Dag 08 – Ett ögonblick

Först bonjour och sedan je m'appelle Johanna och så det självklara: je ne comprends pas.

Där tar mina kunskaper slut till det muntliga provet.
Sedan skriftligt prov. För att placera mig på rätt nivå.

Månaden är mars. Året 2005. Jag har precis anlänt Paris, utan att kunna språket, men för att lära mig.

Två prov och en dag senare sitter jag i ett klassrum med en fransk tant som lärarinna. Eftersom jag trots allt kan några ord franska har jag inte hamnat i nybörjargruppen, utan i den strax ovan. Jag ska skriva en saga, så långt förstår jag. En saga på franska. Eh. Stressad letar jag efter ord. En gammal kvinna, vad kan det heta...? Femme. Une femme. Vad heter gammal? Jag räcker upp handen.

Oui? säger lärarinnan.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan inte fråga det här på franska. För hur förklarar jag... hur säger man... jag vet inte ens hur man säger "vad heter" eller "hur säger man".

Så jag börjar på engelska. How...?

Je ne parle pas anglais! utbrister lärarinnan och stirrar bestämt på mig.

Nähä. Ingen engelska med henne alltså.

Jag stirrar rakt fram. Och försöker sedan igen.

I don't know how to...

Då blir hon arg. NON! Je ne parle PAS anglais!

Ännu är jag långt ifrån den nivån att jag med andra ord kan förklara vad jag vill. Jag vill gråta. Jag vill åka hem. Jag vill inte vara här där ingen förstår mig, där jag inte förstår någon och där de dumma lärarna vägrar prata engelska. I mina tankar börjar jag planera flygresan hem.

Självklart åker jag inte hem. Jag går till skolan nästa dag, och nästa.

Tre månader senare diskuterar jag feminism, arbetslöshet och adoptioner på lektionerna.

På franska.