Här om dagen upptäckte något som jag inte hade en aning om – fy, jag låter ju som en stockholmare! Helt och hållet omedvetet och motvilligt verkar jag ha tappat min dialekt.
I början av veckan spelade jag in en intervju jag gjorde med en tv-profil. Det var när jag lyssnade igenom den som jag insåg att jag inte pratar som jag gjorde för några månader sedan. Jag vet ju att jag har lätt för att tappa bort dialekten, särskilt när jag befinner mig i Stockholm. Men att jag fick höra det så tydligt gjorde mig lite bestört. På några ställen på inspelningen uttalar jag "r" som stockholmarna kan göra ibland (det vill säga snarlikt engelsmännen), på ett par ställen säger jag "i" väldigt fult och sedan, nästan värst av allt, uttalar jag ordet "slut" som "slöut" (på samma sätt som vi Leksingar irriteras över djurgårdare som hejar på sitt lag som "djöurgårn"). Och de där svängarna man gör när man pratar dalmål, de är som bortblåsta.
Givetvis är inte dalmålet helt borta, det bryter såklart igenom då och då – och skulle jag vara i Dalarna i en vecka skulle den säkert komma tillbaka direkt. Men nu undrar jag faktiskt vad som har hänt.
Jag vill behålla min dialekt. Jag tycker att det är roligt när det hörs varifrån man kommer. Så jag tänker att kanske gäller det här med stockholmskan bara när jag gör intervjuer? Kanske är det bara en tillfällighet? Kanske behåller jag dialekten när jag pratar med folk jag känner? Men när jag uttryckte min bestörtning på Facebook bekräftade min kusin, som jag pratat med i telefon ett par veckor tidigare, min insikt:
– Jadu, du lät som en stockholmare i telefon...
5 kommentarer:
Jag är född och uppvuxen Stockholmare, har låtit som en sån hela mitt liv. Jag minns med fasa hur det var på somrarna i Västergötland "Dö (du alltså), Stockholmarn, sa ru mä eller?"
Nu har jag lärt mig leva med det, men varför är det så kontroversiellt. I Paris anses möjligen parisarna lite överlägsna, men ingen klagar på deras dialekt (vad jag vet i alla fall, jag har ju inte varit så mycket på landsbygden i Frankrike).
Tillåt mig att gratulera dig - skönt att du inte längre låter som Gunde Svan!
tolken: Jaadu... Jag har aldrig tyckt att stockholmska låter lite drygt. Jag vet inte varför. Så länge det inte är för överdrivet går det bra. Men det här handlar väl bara om attityder och fördomar och jag vet inte.
Niklas F: Min charmiga Gunde-dialekt kommer troligen alltid finnas inom mig och krypa fram då och då. ;)
Jag som har träffat dig ett par gånger har faktiskt aldrig tänkt på att du har pratat dalmål så jag tror inte du haft någon utpräglad dialekt. Fast hade jag träffat dig i Falun hade jag kanske tyckt annorlunda. Det är ofta så. Har kompisar som inte pratar mycket dialekt och har bott här i evigheter men ringer föräldrarna från hemorten får dom en helt annan dialekt. Så man anpassar sig nog i viss mån även om det är svårare att byta dialekt som vuxen. Jag bodde tio år i göteborg utan att någonsin börja prata göteborgska. Fast jag använder ibland göteborgska uttryck. Jag kan härma göteborgska men får anstränga mig och det låter inte så bra blir mer parodi. Jag tycker inte att jag själv pratar dialekt alls men jag har svårt att säga ä i vissa ord, veg, tred, rekor, rev, tre mm. ligger bättre i munnen fast jag vet det låter galet. Men när du står med Leksands-klacken så lär du inte skrika på stockholmska. I Leksand har man mycket mer dialekt än i Falun tycker jag det verkar som. Jag brukar ju åka dit då och då eftersom en av mina bästa vänner flyttat dit
Thérèse: Min dialekt försvinner konstigt nog mest när jag är i Stockholm eller pratar med stockholmare. Första gången vi träffades bodde jag ju i Falun och jobbade i Borlänge och då hade jag ganska mycket dalmål. Om du inte märkte det var det nog för att jag omedvetet ställde om. :)
Skicka en kommentar