Att kliva in på Arbetsförmedlingen är som att kliva rakt in i hopplösheten. Under de nittio långa minuterna jag väntade på att få prata med en handledare hann jag kolla in människor och känna av stämningen. Och den är utan tvekan deppig, uppgiven och rent av lite sorglig. Min känsla är att många har tappat gnistan, och jag kände det på mig själv – så fort jag satte foten innanför dörrarna var det som att jag liksom tappade lite hopp om livet. Alla vet ju att Arbetsförmedlingen ändå inte gör vad namnet utlovar, nämligen förmedlar arbeten. Och det verkade som om min handledare förstod varför jag var där.
– Nu har jag i alla fall skrivit in dig som arbetssökande, så att du har rätt till a-kassa från och med i dag.
Tack och hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar