Jag visste det inte direkt. Det tog ett tag innan jag vågade. Vågade tro, våga känna, våga lita på. Sedan plötsligt, en vinterkväll, insåg jag vad det innebar att älska en person. Magen, tårna, till och med örsnibbarna värkte. Plötsligt var det så starkt. Händerna slöts, hårt, ville aldrig släppa, ville för alltid vara där, för alltid stanna där i den stunden, i den känslan.
Så blev det inte.
Nu väntar jag igen. På att få reda på vad kärlek egentligen är.
9 kommentarer:
Vilken bra beskrivning av kärlek, det kan ju verkligen värka i hela kroppen när man är kär...
Otroligt fint inlägg, kärlek är så fint även när man inte riktigt vet vad det är.
Elvira: Ja, jag minns när jag hade ont i lilltån av saknad. Jag skojar inte – det värkte till och med i lilltån!
Ivana: Tack.
Det kommer du att få, du har ett hjärta av guld! <3
Lina-Marie: Tack, vad du är snäll!
Ja, det är klart att du kommer att få reda på det så fantastisk som du är! :D Han är på väg!
Kärlek är ett mysterium. Verkligen.
Kramar, Sara
Emma: Till dig med, det vet jag. :)
Sara: Verkligen! Kram tillbaka!
Jag väntar också på att få reda på vad kärlek är...Men just nu känner jag mig mest bitter över hal ämnet. Hoppas det vänder snart!
Skicka en kommentar