Mitt paraply står inte emot det hetsiga decemberregnet. Jeansen blir blöta. Jag försöker skydda min väska genom att försiktigt hålla den intill kroppen. I väskan ligger fem stora fotografier. Fotografierna föreställer kvinnan vars kök jag precis suttit i under nästan tre timmar, kvinnan som lever på övertid och har en sådan livshistoria att jag bara vill brista ut i gråt. Hon bjuder mig på fantastiska hemmagjorda chokladmuffins och ett lent Earl grey-te som kommer direkt från tebryggaren på den överbelamrade diskbänken. Vi pratar om livet och om döden. Om smärta, om glädje och om lärdomar. Hennes fantastiska skratt och jävlaranamma smittar av sig på mig – flera gånger – och jag känner mig nästan lite annorlunda efter mötet med henne.
Jag är på väg hem. Går snabbt på den kolsvarta asfalten som tar emot piskande regndroppar, och jag tänker att jag älskar mitt jobb när jag får göra sådana här möten – samtidigt som jag vill hem och gråta. Jag tittar i marken och tänker på att här låg tjockt snöslask för några timmar sedan. Nu har allt runnit bort. I mina öron sjunger Kent om att
än fanns tusentals tårar kvar och att
vi ska alla en gång dö. Ironiskt på något vis.
(Så småningom kommer ni kunna läsa kvinnans historia i Expressen Söndag. Jag säger till.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar