Jag har varit arbetslös en gång förut. Men det var liksom inte en sådan stor grej. Jag var 20 år och mellanlandade hos föräldrarna. Ingen hyra. Inga räkningar. Och jobb hade jag redan efter några veckor. Den här gången är det lite värre. (Ett ord: bolån.) Nej, ännu är jag inte arbetslös, men som det ser ut nu är jag officiellt utan arbete om mindre än en vecka. Sedan jag tog mig in på journalistspåret har det ju flutit på rätt bra. Två praktikplatser och tre sommarvikarat som reporter på lokaltidning, magasin och kvällstidning. Att nu, när inte längre några studier tar vid, inte ha koll på vad som händer känns...
Ja, hur känns det? En dag kan det vara fullständigt åt skogen. Ovissheten tär på både muskler och psyke och motivation, och hopplösheten gnager. Sedan kan det plötsligt svänga. Jag besöker en annan stor tidning och pratar med en redaktör. Peppen går att ta på. Humöret stiger till skyarna och den där där osäkra framtiden spelar ingen roll. Jag fixar det, jag får ett vik, jag frilansar, det ordnar sig!
Ena timmen känner jag att det inte är någon idé att deppa. Inget blir ju bättre för det. Nästa timme kan jag inte sluta deppa. Och fundera på vad det är för jobbig bransch jag gett mig in i egentligen.
3 kommentarer:
Det är så jävla skönt att du sätter ord på det jag känner! <3
Åh, jag känner precis likadant. Från och med 1 oktober har jag ingenting. Inget jobb, inget hem, inga planer... Men vet du vad, det ordnar sig alltid.
Du är ju så himla duktig. Du har erfarenhet, du skriver både roligt och engagerande, du kan ta bilder som vilken fotograf som helst och skulle det knipa så har du ju faktiskt läst redigering också. Det kommer att gå hur bra som helst för dig!
Angie: Tillsammans är vi starka! Eh?
Helena: Ja, det ska nog ordna sig. Tack för dina fina ord!! (Men redigering har jag tyvärr inte läst... inte mer än det obligatoriska vi fick för tre år sedan.)
Skicka en kommentar