Här ligger jag och researchar inför morgondagens matreportage. Jag utstrålar ju inte särskilt mycket glädje ser jag – vilket blir väldigt missvisande för hur jag känner mig.
När jag sa hejdå till en vän och lämnade det trevliga hipsterhaket Louie Louie i eftermiddags hade jag någon sorts fladdrande munterhet i bröstet. Jag korsade Götgatan och gick mot mitt träningsställe och kände mig bara... tillfreds. Jag tänkte på hur glad jag är att jag bor i den här staden. Och sedan, för första gången på evigheter, tränade jag aerobics, vilket snuddar vid dans som jag saknar något oerhört. Efter passet var min kropp slut men full av endorfiner. Väl hemma i min lägenhet, som det är fantastiskt att komma hem till, satte jag mig utslagen på golvet innan jag orkade gå in i duschen. Och trots att dagen i övrigt inte varit helt klockren satt jag där på golvet och kände att det ändå varit en sådan himla fin dag. Kanske var det endorfinerna, jag vet inte, men jag minns inte när jag hade en sådan här känsla utan egentlig enledning. Att känna någon sorts lycka (herregud, får man skriva det?) utan att ha åstadkommit något särskilt – vilken känsla!
3 kommentarer:
Åh, fina du! Jag längtar efter en sådan dag.
Klart man får skriva det. Heja dig!
Angie: Den kommer. Jag minns inte när jag hade en sådan känsla, helt sjukt vad trist att den kommer så sällan.
Anonym: Yay!
Skicka en kommentar