså 30, och vid det laget skulle jag gärna vilja ha barn och ett ganska permanent boende, vilket om vi ska tänka lite praktiskt innebär att jag borde börja försöka göra barn om senast två år. Och kanske vore något sorts stabilt jobb praktiskt också?

Nej, fy fasen, tänker jag, nu lägger jag ner det här. Inga stressade tankar.
På riktigt, jag är övertygad om att det ordnar sig och blir bra.

Men så sitter jag där på tåget mellan Sundsvall och Falun och biljettkontrollanten kommer och tittar på våra biljetter (svägerskans ungdomsbiljett och min studentbiljett).
– Kan jag få se studentkortet? säger hon till mig.
– Javisst, säger jag och plockar fram mitt studentkort.
– Ska jag visa leg? undrar svägerskan då.
– Nej, det behövs inte, du ser så ung ut! säger biljettkontrollanten.

Men... JAG DÅ?

2 kommentarer:

Maria sa...

Precis såhär som du skriver känner jag mig just nu. Är lika gammal (ung) som du men känner mig mer som närmare 20 än 30... Fast jobb har jag men det är inte detta jobb jag vill sitta med hela mitt liv.. Jag har också bestämt mig för att släppa tankar om framtiden och bara se vart livet tar en! Försöker gör jag iallafall =)

Johanna sa...

Maria: Ja, på ett sätt känner jag mig också närmare 20 än 30, fast samtidigt... ändå inte? Det är dubbelt. Jag stannar gärna i min nuvarande ålder, för jag vill ha så mycket mer innan jag är 30. Fy vad hemskt att man ska tänka så...

Google Analytics Alternative