Hör ni, ni som har kollegor, förståååår ni hur bra ni har det?! Jag har liksom vant mig vid att vara ensam om dagarna och hade glömt bort hur mycket det betyder att ha någon att prata med.
Men i dagarna två har en frilanskollega och jag suttit på café och jobbat tillsammans. Var för sig, men tillsammans, ungefär som man gör på ett vanligt jobb, ni vet. Vi träffades i somras, hon och jag, när vi hade vikariat på samma redaktion, och nu frilansar vi båda två och sitter hemma på var sitt håll. Fram till i går, då vi slog våra påsar ihop och möttes på ett café på Söder. Så himla trevligt att vi gjorde det i dag igen och kom överens om att fortsätta så här. Inte varje dag, det har vi inte råd med, men då och då. Att bolla idéer och tankar, stötta, prata ingresser och arvoden – det betyder ju hur mycket som helst. Alltså, det här med kollegor, vilken lyx!
4 kommentarer:
Kollegor är guld värda!
Till exempel: Varje vecka ställer jag en mängd frågor om allt mellan himmel och jord (men mest jobbrelaterat) till mina arbetskamrater, utan att känna mig det minsta dum. Hade varit svårt och tråkigt att ta reda på allt på egen hand. Och fikarasterna är arbetsdagens höjdpunkter! Får lite ångest över att jag snart ska lämna mina fina kollegor för en mer oviss framtid med plugg och frilansjobb.
Ja, sånt där är ju så självklart när man sitter på en redaktion. Man kan bara slänga ur sig något, och det behöver liksom inte bara handla om jobbrelaterade saker. Det bästa vore ju ett trevligt frilanskontor med kollegor, men det är ju inte aktuellt i dagsläget.
Åh, jag förstår precis hur det är, att jobba ensam hela tiden är dööööden! Är själv i liknande situation, jag har visserligen en kollega men han är ofta borta och jobbar med helt andra saker än jag. Att ha någon att bolla idéer, funderingar och problem man stöter på med någon som vet var man pratar om är verkligen guld värd. Tyvärr tänker man inte på hur viktigt det är när man har det, så var det iaf för mig, först nu när jag inte har det som jag märker hur mycket jag saknar det.
Precis, jag tänkte inte heller på hur viktigt det var när jag hade det.
Skicka en kommentar